Om "Ön Krim" av Aksënov, från samma gamla litterära dagbok

Romanen Ön Krim (Ostrov Krym) utspelar sig i en alternativ värld, där halvön Krim är en riktig ö, åtminstone politiskt sett: efter ryska inbördeskriget har en vit regering kunnat etablera sig där och upprättat en sorts rysk motsvarighet till Taiwan - en kaotisk liten republik som på många sätt ännu ser sig som det riktiga Ryssland eller som ett provisorium i väntan på en återförening med moderlandet. I slutet på sjuttiotalet eller i början av åttiotalet, då Sovjet ännu framstod som någonting orubbligt och det ryska föreföll oupplösligt sammanflätat med det sovjetiska, var det en rätt fascinerande alternativ verklighet som öppnade sig på de första sidorna av romanen i Simferopol' eller Simfi, huvudstaden för republiken Krim, en västerländsk storstad som mest liknar New York med sina skyskrapor och freeways (ett av de engelska ord som karaktäriserar Aksënovs stil i boken). Huvudpersonen heter Andrej Lučnikov: han är en smått cynisk medelålders journalist och mediemogul, chefredaktör för den ledande tidningen i republiken, Russkij Kur'er ("Ryska Kuriren").

Lučnikov besöker Sovjetunionen flitigt och förkunnar i sin tidning läran om Krim som en i allt väsentligt rysk stat, om Sovjets och Krims gemensamma öde. Det här får honom att framstå som en sovjetisk agent i ögonen på alla "mastodonter" (som han kallar dem) som alltjämt hyser agg mot den röde fienden. Det samhälle Lučnikov hör hemma i - de före detta tsaristiska officerare och adelsmän och deras avkomlingar, som kallas med den samlande beteckningen vrevakuanty (dvs vremennye evakuanty, tillfälligt evakuerade) - är dock en stor familj, ibland lite grälig, men tolerant, och Lučnikovs sovjetvänliga politiska inriktning kritiseras visserligen, men accepteras som ett uttryck för den frihet krimborna när allt kommer omkring är stolta över.

Andrej Lučnikovs far Arsenij är en gammal och uppskattad vrèvakuant, en sann samhällets stöttepelare som utmärkt sig både som soldat, affärsman och hästuppfödare. För de röda och Sovjetunionen har han i princip föga till övers, men gentemot sin son kan han medge att en viss sovjetisk krigssång, som faktiskt handlar om en skärmytsling mellan krimska och sovjetiska trupper Arsenij på sin tid var med om på den krimska sidan, trots (eller på grund av) sin vulgärt hurtfriska stil på något sätt tilltalar honom. Arsenij är också ryss, och Sovjetunionen är också en rysk stat, och i att förkunna idén om en ödets enhet mellan Krim och Sovjet är Andrej när allt kommer omkring sin fars son.

Den nya kultur som håller på att återuppstå på ön Krim representeras av Andrejs son Anton. Han är en jaki, en ung krimbo som uttrycker sig på ett slangspråk med både amerikanska och krimtatariska influenser (i den här verkligheten har tatarerna aldrig deporterats från Krim, utan fått stanna kvar och lämna sitt bidrag till det fria Krims kultur). 

För Andrej Lučnikov är Sovjet ett land av lidande - han är medveten om hur bra krimborna har det i jämförelse med sovjetiska medborgare. På sina besök i Sovjet stöter han på fientliga attityder som han till syvende och sist anser vara berättigade.