Jag anser mig nu vara tillräckligt förtrogen med Vera Panovas litterära livsgärning för att yttra mig om den: under de senaste två månaderna plöjde jag igenom alla de fyra volymerna av henne jag hade på hyllan. Naturligtvis finns det en hel del jag inte kunnat skaffa mig, men romanerna Kruzjilicha (titeln är namnet på den fabrik i Uralområdet där händelserna utspelar sig), Sputniki (om ett sjukhuståg - Panova åkte sjukhuståg ett par gånger under kriget), Sentimental'nyj roman (en nostalgisk roman om unga, idealistiska kommunister med konstnärliga intressen i en provinsstad under tjugotalet) och Serjozja (som betraktar världen med en femårig pojkes ögon) torde tillsammans vara tillräckligt många för att möjliggöra en grundlig bedömning av henne som författare.
Panova var hemma från Rostov vid Don i Sydryssland - staden kallas för Rostov vid Don för att hålla isär den och det äldre Rostov, Rostov Velikij eller Stora Rostov, som är en av de anrika kyrkostäderna i Gyllene ringen öster om Moskva (tillsammans med bl a Sergijev Posad, som under sovjettiden hette Zagorsk; Vladimir; Suzdal; och Kostroma); i dag är det dock Rostov vid Don som är större av de två städerna med samma namn. Panova var konstnärligt intresserad sedan barnaåren; hon hade inte fyllt arton år när hon började jobba som journalist i någon lokaltidning (hon var född 1905, är det väl skäl att påpeka).
I romanen Sentimental'nyj roman (boktiteln kan betyda både "Sentimental roman" och "Sentimental romans") skildrade hon atmosfären som härskade bland unga kreativa människor i Rostov vid Don på tjugotalet och livet som de levde. Trots att huvudpersonen i romanen är en ung manlig journalist, är det uppenbart att det är en självbiografisk bok, visserligen uppstånden flera årtionden efteråt. Jag fann romanen intressant och läsvärd främst tack vare dess nostalgiska glans, men jag kunde inte undvika intrycket att författaren inte riktigt klarade av att tillgodogöra sig sitt dramatiska material. Det händer en hel del saker i Sentimental'nyj roman, folk dör, gifter sig eller blir övergivna av makan, men allt detta är bara liv, odramatiskt och vanligt liv; vad som åtminstone ur min personliga synvinkel framstår som det mest illavarslande eller skrämmande är att hjälten, som uppenbarligen i åratal har fått äta och dricka gratis på ett kafé som heter Renomme invalidov ("Invalidernas renommé"), plötsligt av "överste invaliden" på kaféet delges att han nu äntligen borde avbetala sin skuld.
Att Panova inte lyckas utnyttja det dramatiska materialet i denna roman (och åtminstone en del av de andra) som hon borde är knappast hennes fel. Snarare vill jag här se ett exempel på hur det sovjetiska kravet på konfliktlöshet påverkade författarna: de dramatiska spänningarna finns där, och det finns igenkännliga samhälleliga konflikter, men ändå blir de överslätade. I romanen Kruzjilicha tematiseras visserligen t ex generationskonflikterna och en kvinnlig ingenjörs svårigheter att hävda sig i industrins maskulina värld, men egentligen blir dessa konflikter bara spel för gallerierna, de är någonting som får passera revy, men någon utlösning av den dramatiska spänningen blir det aldrig.
Panova sägs vara en skarp psykolog som författare, och det är hon i Serjozja, där hon ser på världen ur ett barns synvinkel och använder språket fiffigt och finurligt för att beskriva denna synvinkel. Men i övrigt tycker jag att också hennes psykologi ofta bara förblir scendekoration. Både i Kruzjilicha och i Sputniki finns det en massa psykologiserande utläggningar om hur en eller annan romanperson uppfattar det som håller på att ske med hans eller hennes liv, men dessa utläggningar har en viss didaktisk bismak. Man har känslan att man inte läser en roman, utan ett lärdomsprov i romanskrivande.
