Vasilij Aksënov föddes år 1932 i Kazan' i den tatariska autonoma republiken i den federativa sovjetrepubliken Ryssland, där hans far förestod stadssovjeten medan modern undervisade i det lokala pedagogiska institutet, dvs lärarhögskolan, och bidrog med kulturjournalistik till tidningen Krasnaja Tatarija. År 1937, under den stora partiutrensningen, arresterades föräldrarna, hur lojala kommunister de än var, av säkerhetsorganen. Därefter uppfostrades lille Vasilij av släktingarna, och det var först som tonåring år 1948 han kunde återse sin moder, som han besökte på den ökända fångläger- och utvisningsorten Magadan i Sibirien. Modern, Evgenija Ginzburg, skrev sedan egna memoarer om sin Sibirienvistelse, Krutoj maršrut (sv. Resa till avgrunden), där hon också skildrade mötet med sonen. Unge Vasilij stannade med henne i Magadan, där han tog studenten. Därefter studerade han till läkare i Kazan' och Leningrad, måhända därför att läkaryrket föreföll säkrast och mest praktiskt för en son till politiska straffångar som under Stalintiden redan p g a släktskapet kunde räkna med egen lägervistelse.
År 1953 dog Stalin, vilket snabbt ledde till liberalisering inom kulturlivet. Ett tecken på förändring var den första ungdomliga subkultur som någonsin uppstått i Sovjetunionen, de så kallade stiljagi. Ordet hänger givetvis ihop med stil: en stiljaga var en stilälskare eller en stilsökare, som hänfördes av västerländsk musik och film och strävade efter en amerikanskt eller generiskt västerländskt influerad stil även i klädsel och frisyr. Som protest mot sovjetsystemet var stiljagikulturen knappast medvetet politisk, men i en stat vars ideologiska mission det var att överträffa USA kunde man knappast entusiasmera sig över amerikansk kultur utan att ådra sig oönskad uppmärksamhet. Stiljagikulturen lämnade djupa spår i Vasilij Aksënovs tankevärld, attityder och författarskap. Hans liberala världsåskådning och hans kärlek till jazz var produkter av stiljagitiderna, hans förståelse och intresse för senare tiders ungdomskulturer likaså.
Aksënov slutförde sina studier i Leningrad och började utöva läkaryrket, men under sin fritid ägnade han sig åt att skriva litteratur. År 1959 trycktes de första novellerna i tidskriften Junost' ("Ungdom"), vars chefredaktör, författaren Valentin Kataev, sägs ha godkänt Aksënovs texter för utgivning utan att läsa dem till slut, bara för att han blev förtjust i ett par träffande metaforer i dem. Några år senare kunde Aksënov även publicera Kollegi och Zvezdnyj bilet (sv. Stjärnbiljetten).
Under denna tidiga period, då Aksënov ännu var en officiellt accepterad sovjetisk författare, var han produktiv och gav ut bok efter bok som glupskt lästes av den unga generationen. När Chruščëv väl störtats av den konservativa falangen inom kommunistpartiet, började atmosfären i landet bli mindre tolerant mot avvikande kulturella företeelser, men ännu under några år kunde Aksënov skriva och ge ut böcker, inte minst fantasy och science fiction för unga läsare.
Sin karriär som oliktänkande författare inledde Aksënov med romanen Ožog ("Brännsåret"; ett fragment har utkommit i svensk översättning), som var både politiskt antisovjetisk och estetiskt oförenlig med sovjetisk kultur. Detta undgick inte säkerhetsorganens uppmärksamhet, men några hårdhänta repressalier blev det inte - författaren kunde fortfarande få politiskt ofarliga skrifter tryckta i sovjetiska tidskrifter. År 1979 tillspetsade sig hans konflikt med myndigheterna när han var med om att redigera den ocensurerade litteraturantologin Metropol'. Denna var inte tilltänkt som politisk provokation: den innehöll t ex inga bidrag från bannlysta författare, den kom ut bara i en handfull maskinskrivna genomslagskopior, men det avgörande var att antologin inte hade underkastats censuren.
Nästa år emigrerade Aksënov via Paris till Förenta staterna, där han välkomnades av Carl Proffer och hans fru Ellendea, två illustra slavister som även hjälpt diktaren Joseph Brodsky att etablera sig i Amerika. Proffers förlag Ardis Publications i Ann Arbor, Michigan, gav snart ut både Ožog och en annan roman av Aksënov - Ön Krim.
tisdag 12 mars 2019
måndag 11 mars 2019
Ännu mer notiser om Aksionov från min litterära dagbok
Aksionovs internationella litterära genombrott, romanen "Ön Krim", utspelar sig på en alternativ tidslinje, där halvön Krim egentligen är en riktig ö, åtminstone i politisk bemärkelse. Efter ryska inbördeskriget har en vitgardistisk militärregim under "baronen" (general Vrangel) etablerat sig på ön och upprättat en sorts rysk motsvarighet till Taiwan. När militärdiktaturen gett vika för ett demokratiskt styrelseskick har Krim förvandlat sig till en kaotisk liten republik med flera hundra politiska partier. Staten ser sig alltjämt som en tillfällig bas för det vita Rysslands trupper, vars yttersta mål är att återerövra resten av moderlandet. Sålunda kallar sig parlamentet Provisoriska statsduman (Vremennaja gosudarstvennaja duma), statsbanken Banken för de väpnade styrkorna i Sydryssland (Bank vooruzjennych sil Juga Rossiji), och på internationella fora uppträder Krims representanter inte heller som krimbor, utan säger sig stå för "Ryssland - Krim". Den riktgivande samhällsgruppen i republiken, dvs de officerare och adelsmän som bosatt sig på ön efter ryska inbördeskriget och deras ättlingar, kallar sig vrevakuanty, en förkortning av vremennye evakuanty, de tillfälligt evakuerade.
På åttiotalet, då Sovjet ännu framstod som något orubbligt och det ryska föreföll oupplösligt sammanflätat med det sovjetiska, var det en rätt fascinerande imaginär verklighet som mötte läsaren på de första sidorna i Ön Krim. Simferopol' eller "Simfi", huvudstaden för detta alternativa Ryssland, liknar helst ett ryskt New York med sina skyskrapor och motorvägar. Språket i denna stad är ryska med både amerikanska och tsartida inslag: en konstapel i ordningspolisen heter sålunda gorodovoj med ett i sovjetisk och postsovjetisk ryska föråldrat ord, men tilltalas som oficer - officerare, som i Förenta Staterna. Det antyds att engelskan redan brer ut sig som umgängesspråk på ryskans bekostnad.
Huvudpersonen i boken heter Andrej Lučnikov: han är en cynisk frånskild medelålders journalist och chefredaktör för Russkij Kur'er, "Ryska Kuriren", den ledande ryskspråkiga tidningen i republiken. Trots sitt slipade utseende och sin raljant respektlösa attityd känner Lučnikov en odefinierbar längtan efter sobornost', den ryska samhörigheten: han brukar göra det ortodoxa korstecknet på ett ställe där det en gång fanns en kyrka och där det nu bara står ett trafikljus; han besöker Sovjetunionen flitigt och umgås med oliktänkande konstnärer och författare. I sin tidning rapporterar han samvetsgrant och verklighetstroget om de kränkningar av mänskliga rättigheter som äger rum i Sovjetunionen, inklusive de trakasserier hans konstnärliga vänner får stå ut med; men samtidigt förkunnar han läran om Krim som en i allt väsentligt rysk stat, om Krims och Sovjetunionens gemensamma öde. Därför uppfattar de "mastodonter" (för att tala med Lučnikov själv) som alltjämt hyser agg mot ärkefienden honom som en sovjetisk agent, och hans brevlucka fylls med hotelser i skriftlig form. Men när allt kommer omkring är han dock en del av de inflytelserika i samhället, och som en framgångsrik medelålders man som för tillfället inte är gift anses han vara en potentiell äkta man för någon av de många döttrarna från vrevakuanty-kretsarna.
Andrejs far Arsenij Lučnikov är nämligen en av de mest respektingivande gamlingarna i vrevakuanty-världen. Han är både krigsveteran, affärsman och hästuppfödare. För de röda och Sovjetunionen har han inte mycket till övers, men samtidigt är han beredd att medge att en viss sovjetisk krigssång trots (eller kanske på grund av) sin vulgära hurtfriskhet ändå på något sätt tilltalar honom, inte minst för att den handlar om en skärmytsling mellan sovjetiska och krimryska trupper unge Arsenij på sin tid deltog i, låt vara på den motsatta sidan. Även Arsenij är ryss och även Sovjet är en rysk stat: i att predika om en ödets enhet mellan Krim och Kreml är Andrej Lučnikov sålunda innerst inne sin fars son.
Den nya kultur som håller på att uppstå på ön Krim förkroppsligas i Andrejs son Anton. Han ägnar sig åt den hedonism som också karaktäriserar samtida västerländsk ungdom, röker gärna cannabis, vältrar sig gärna i sängen med villiga flickor och uttrycker sig på ett slangspråk rikt på både engelska och krimtatariska influenser - i den av romanen skildrade verkligheten har krimtatarerna fått stanna kvar i sitt hemland och bidra till dess kultur, låt vara att Aksionov med en hänvisning till "den bedrövligaste tatariska folkensemble" låter förstå att han, eller kanske Andrej Lučnikov, inte finner bidraget särskilt imponerande. Antons generation kallas för jaki, och hans gelikar börjar redan visa tecken på att vilja axla ansvaret för öns framtid. Det finns en stark jaki-nationalistisk fraktion på Provisoriska statsduman som anser att Krim borde sluta uppträda som militärbas för vitgardister och i stället modigt förklara självständighet som separat nation.
En vanlig tolkning av Ön Krim är att se satirens udd riktad mot den idealistiska vänstern i västländerna på sjuttiotalet. I dag, med facit i hand efter Putins invasion av Krim, förefaller detta dock alltför förenklat. Det är sant att det Krim som författaren skildrar har drabbats av sin tids kommunistiska modeströmningar mer än det sunda förnuftet i en sådan position på kartan borde tillåta. Det verkar dock att den lilla republikens kaotiska inrikespolitik effektivt omöjliggör det för kommunisterna att ta över, ty som det anstår i Krim är även de illa splittrade med sina fem olika partier på duman. Det behövs sålunda en bred folkfront för återförening, och den kan bara uppstå genom att satsa på rysk nationalism och nationalistisk mystik, genom att tilltala de skuldkänslor som Lučnikovs gelikar upplever när de ser orättvisorna i Sovjet: i stället för att prisa sig lyckliga för att ha undgått den sovjetiska misären ser de sitt eget liv som betydelselöst och ytligt och sovjetmänniskornas som djupsinnigt och betydelsefullt. Innerst inne vill de bli delaktiga i misären.
På åttiotalet, då Sovjet ännu framstod som något orubbligt och det ryska föreföll oupplösligt sammanflätat med det sovjetiska, var det en rätt fascinerande imaginär verklighet som mötte läsaren på de första sidorna i Ön Krim. Simferopol' eller "Simfi", huvudstaden för detta alternativa Ryssland, liknar helst ett ryskt New York med sina skyskrapor och motorvägar. Språket i denna stad är ryska med både amerikanska och tsartida inslag: en konstapel i ordningspolisen heter sålunda gorodovoj med ett i sovjetisk och postsovjetisk ryska föråldrat ord, men tilltalas som oficer - officerare, som i Förenta Staterna. Det antyds att engelskan redan brer ut sig som umgängesspråk på ryskans bekostnad.
Huvudpersonen i boken heter Andrej Lučnikov: han är en cynisk frånskild medelålders journalist och chefredaktör för Russkij Kur'er, "Ryska Kuriren", den ledande ryskspråkiga tidningen i republiken. Trots sitt slipade utseende och sin raljant respektlösa attityd känner Lučnikov en odefinierbar längtan efter sobornost', den ryska samhörigheten: han brukar göra det ortodoxa korstecknet på ett ställe där det en gång fanns en kyrka och där det nu bara står ett trafikljus; han besöker Sovjetunionen flitigt och umgås med oliktänkande konstnärer och författare. I sin tidning rapporterar han samvetsgrant och verklighetstroget om de kränkningar av mänskliga rättigheter som äger rum i Sovjetunionen, inklusive de trakasserier hans konstnärliga vänner får stå ut med; men samtidigt förkunnar han läran om Krim som en i allt väsentligt rysk stat, om Krims och Sovjetunionens gemensamma öde. Därför uppfattar de "mastodonter" (för att tala med Lučnikov själv) som alltjämt hyser agg mot ärkefienden honom som en sovjetisk agent, och hans brevlucka fylls med hotelser i skriftlig form. Men när allt kommer omkring är han dock en del av de inflytelserika i samhället, och som en framgångsrik medelålders man som för tillfället inte är gift anses han vara en potentiell äkta man för någon av de många döttrarna från vrevakuanty-kretsarna.
Andrejs far Arsenij Lučnikov är nämligen en av de mest respektingivande gamlingarna i vrevakuanty-världen. Han är både krigsveteran, affärsman och hästuppfödare. För de röda och Sovjetunionen har han inte mycket till övers, men samtidigt är han beredd att medge att en viss sovjetisk krigssång trots (eller kanske på grund av) sin vulgära hurtfriskhet ändå på något sätt tilltalar honom, inte minst för att den handlar om en skärmytsling mellan sovjetiska och krimryska trupper unge Arsenij på sin tid deltog i, låt vara på den motsatta sidan. Även Arsenij är ryss och även Sovjet är en rysk stat: i att predika om en ödets enhet mellan Krim och Kreml är Andrej Lučnikov sålunda innerst inne sin fars son.
Den nya kultur som håller på att uppstå på ön Krim förkroppsligas i Andrejs son Anton. Han ägnar sig åt den hedonism som också karaktäriserar samtida västerländsk ungdom, röker gärna cannabis, vältrar sig gärna i sängen med villiga flickor och uttrycker sig på ett slangspråk rikt på både engelska och krimtatariska influenser - i den av romanen skildrade verkligheten har krimtatarerna fått stanna kvar i sitt hemland och bidra till dess kultur, låt vara att Aksionov med en hänvisning till "den bedrövligaste tatariska folkensemble" låter förstå att han, eller kanske Andrej Lučnikov, inte finner bidraget särskilt imponerande. Antons generation kallas för jaki, och hans gelikar börjar redan visa tecken på att vilja axla ansvaret för öns framtid. Det finns en stark jaki-nationalistisk fraktion på Provisoriska statsduman som anser att Krim borde sluta uppträda som militärbas för vitgardister och i stället modigt förklara självständighet som separat nation.
En vanlig tolkning av Ön Krim är att se satirens udd riktad mot den idealistiska vänstern i västländerna på sjuttiotalet. I dag, med facit i hand efter Putins invasion av Krim, förefaller detta dock alltför förenklat. Det är sant att det Krim som författaren skildrar har drabbats av sin tids kommunistiska modeströmningar mer än det sunda förnuftet i en sådan position på kartan borde tillåta. Det verkar dock att den lilla republikens kaotiska inrikespolitik effektivt omöjliggör det för kommunisterna att ta över, ty som det anstår i Krim är även de illa splittrade med sina fem olika partier på duman. Det behövs sålunda en bred folkfront för återförening, och den kan bara uppstå genom att satsa på rysk nationalism och nationalistisk mystik, genom att tilltala de skuldkänslor som Lučnikovs gelikar upplever när de ser orättvisorna i Sovjet: i stället för att prisa sig lyckliga för att ha undgått den sovjetiska misären ser de sitt eget liv som betydelselöst och ytligt och sovjetmänniskornas som djupsinnigt och betydelsefullt. Innerst inne vill de bli delaktiga i misären.
torsdag 31 januari 2019
Om "Ön Krim" av Aksënov, från samma gamla litterära dagbok
Romanen Ön Krim (Ostrov Krym) utspelar sig i en alternativ värld, där halvön Krim är en riktig ö, åtminstone politiskt sett: efter ryska inbördeskriget har en vit regering kunnat etablera sig där och upprättat en sorts rysk motsvarighet till Taiwan - en kaotisk liten republik som på många sätt ännu ser sig som det riktiga Ryssland eller som ett provisorium i väntan på en återförening med moderlandet. I slutet på sjuttiotalet eller i början av åttiotalet, då Sovjet ännu framstod som någonting orubbligt och det ryska föreföll oupplösligt sammanflätat med det sovjetiska, var det en rätt fascinerande alternativ verklighet som öppnade sig på de första sidorna av romanen i Simferopol' eller Simfi, huvudstaden för republiken Krim, en västerländsk storstad som mest liknar New York med sina skyskrapor och freeways (ett av de engelska ord som karaktäriserar Aksënovs stil i boken). Huvudpersonen heter Andrej Lučnikov: han är en smått cynisk medelålders journalist och mediemogul, chefredaktör för den ledande tidningen i republiken, Russkij Kur'er ("Ryska Kuriren").
Lučnikov besöker Sovjetunionen flitigt och förkunnar i sin tidning läran om Krim som en i allt väsentligt rysk stat, om Sovjets och Krims gemensamma öde. Det här får honom att framstå som en sovjetisk agent i ögonen på alla "mastodonter" (som han kallar dem) som alltjämt hyser agg mot den röde fienden. Det samhälle Lučnikov hör hemma i - de före detta tsaristiska officerare och adelsmän och deras avkomlingar, som kallas med den samlande beteckningen vrevakuanty (dvs vremennye evakuanty, tillfälligt evakuerade) - är dock en stor familj, ibland lite grälig, men tolerant, och Lučnikovs sovjetvänliga politiska inriktning kritiseras visserligen, men accepteras som ett uttryck för den frihet krimborna när allt kommer omkring är stolta över.
Andrej Lučnikovs far Arsenij är en gammal och uppskattad vrèvakuant, en sann samhällets stöttepelare som utmärkt sig både som soldat, affärsman och hästuppfödare. För de röda och Sovjetunionen har han i princip föga till övers, men gentemot sin son kan han medge att en viss sovjetisk krigssång, som faktiskt handlar om en skärmytsling mellan krimska och sovjetiska trupper Arsenij på sin tid var med om på den krimska sidan, trots (eller på grund av) sin vulgärt hurtfriska stil på något sätt tilltalar honom. Arsenij är också ryss, och Sovjetunionen är också en rysk stat, och i att förkunna idén om en ödets enhet mellan Krim och Sovjet är Andrej när allt kommer omkring sin fars son.
Den nya kultur som håller på att återuppstå på ön Krim representeras av Andrejs son Anton. Han är en jaki, en ung krimbo som uttrycker sig på ett slangspråk med både amerikanska och krimtatariska influenser (i den här verkligheten har tatarerna aldrig deporterats från Krim, utan fått stanna kvar och lämna sitt bidrag till det fria Krims kultur).
För Andrej Lučnikov är Sovjet ett land av lidande - han är medveten om hur bra krimborna har det i jämförelse med sovjetiska medborgare. På sina besök i Sovjet stöter han på fientliga attityder som han till syvende och sist anser vara berättigade.
Lučnikov besöker Sovjetunionen flitigt och förkunnar i sin tidning läran om Krim som en i allt väsentligt rysk stat, om Sovjets och Krims gemensamma öde. Det här får honom att framstå som en sovjetisk agent i ögonen på alla "mastodonter" (som han kallar dem) som alltjämt hyser agg mot den röde fienden. Det samhälle Lučnikov hör hemma i - de före detta tsaristiska officerare och adelsmän och deras avkomlingar, som kallas med den samlande beteckningen vrevakuanty (dvs vremennye evakuanty, tillfälligt evakuerade) - är dock en stor familj, ibland lite grälig, men tolerant, och Lučnikovs sovjetvänliga politiska inriktning kritiseras visserligen, men accepteras som ett uttryck för den frihet krimborna när allt kommer omkring är stolta över.
Andrej Lučnikovs far Arsenij är en gammal och uppskattad vrèvakuant, en sann samhällets stöttepelare som utmärkt sig både som soldat, affärsman och hästuppfödare. För de röda och Sovjetunionen har han i princip föga till övers, men gentemot sin son kan han medge att en viss sovjetisk krigssång, som faktiskt handlar om en skärmytsling mellan krimska och sovjetiska trupper Arsenij på sin tid var med om på den krimska sidan, trots (eller på grund av) sin vulgärt hurtfriska stil på något sätt tilltalar honom. Arsenij är också ryss, och Sovjetunionen är också en rysk stat, och i att förkunna idén om en ödets enhet mellan Krim och Sovjet är Andrej när allt kommer omkring sin fars son.
Den nya kultur som håller på att återuppstå på ön Krim representeras av Andrejs son Anton. Han är en jaki, en ung krimbo som uttrycker sig på ett slangspråk med både amerikanska och krimtatariska influenser (i den här verkligheten har tatarerna aldrig deporterats från Krim, utan fått stanna kvar och lämna sitt bidrag till det fria Krims kultur).
För Andrej Lučnikov är Sovjet ett land av lidande - han är medveten om hur bra krimborna har det i jämförelse med sovjetiska medborgare. På sina besök i Sovjet stöter han på fientliga attityder som han till syvende och sist anser vara berättigade.
onsdag 30 januari 2019
Flera notiser från min gamla litteraturdagbok 2015-2016
Nu läser jag första delen av Leonid Andreevs samlade verk. Visserligen har jag inte kommit längre än till inledningen. Däremot beställde jag från Ruslania en bok om Solženicyns Röda hjulet och när jag väl fick den läste jag igenom en fjärdedel av boken på fläcken.
Andreev hade ett nära förhållande till Finland, han lät bygga en väldig villa i Vammelsuu (i dag Serovo). Vad ansåg han om oktoberrevolutionen och bolsjevikerna? Han tyckte att bolsjevikerna var skurkar men samtidigt var han av den meningen att oktoberrevolutionen hade drag av genuin folkrevolution på basnivå.
18 januari 2016
Läste igenom de två första novellerna i Andreevs samlade verk. Den första (Bargamot i Garas'ka) handlade om en poliskonstapel eller gorodovoj och hans nemesis, var det nu en tiggare, men i alla fall en människa av den sorten som polisen brukar ha konflikter med. Historien beskriver dock en situation där konstapeln på sitt robusta sätt tycker synd om tiggaren. Den andra historien har ett liknande tema: jagberättaren är en kille av medelklassbakgrund som kommer att fatta tycke för en fattig gosse. Dessvärre är språket, särskilt ordförrådet, i den första novellen rätt svårt. Syntaxen är inte svår, snarare intressant uttrycksfull. Som läsning är novellerna lämpligt korta, med tanke på hur bedrövliga mina ryskkunskaper fortfarande är.
Andreev hade ett nära förhållande till Finland, han lät bygga en väldig villa i Vammelsuu (i dag Serovo). Vad ansåg han om oktoberrevolutionen och bolsjevikerna? Han tyckte att bolsjevikerna var skurkar men samtidigt var han av den meningen att oktoberrevolutionen hade drag av genuin folkrevolution på basnivå.
18 januari 2016
Läste igenom de två första novellerna i Andreevs samlade verk. Den första (Bargamot i Garas'ka) handlade om en poliskonstapel eller gorodovoj och hans nemesis, var det nu en tiggare, men i alla fall en människa av den sorten som polisen brukar ha konflikter med. Historien beskriver dock en situation där konstapeln på sitt robusta sätt tycker synd om tiggaren. Den andra historien har ett liknande tema: jagberättaren är en kille av medelklassbakgrund som kommer att fatta tycke för en fattig gosse. Dessvärre är språket, särskilt ordförrådet, i den första novellen rätt svårt. Syntaxen är inte svår, snarare intressant uttrycksfull. Som läsning är novellerna lämpligt korta, med tanke på hur bedrövliga mina ryskkunskaper fortfarande är.
torsdag 24 januari 2019
Ännu flera gamla dagboksblad
21 december 2015
Har koncentrerat mig på Aleksandr Bek (Volokolamskoe šosse). Nästan slut. Några veckor tog det. Mycket litet ideologiskt struntprat. Författaren koncentrerar sig på krigets praktiska hantverk.
23 december 2015
Strax innan vi åkte till Österbotten läste jag Volokolamskoe šosse till slut. Solouchin har fått ligga på golvet i vardagsrummet. Aleksandr Bek avvek inte från sin avideologiserade hållning ens i andra delen av Šosse, fast det fanns vissa antydningar av det motsatta. Var det nu på sida 173 i första boken som kommunismen eller Partiet för första gången alls nämndes. Liknande omnämnanden förekom mycket tidigare i andra delen, och det klargjordes att någon sorts kommunistiskt etos styrde krigföringen, men även detta var bara tomma bedyranden. Första delen beskriver vid ett rätt tidigt skede hur man verkställer en dödsdom, men i andra delen låter man nåd gå före rätt, och soldater som har gjort sig skyldiga till feghet får i stället rehabilitera sig i strid.
(odaterat tillägg)
Under julhelgerna läste jag i Daniil Granins Begstvo v Rossiju - det är en sen reportagebok som inte ingår i den utgåva av Granins samlade verk jag har. Boken handlar om två amerikanska ingenjörer/naturvetare som ingick i Julius och Ethel Rosenbergs krets av kommunistiska bekanta men inte förefaller ha varit inblandade i deras spionring. Sedan flydde de undan FBI till Sovjetunionen (därför heter boken "Flykten till Ryssland"). Granin tycks ha känt bägge amerikanerna personligen och dessutom ha haft tillgång till deras personliga dossierer.
15 januari 2016
Jag läste Granin till slut. Det mest intressanta var att en av de amerikanska avhopparna ville utveckla Sovjets egen självständiga produktion av högteknologi men partiet ville hellre kopiera amerikansk teknologi. Det var lättare så, och dessutom innebar det att KGB-männen kunde utföra hjältedåd och dekoreras med medaljer. Och deras ärelystnad var viktigare än vetenskapsmännens.
Har koncentrerat mig på Aleksandr Bek (Volokolamskoe šosse). Nästan slut. Några veckor tog det. Mycket litet ideologiskt struntprat. Författaren koncentrerar sig på krigets praktiska hantverk.
23 december 2015
Strax innan vi åkte till Österbotten läste jag Volokolamskoe šosse till slut. Solouchin har fått ligga på golvet i vardagsrummet. Aleksandr Bek avvek inte från sin avideologiserade hållning ens i andra delen av Šosse, fast det fanns vissa antydningar av det motsatta. Var det nu på sida 173 i första boken som kommunismen eller Partiet för första gången alls nämndes. Liknande omnämnanden förekom mycket tidigare i andra delen, och det klargjordes att någon sorts kommunistiskt etos styrde krigföringen, men även detta var bara tomma bedyranden. Första delen beskriver vid ett rätt tidigt skede hur man verkställer en dödsdom, men i andra delen låter man nåd gå före rätt, och soldater som har gjort sig skyldiga till feghet får i stället rehabilitera sig i strid.
(odaterat tillägg)
Under julhelgerna läste jag i Daniil Granins Begstvo v Rossiju - det är en sen reportagebok som inte ingår i den utgåva av Granins samlade verk jag har. Boken handlar om två amerikanska ingenjörer/naturvetare som ingick i Julius och Ethel Rosenbergs krets av kommunistiska bekanta men inte förefaller ha varit inblandade i deras spionring. Sedan flydde de undan FBI till Sovjetunionen (därför heter boken "Flykten till Ryssland"). Granin tycks ha känt bägge amerikanerna personligen och dessutom ha haft tillgång till deras personliga dossierer.
15 januari 2016
Jag läste Granin till slut. Det mest intressanta var att en av de amerikanska avhopparna ville utveckla Sovjets egen självständiga produktion av högteknologi men partiet ville hellre kopiera amerikansk teknologi. Det var lättare så, och dessutom innebar det att KGB-männen kunde utföra hjältedåd och dekoreras med medaljer. Och deras ärelystnad var viktigare än vetenskapsmännens.
onsdag 23 januari 2019
Gamla anteckningar från år 2015
17 november 2015
Har arbetat på Čaška av Vladimir Solouchin, fast jag egentligen borde koncentrera mig på Šolochov. Några synpunkter på Solouchin:
- Antisemitismen finns där, men förefaller inte vara ett förhärskande drag i hans personlighet och författarskap. Det är inte som hos Solženicyn (som visserligen använder antisemitiska källor utan källkritik, men som främst ser världen i termer av nationaliteter, utan att särskilt fokusera på just judarna) utan lite mera entydigt (han ser revolutionen som en [andlig] invasion utifrån), men det är snarare den okritiska beundran för tsarväldet än någon konspirationsteoretisk antisemitism som är utmärkande för hans arbete.
- Han liksom ignorerar helt motsättningarna mellan de olika intressegrupperna, kulturella strömningarna osv. i Tsarryssland. Han lade inte märke till dem. Alla författare var för honom stora författare, all kultur storslagen kultur. Han såg samhället på tsartiden som en integrerad helhet, inte som en arena med olika gladiatorer som försöker besegra varandra, inte som ett slagfält för idéer, utan som en sammansvetsad enhet. Det fanns den här helheten, och sen fanns det de söndrande krafterna (socialisterna, bolsjevikerna). Det här är givetvis bara en spegelbild av den sovjetiska marxismen med dess spionmani och med sammansvärjningsteorierna om "skadeinsekterna", nasekomye.
- Till och med Stanislav Kunjaev (som skrivit inledningen till boken) ondgör sig över hur unga kadetter i det sena Tsarryssland, i vita gardet använde grova svordomar (s k mat) och iakttar även andra tecken på moraliskt förfall hos vitgardisterna. Kunjaev uppfattar att folk var trötta på tsarväldet, att Tsarryssland hade förlorat sin inre koherens och sammanhållning. Han förklarade det givetvis med kulturreaktionära argument, som det anstår en Kunjaev, men under alla omständigheter kan han sägas ha haft en mer realistisk föreställning än den blåögda beundraren Solouchin. Solouchin var inte en kulturell analfabet, han kunde tydligen läsa och uppskatta även moderna och modernistiska författare (men man kan givetvis fråga sig, om hans uppskattning berodde på ideologiska skäl). Kunjaev är såtillvida mera konsekvent i sin syn att han ser (som en sann kulturreaktionär gör) de modernistiska författarna som medskyldiga, medansvariga för revolutionens fasor. Det må vara motbjudande reaktionärt, men det är åtminstone en mera insiktsfull uppfattning än Solouchins.
Solouchin är känd som ikonjägare, han reste på landsbygden för att köpa och samla gamla ikoner. En del folk som han mötte använde faktiskt ikoner om brännved.
Vad sedan gäller Šolochov har jag nu hållit på att avverka Ermolaevs Šolochov - žizn' i tvorčestvo och - samtidigt - den där encyklopedin om Šolochov. Det är bara i Ryssland man kan trycka en hel encyklopedi på tusen sidor i folio ägnad åt en författare, låt vara av Šolochovs kaliber - han är ju en viktig gestalt i den sovjetiska litteraturhistorien och dessutom en mycket läsbar författare, men kanske ändå inte den allra bästa, inte någon nationalskald. Vilken finsk författare skulle han motsvara? Hans litterära produktion och produktivitet kan på många sätt jämföras med Väinö Linnas, men jag tycker ändå att hans roll i rysk, t o m i sovjetisk litteratur inte är lika framträdande. Men vems är?
I går kom den senaste boksändningen från Ruslania: fem volymer samlade verk av Daniil Granin; den historiska roman av Brjusov som inte är Ognennyj angel'; Andromedanebulosan av Ivan Efremov på originalspråket. Sen också en bok av Igor' Suchich om Dovlatov.
Solouchin förefaller inte intressera sig för mycket annat än gravgårdar, när han besöker emigrantcentra i utlandet. Okej, det var en överdrift, men hans gravgårdshobby är genuint morbid.
18 november 2015
Kollade ett par sidor i den där romanen av Brjusov (Altar' pobedy). Långa meningar, stark retorik. Man blir igen påmind om Mika Waltari (jag kände mig påmind om Mika Waltari när jag läste Ognennyj angel'). Är det bara genren det beror på?
Natten 18-19 november 2015
Jag har nu återgått till att plugga Solouchin. Efter några passusar om tsarättens härlighet och generösa hållning har han åter börjat attackera Lenin, denne bödel och Rysslands förstörare. Den nationalistiska konservatism som han företräder uppfattar Lenin överhuvudtaget som värre än Stalin. Man borde faktiskt nångång skriva mera grundligt om hur detta Leninhat hänger ihop med rehabiliteringen av Stalin. Det föresvävade mig någonting, men jag verkar vara för sömnig för att formulera det. (Förklaring år 2019: det som föresvävade mig var kanske att Lenin trots allt stod för någon sorts demokratisk eller republikansk radikalism, åtminstone i de ryska nationalisternas ögon; Stalin däremot förkroppsligar de facto återgången till en sorts "tsarvälde".)
Natten 19-20 november 2015
Solouchin hänvisar så ofta till Ivan Šmeljov att man kanske borde börja avverka den sistnämnde.
21 november 2015
Läste lite i Ivan Iljins förord till Šmeljovs samlade verk. Långtråkig nationalistisk retorik så det förslår. Han förefaller alltför förtjust i ordet chudožestvo, ungefär som Solouchin. (Förklaring till de som inte behärskar ryska: i dag kallas "konst" för iskusstvo på ryska, men ordet för "konstnärlig" är chudožestvennyj, som är härlett från det föråldrade ordet för "konst", chudožestvo.)
Har arbetat på Čaška av Vladimir Solouchin, fast jag egentligen borde koncentrera mig på Šolochov. Några synpunkter på Solouchin:
- Antisemitismen finns där, men förefaller inte vara ett förhärskande drag i hans personlighet och författarskap. Det är inte som hos Solženicyn (som visserligen använder antisemitiska källor utan källkritik, men som främst ser världen i termer av nationaliteter, utan att särskilt fokusera på just judarna) utan lite mera entydigt (han ser revolutionen som en [andlig] invasion utifrån), men det är snarare den okritiska beundran för tsarväldet än någon konspirationsteoretisk antisemitism som är utmärkande för hans arbete.
- Han liksom ignorerar helt motsättningarna mellan de olika intressegrupperna, kulturella strömningarna osv. i Tsarryssland. Han lade inte märke till dem. Alla författare var för honom stora författare, all kultur storslagen kultur. Han såg samhället på tsartiden som en integrerad helhet, inte som en arena med olika gladiatorer som försöker besegra varandra, inte som ett slagfält för idéer, utan som en sammansvetsad enhet. Det fanns den här helheten, och sen fanns det de söndrande krafterna (socialisterna, bolsjevikerna). Det här är givetvis bara en spegelbild av den sovjetiska marxismen med dess spionmani och med sammansvärjningsteorierna om "skadeinsekterna", nasekomye.
- Till och med Stanislav Kunjaev (som skrivit inledningen till boken) ondgör sig över hur unga kadetter i det sena Tsarryssland, i vita gardet använde grova svordomar (s k mat) och iakttar även andra tecken på moraliskt förfall hos vitgardisterna. Kunjaev uppfattar att folk var trötta på tsarväldet, att Tsarryssland hade förlorat sin inre koherens och sammanhållning. Han förklarade det givetvis med kulturreaktionära argument, som det anstår en Kunjaev, men under alla omständigheter kan han sägas ha haft en mer realistisk föreställning än den blåögda beundraren Solouchin. Solouchin var inte en kulturell analfabet, han kunde tydligen läsa och uppskatta även moderna och modernistiska författare (men man kan givetvis fråga sig, om hans uppskattning berodde på ideologiska skäl). Kunjaev är såtillvida mera konsekvent i sin syn att han ser (som en sann kulturreaktionär gör) de modernistiska författarna som medskyldiga, medansvariga för revolutionens fasor. Det må vara motbjudande reaktionärt, men det är åtminstone en mera insiktsfull uppfattning än Solouchins.
Solouchin är känd som ikonjägare, han reste på landsbygden för att köpa och samla gamla ikoner. En del folk som han mötte använde faktiskt ikoner om brännved.
Vad sedan gäller Šolochov har jag nu hållit på att avverka Ermolaevs Šolochov - žizn' i tvorčestvo och - samtidigt - den där encyklopedin om Šolochov. Det är bara i Ryssland man kan trycka en hel encyklopedi på tusen sidor i folio ägnad åt en författare, låt vara av Šolochovs kaliber - han är ju en viktig gestalt i den sovjetiska litteraturhistorien och dessutom en mycket läsbar författare, men kanske ändå inte den allra bästa, inte någon nationalskald. Vilken finsk författare skulle han motsvara? Hans litterära produktion och produktivitet kan på många sätt jämföras med Väinö Linnas, men jag tycker ändå att hans roll i rysk, t o m i sovjetisk litteratur inte är lika framträdande. Men vems är?
I går kom den senaste boksändningen från Ruslania: fem volymer samlade verk av Daniil Granin; den historiska roman av Brjusov som inte är Ognennyj angel'; Andromedanebulosan av Ivan Efremov på originalspråket. Sen också en bok av Igor' Suchich om Dovlatov.
Solouchin förefaller inte intressera sig för mycket annat än gravgårdar, när han besöker emigrantcentra i utlandet. Okej, det var en överdrift, men hans gravgårdshobby är genuint morbid.
18 november 2015
Kollade ett par sidor i den där romanen av Brjusov (Altar' pobedy). Långa meningar, stark retorik. Man blir igen påmind om Mika Waltari (jag kände mig påmind om Mika Waltari när jag läste Ognennyj angel'). Är det bara genren det beror på?
Natten 18-19 november 2015
Jag har nu återgått till att plugga Solouchin. Efter några passusar om tsarättens härlighet och generösa hållning har han åter börjat attackera Lenin, denne bödel och Rysslands förstörare. Den nationalistiska konservatism som han företräder uppfattar Lenin överhuvudtaget som värre än Stalin. Man borde faktiskt nångång skriva mera grundligt om hur detta Leninhat hänger ihop med rehabiliteringen av Stalin. Det föresvävade mig någonting, men jag verkar vara för sömnig för att formulera det. (Förklaring år 2019: det som föresvävade mig var kanske att Lenin trots allt stod för någon sorts demokratisk eller republikansk radikalism, åtminstone i de ryska nationalisternas ögon; Stalin däremot förkroppsligar de facto återgången till en sorts "tsarvälde".)
Natten 19-20 november 2015
Solouchin hänvisar så ofta till Ivan Šmeljov att man kanske borde börja avverka den sistnämnde.
21 november 2015
Läste lite i Ivan Iljins förord till Šmeljovs samlade verk. Långtråkig nationalistisk retorik så det förslår. Han förefaller alltför förtjust i ordet chudožestvo, ungefär som Solouchin. (Förklaring till de som inte behärskar ryska: i dag kallas "konst" för iskusstvo på ryska, men ordet för "konstnärlig" är chudožestvennyj, som är härlett från det föråldrade ordet för "konst", chudožestvo.)
lördag 19 januari 2019
Valentin Rasputin, en annan uppföljning
Jag fortsätter att ta del av Valentin Rasputins livsgärning, just nu är det Den'gi dlja Marii ("Pengar för Maria") jag håller på med - en miniatyrroman eller lång novell, povest' (berättelse) som man säger på ryska. Likheterna mellan denna historia och Dotj Ivana, mat' Ivana är uppenbara: även här är den centrala gestalten modern - Moder Ryssland. Kvinnan förefaller för Rasputin utgöra den sista försvarslinjen för det uråldrigt ryska, och dessutom är hon beredd att gripa till vapen och våld medan männen blir undfallande och fega. Detta överraskar i hans värld alla andra, ty den kvinna som så gör har dittills alltid hållit sig till den traditionella könsrollen.
fredag 21 december 2018
Sporadiska anteckningar om sovjetisk krigslitteratur (ur mina anteckningsböcker)
Många av dessa reflektioner återfinns i någon form i min essä om sovjetisk krigslitteratur som kom ut i Finsk Tidskrift.
Krigslitteraturen må vara en väl utforskad del av sovjetisk litteraturhistoria, men även den som anser sig veta någonting om sovjetstaten på generell nivå kan räkna med att uppleva överraskningar eller bli medveten om skenbara paradoxer vid en närmare granskning av sovjetisk krigsprosa. Krigsminnena och krigsmytologin utgör dessutom den mest stabila ideologiska grundvalen för Vladimir Putins Ryssland.
Om Putin alls förfogar över någon djup statsklokhet eller politisk begåvning går den ut på att kunna jonglera med de olika ideologiska riktningar av nationalism som i dag tävlar om hegemoni i Ryssland, från religiös (ortodox) konservatism till sovjetnostalgi. Medan Putin är beredd att inviga monument till Stalinoffrens minne kan direktören för hans säkerhetstjänst i ett offentligt uttalande ta diktatorn i försvar och bortförklara hans grymheter. Medan kyrkan helgonförklarar den siste kejsaren och hyllar honom som martyr kan tjekisterna alltjämt uttrycka sin uppskattning för de kolleger som på sin tid var ansvariga för tsarens avrättning.
Krigspatriotismen är dock en sak alla förutsätts vara eniga om. Krigsideologin kan utnyttjas till att stärka samhällsfreden i Ryssland och till att skada den i grannländerna. Den kan dock också inspirera till genuin och spontan medborgerlig aktivitet. De processioner i krigsoffrens minne som anordnas under det "odödliga regementets" namn (för övrigt en alltför självklar sekulär motsvarighet till ortodoxa påskprocessioner) uppstod - såsom den finlandsryska journalisten Polina Kopylova påpekat - som en spontan folkrörelse: det var först efteråt som staten och Kreml närstående nationalistiska ideologer lade beslag på konceptet.
Det stora fosterländska kriget var ett exceptionellt brutalt och blodigt krig, som på grund av Tysklands programmatiskt rasistiska tillvägagångssätt och inställning mot inte bara judar, utan också slaviska folk, innebar oerhörda lidanden för civila. Samtidigt var det ändå en frigörande upplevelse. Under de värsta förföljelserna på trettiotalet förutsattes det att alla - om livet var dem kärt - upprepade optimistiska slagord och sjöng med i sångerna om hur de kantänka levde i världens bästa och friaste land. De som dog i kriget fick man däremot begråta, och vid sidan om dem begräts (i smyg) även de som försvunnit i Gulag-arkipelagen.
Friheten ökade även för litteraturen. Stalins tal till folket, där diktatorn, anspelande på sin kyrkliga utbildning, tilltalade sina åhörare som "bröder och systrar", innebar en vändning till rysk patriotism och nationalism som även återspeglades i journalismen och litteraturutgivningen. Litteraturtidskrifter slutade utkomma, men vanliga tidningar med Pravda i spetsen började ge ut dikter och berättelser med patriotiskt innehåll. Författare arbetade som krigskorrespondenter eller lämnade sitt bidrag till krigsansträngningarna på ett annat sätt.
Ett nämnvärt exempel var Olga Bergholz (eller Berggol'ts), vars röst på radion blev synonym med motståndsandan i Leningrad. Under de stora rensningarna mot slutet av trettiotalet hade hon förlorat sin make i Stalins fängelsemaskineri och själv arresterats och torterats, antagligen svävade hon i livsfara, men till slut frigavs hon när den politiska vinden väl vänt. Hon hade all anledning att känna bitterhet över det skedda, men när det så gällde var hon beredd att bevisa sin lojalitet som sovjetmedborgare och kommunist genom att uppträda som krigspropagandist.
Vad gäller Stalins roll i sovjetisk krigslitteratur är den överraskande dämpad. Stalin nämns bara sparsamt, och vanligen framstår han snarast som en generisk ledare: förtjänstfulla arbetare och särskilt tappra soldater får kanske möta honom i egen person, men även i sådana situationer utgör han en besynnerligt marginell gestalt. Det är alltid folkets heroism som är viktigast.
En politiskt okontroversiell och ofarlig roman är till exempel Boris Polevojs Zoloto ("Guldet"). Boken är en utvecklingsroman om en ung, ytlig kvinnas väg till hjältedom och medborgerligt ansvar. Hon arbetar som maskinskriverska på en provinsiell filial till statsbanken. Tillsammans med en äldre tjänsteman anförtros hon en säck guld och juveler som de ska ta till säkerhet; den äldre herren dör dock av utmattning ---
(En annan anteckning:)
I en typisk sovjetisk krigsroman spelar Stalin bara en marginell roll. Visst nämns han ibland, det förekommer också att en av personerna i boken har emottagit någon utmärkelse i Stalins närvaro, men då brukar Stalin bara framstå som en generisk ledare vars auktoritet folket accepterar så som man accepterar en legitim auktoritet i en stabil stat. Här bör ordet folket betonas, ty det är typiskt snarare folket än klassen eller partiet som är den kollektiva hjälten i dessa romaner.
Boris Polevojs roman Zoloto torde utgöra ett representativt exempel på det hjältemodiga etos som utmärker sovjetisk krigslitteratur i allmänhet; Polevoj är inte heller känd som någon kontroversiell författare. Zoloto är främst en utvecklingsroman: dess hjälte är Musia, en ytlig och bortskämd ung maskinskriverska, som tillsammans med en äldre tjänsteman på en provinsfilial till statsbanken anförtros en säck juveler och guldföremål de ska ta till säkerhet och överlåta de sovjetiska myndigheterna, när deras egen hemstad håller på att intas av tyska trupper. Den äldre herren dör snart av utmattning, men Musia fortsätter med uppdraget, varvid hon råkar nya och nya representanter för det kämpande sovjetiska folket. Därigenom blir hon mer och mer vuxen och lär sig använda den begåvning hon har till folkets nytta - och blir ett med det kämpande folket.
(En annan anteckning:)
För den som följer med Vladimir Putins försök att återupprätta Ryssland som stormakt bör det vara klart att det är myten om stora fosterländska kriget som utgör den ideologiska kärnan för denna stormakt. Om Putin alls förfogar över någon särskild statsklokhet består den i hans förmåga att eklektiskt utnyttja och konkurrensutsätta olika, delvis motstridiga nationalistiska riktningar: sålunda tillåts kyrkan begråta kommunismens offer, inte minst den martyr- och helgonförklarade siste tsaren, medan säkerhetstjänsten, dvs Putins gamla kolleger, öppet får framställa tsarmördarna som exemplariska representanter för sin yrkeskår.
Skillnaderna mellan stödjargrupperna bakom Putins rygg blev uppenbara t ex när hundraårsminnet efter revolutionen högtidlighölls, och hade Putin inte krigsmytologin att falla tillbaka på skulle motsättningarna vara mycket svårare att överbrygga.
Föreställningen om det rättvisa försvarskriget mot en alltigenom obarmhärtig angripare inriktad på att utplåna hela det ryska folket är en utmärkt grundval att bygga en medborgerlig religion på. Den skiljer sig inte ens alltför mycket från den historiska verkligheten, och den är inte bara historia fabricerad ovanifrån, utan överensstämmer relativt bra med hur kriget spontant uppfattas på gräsrotsnivå. Som den finlandsryska journalisten Polina Kopylova påpekat, uppstod till exempel den marschrörelse som blev känd som "det odödliga regementet" som ett spontant, folkligt sätt att fira Segerdagen. Det var först efteråt som staten lade beslag på den som ännu ett ovanifrån styrt jippo.
"Regementets" öde återspeglar i och för sig det som skedde på propagandafronten när kriget bröt ut: i stället för att hårdhänt styra folkets föreställningar och uppfattningar tog den sovjetiska propagandaapparaten vara på de spontana reaktioner den tyska invasionen väckte. Detta betyder att t ex litterär uttrycksfrihet faktiskt ökade under kriget: i stället för att framställa fienden som en skock lättbesegrade fegisar blev det tillåtet att även beskriva krigets tragiska dimensioner: att fienden ibland vann segrar, att goda män dog i onödan, att modiga unga människor som gjorde motstånd mot ockupanterna ofta greps, torterades och avrättades innan sovjetarmén hann komma till undsättning. Författare som etablerat sig före kriget arbetade vanligen som krigskorrespondenter - välkända exempel är både den senare oliktänkaren Vasilij Grossman och den mera systemtrogne Konstantin Simonov - och kunde bilda sig en realistisk föreställning om vad som pågick på fronten.
Krigslitteraturen må vara en väl utforskad del av sovjetisk litteraturhistoria, men även den som anser sig veta någonting om sovjetstaten på generell nivå kan räkna med att uppleva överraskningar eller bli medveten om skenbara paradoxer vid en närmare granskning av sovjetisk krigsprosa. Krigsminnena och krigsmytologin utgör dessutom den mest stabila ideologiska grundvalen för Vladimir Putins Ryssland.
Om Putin alls förfogar över någon djup statsklokhet eller politisk begåvning går den ut på att kunna jonglera med de olika ideologiska riktningar av nationalism som i dag tävlar om hegemoni i Ryssland, från religiös (ortodox) konservatism till sovjetnostalgi. Medan Putin är beredd att inviga monument till Stalinoffrens minne kan direktören för hans säkerhetstjänst i ett offentligt uttalande ta diktatorn i försvar och bortförklara hans grymheter. Medan kyrkan helgonförklarar den siste kejsaren och hyllar honom som martyr kan tjekisterna alltjämt uttrycka sin uppskattning för de kolleger som på sin tid var ansvariga för tsarens avrättning.
Krigspatriotismen är dock en sak alla förutsätts vara eniga om. Krigsideologin kan utnyttjas till att stärka samhällsfreden i Ryssland och till att skada den i grannländerna. Den kan dock också inspirera till genuin och spontan medborgerlig aktivitet. De processioner i krigsoffrens minne som anordnas under det "odödliga regementets" namn (för övrigt en alltför självklar sekulär motsvarighet till ortodoxa påskprocessioner) uppstod - såsom den finlandsryska journalisten Polina Kopylova påpekat - som en spontan folkrörelse: det var först efteråt som staten och Kreml närstående nationalistiska ideologer lade beslag på konceptet.
Det stora fosterländska kriget var ett exceptionellt brutalt och blodigt krig, som på grund av Tysklands programmatiskt rasistiska tillvägagångssätt och inställning mot inte bara judar, utan också slaviska folk, innebar oerhörda lidanden för civila. Samtidigt var det ändå en frigörande upplevelse. Under de värsta förföljelserna på trettiotalet förutsattes det att alla - om livet var dem kärt - upprepade optimistiska slagord och sjöng med i sångerna om hur de kantänka levde i världens bästa och friaste land. De som dog i kriget fick man däremot begråta, och vid sidan om dem begräts (i smyg) även de som försvunnit i Gulag-arkipelagen.
Friheten ökade även för litteraturen. Stalins tal till folket, där diktatorn, anspelande på sin kyrkliga utbildning, tilltalade sina åhörare som "bröder och systrar", innebar en vändning till rysk patriotism och nationalism som även återspeglades i journalismen och litteraturutgivningen. Litteraturtidskrifter slutade utkomma, men vanliga tidningar med Pravda i spetsen började ge ut dikter och berättelser med patriotiskt innehåll. Författare arbetade som krigskorrespondenter eller lämnade sitt bidrag till krigsansträngningarna på ett annat sätt.
Ett nämnvärt exempel var Olga Bergholz (eller Berggol'ts), vars röst på radion blev synonym med motståndsandan i Leningrad. Under de stora rensningarna mot slutet av trettiotalet hade hon förlorat sin make i Stalins fängelsemaskineri och själv arresterats och torterats, antagligen svävade hon i livsfara, men till slut frigavs hon när den politiska vinden väl vänt. Hon hade all anledning att känna bitterhet över det skedda, men när det så gällde var hon beredd att bevisa sin lojalitet som sovjetmedborgare och kommunist genom att uppträda som krigspropagandist.
Vad gäller Stalins roll i sovjetisk krigslitteratur är den överraskande dämpad. Stalin nämns bara sparsamt, och vanligen framstår han snarast som en generisk ledare: förtjänstfulla arbetare och särskilt tappra soldater får kanske möta honom i egen person, men även i sådana situationer utgör han en besynnerligt marginell gestalt. Det är alltid folkets heroism som är viktigast.
En politiskt okontroversiell och ofarlig roman är till exempel Boris Polevojs Zoloto ("Guldet"). Boken är en utvecklingsroman om en ung, ytlig kvinnas väg till hjältedom och medborgerligt ansvar. Hon arbetar som maskinskriverska på en provinsiell filial till statsbanken. Tillsammans med en äldre tjänsteman anförtros hon en säck guld och juveler som de ska ta till säkerhet; den äldre herren dör dock av utmattning ---
(En annan anteckning:)
I en typisk sovjetisk krigsroman spelar Stalin bara en marginell roll. Visst nämns han ibland, det förekommer också att en av personerna i boken har emottagit någon utmärkelse i Stalins närvaro, men då brukar Stalin bara framstå som en generisk ledare vars auktoritet folket accepterar så som man accepterar en legitim auktoritet i en stabil stat. Här bör ordet folket betonas, ty det är typiskt snarare folket än klassen eller partiet som är den kollektiva hjälten i dessa romaner.
Boris Polevojs roman Zoloto torde utgöra ett representativt exempel på det hjältemodiga etos som utmärker sovjetisk krigslitteratur i allmänhet; Polevoj är inte heller känd som någon kontroversiell författare. Zoloto är främst en utvecklingsroman: dess hjälte är Musia, en ytlig och bortskämd ung maskinskriverska, som tillsammans med en äldre tjänsteman på en provinsfilial till statsbanken anförtros en säck juveler och guldföremål de ska ta till säkerhet och överlåta de sovjetiska myndigheterna, när deras egen hemstad håller på att intas av tyska trupper. Den äldre herren dör snart av utmattning, men Musia fortsätter med uppdraget, varvid hon råkar nya och nya representanter för det kämpande sovjetiska folket. Därigenom blir hon mer och mer vuxen och lär sig använda den begåvning hon har till folkets nytta - och blir ett med det kämpande folket.
(En annan anteckning:)
För den som följer med Vladimir Putins försök att återupprätta Ryssland som stormakt bör det vara klart att det är myten om stora fosterländska kriget som utgör den ideologiska kärnan för denna stormakt. Om Putin alls förfogar över någon särskild statsklokhet består den i hans förmåga att eklektiskt utnyttja och konkurrensutsätta olika, delvis motstridiga nationalistiska riktningar: sålunda tillåts kyrkan begråta kommunismens offer, inte minst den martyr- och helgonförklarade siste tsaren, medan säkerhetstjänsten, dvs Putins gamla kolleger, öppet får framställa tsarmördarna som exemplariska representanter för sin yrkeskår.
Skillnaderna mellan stödjargrupperna bakom Putins rygg blev uppenbara t ex när hundraårsminnet efter revolutionen högtidlighölls, och hade Putin inte krigsmytologin att falla tillbaka på skulle motsättningarna vara mycket svårare att överbrygga.
Föreställningen om det rättvisa försvarskriget mot en alltigenom obarmhärtig angripare inriktad på att utplåna hela det ryska folket är en utmärkt grundval att bygga en medborgerlig religion på. Den skiljer sig inte ens alltför mycket från den historiska verkligheten, och den är inte bara historia fabricerad ovanifrån, utan överensstämmer relativt bra med hur kriget spontant uppfattas på gräsrotsnivå. Som den finlandsryska journalisten Polina Kopylova påpekat, uppstod till exempel den marschrörelse som blev känd som "det odödliga regementet" som ett spontant, folkligt sätt att fira Segerdagen. Det var först efteråt som staten lade beslag på den som ännu ett ovanifrån styrt jippo.
"Regementets" öde återspeglar i och för sig det som skedde på propagandafronten när kriget bröt ut: i stället för att hårdhänt styra folkets föreställningar och uppfattningar tog den sovjetiska propagandaapparaten vara på de spontana reaktioner den tyska invasionen väckte. Detta betyder att t ex litterär uttrycksfrihet faktiskt ökade under kriget: i stället för att framställa fienden som en skock lättbesegrade fegisar blev det tillåtet att även beskriva krigets tragiska dimensioner: att fienden ibland vann segrar, att goda män dog i onödan, att modiga unga människor som gjorde motstånd mot ockupanterna ofta greps, torterades och avrättades innan sovjetarmén hann komma till undsättning. Författare som etablerat sig före kriget arbetade vanligen som krigskorrespondenter - välkända exempel är både den senare oliktänkaren Vasilij Grossman och den mera systemtrogne Konstantin Simonov - och kunde bilda sig en realistisk föreställning om vad som pågick på fronten.
torsdag 20 december 2018
Min essä om Vasilij Grossman trycktes nu i Finsk Tidskrift
Min essä om Vasilij Grossman kom förresten ut i det nyaste numret av Finsk Tidskrift. Jag har fortfarande svårt att begripa att jag med min knaggliga ryska har klarat av att läsa igenom både Za pravoe delo och originaltexten till Liv och öde. Irriterande nog förefaller jag inte ha blivit stort bättre på att läsa ryska av detta. Tydligen är jag för gammal.
Valentin Rasputin, uppföljning
Jag har nu avslutat läsningen av Valentin Rasputins Dotj' Ivana, mat' Ivana. Några påpekanden:
Som man kan vänta sig av en rysk landsbygdsförfattare är skurken i boken en etnisk främling, en kaukasier. En ung kvinna våldtas av denne niding i början av boken, och när polisen och rättsväsendet inte kan göra någonting åt saken utan bara svamlar om rättssäkerhet och rättsstatlighet, pravosudie, tar offrets mor lagen i egna händer och skjuter ihjäl brottslingen. Rasismen sitter snarast i detaljerna. Rasputin ser det eftersovjetiska Ryssland som en kaotisk basar där kaukasier och kineser håller på med mer eller mindre ljusskygg handel och ryssar längtar efter ett mindre komplicerat liv på landet.
På den positiva sidan bör det noteras att boken är relativt lättläst (novellerna i samma samlingsvolym visade sig vara en hårdare nöt att knäcka) och att författarens stil överhuvudtaget inte kändes så tung och obegriplig som jag tidigare föreställt mig. De rasistiska slängarna mot icke-ryssar var också relativt få och störde inte läsningen - man kände sig ibland frestad att jämföra dem med de lösa kommunistiska slagord som sovjetiska författare för formens skull inkluderade i sina texter.
Som man kan vänta sig av en rysk landsbygdsförfattare är skurken i boken en etnisk främling, en kaukasier. En ung kvinna våldtas av denne niding i början av boken, och när polisen och rättsväsendet inte kan göra någonting åt saken utan bara svamlar om rättssäkerhet och rättsstatlighet, pravosudie, tar offrets mor lagen i egna händer och skjuter ihjäl brottslingen. Rasismen sitter snarast i detaljerna. Rasputin ser det eftersovjetiska Ryssland som en kaotisk basar där kaukasier och kineser håller på med mer eller mindre ljusskygg handel och ryssar längtar efter ett mindre komplicerat liv på landet.
På den positiva sidan bör det noteras att boken är relativt lättläst (novellerna i samma samlingsvolym visade sig vara en hårdare nöt att knäcka) och att författarens stil överhuvudtaget inte kändes så tung och obegriplig som jag tidigare föreställt mig. De rasistiska slängarna mot icke-ryssar var också relativt få och störde inte läsningen - man kände sig ibland frestad att jämföra dem med de lösa kommunistiska slagord som sovjetiska författare för formens skull inkluderade i sina texter.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)