Sporadiska anteckningar om sovjetisk krigslitteratur (ur mina anteckningsböcker)

Många av dessa reflektioner återfinns i någon form i min essä om sovjetisk krigslitteratur som kom ut i Finsk Tidskrift.

Krigslitteraturen må vara en väl utforskad del av sovjetisk litteraturhistoria, men även den som anser sig veta någonting om sovjetstaten på generell nivå kan räkna med att uppleva överraskningar eller bli medveten om skenbara paradoxer vid en närmare granskning av sovjetisk krigsprosa. Krigsminnena och krigsmytologin utgör dessutom den mest stabila ideologiska grundvalen för Vladimir Putins Ryssland. 

Om Putin alls förfogar över någon djup statsklokhet eller politisk begåvning går den ut på att kunna jonglera med de olika ideologiska riktningar av nationalism som i dag tävlar om hegemoni i Ryssland, från religiös (ortodox) konservatism till sovjetnostalgi. Medan Putin är beredd att inviga monument till Stalinoffrens minne kan direktören för hans säkerhetstjänst i ett offentligt uttalande ta diktatorn i försvar och bortförklara hans grymheter. Medan kyrkan helgonförklarar den siste kejsaren och hyllar honom som martyr kan tjekisterna alltjämt uttrycka sin uppskattning för de kolleger som på sin tid var ansvariga för tsarens avrättning. 

Krigspatriotismen är dock en sak alla förutsätts vara eniga om. Krigsideologin kan utnyttjas till att stärka samhällsfreden i Ryssland och till att skada den i grannländerna. Den kan dock också inspirera till genuin och spontan medborgerlig aktivitet. De processioner i krigsoffrens minne som anordnas under det "odödliga regementets" namn (för övrigt en alltför självklar sekulär motsvarighet till ortodoxa påskprocessioner) uppstod - såsom den finlandsryska journalisten Polina Kopylova påpekat - som en spontan folkrörelse: det var först efteråt som staten och Kreml närstående nationalistiska ideologer lade beslag på konceptet.

Det stora fosterländska kriget var ett exceptionellt brutalt och blodigt krig, som på grund av Tysklands programmatiskt rasistiska tillvägagångssätt och inställning mot inte bara judar, utan också slaviska folk, innebar oerhörda lidanden för civila. Samtidigt var det ändå en frigörande upplevelse. Under de värsta förföljelserna på trettiotalet förutsattes det att alla - om livet var dem kärt - upprepade optimistiska slagord och sjöng med i sångerna om hur de kantänka levde i världens bästa och friaste land. De som dog i kriget fick man däremot begråta, och vid sidan om dem begräts (i smyg) även de som försvunnit i Gulag-arkipelagen. 

Friheten ökade även för litteraturen. Stalins tal till folket, där diktatorn, anspelande på sin kyrkliga utbildning, tilltalade sina åhörare som "bröder och systrar", innebar en vändning till rysk patriotism och nationalism som även återspeglades i journalismen och litteraturutgivningen. Litteraturtidskrifter slutade utkomma, men vanliga tidningar med Pravda i spetsen började ge ut dikter och berättelser med patriotiskt innehåll. Författare arbetade som krigskorrespondenter eller lämnade sitt bidrag till krigsansträngningarna på ett annat sätt.

Ett nämnvärt exempel var Olga Bergholz (eller Berggol'ts), vars röst på radion blev synonym med motståndsandan i Leningrad. Under de stora rensningarna mot slutet av trettiotalet hade hon förlorat sin make i Stalins fängelsemaskineri och själv arresterats och torterats, antagligen svävade hon i livsfara, men till slut frigavs hon när den politiska vinden väl vänt. Hon hade all anledning att känna bitterhet över det skedda, men när det så gällde var hon beredd att bevisa sin lojalitet som sovjetmedborgare och kommunist genom att uppträda som krigspropagandist.

Vad gäller Stalins roll i sovjetisk krigslitteratur är den överraskande dämpad. Stalin nämns bara sparsamt, och vanligen framstår han snarast som en generisk ledare: förtjänstfulla arbetare och särskilt tappra soldater får kanske möta honom i egen person, men även i sådana situationer utgör han en besynnerligt marginell gestalt. Det är alltid folkets heroism som är viktigast.

En politiskt okontroversiell och ofarlig roman är till exempel Boris Polevojs Zoloto ("Guldet"). Boken är en utvecklingsroman om en ung, ytlig kvinnas väg till hjältedom och medborgerligt ansvar. Hon arbetar som maskinskriverska på en provinsiell filial till statsbanken. Tillsammans med en äldre tjänsteman anförtros hon en säck guld och juveler som de ska ta till säkerhet; den äldre herren dör dock av utmattning --- 

(En annan anteckning:)

I en typisk sovjetisk krigsroman spelar Stalin bara en marginell roll. Visst nämns han ibland, det förekommer också att en av personerna i boken har emottagit någon utmärkelse i Stalins närvaro, men då brukar Stalin bara framstå som en generisk ledare vars auktoritet folket accepterar så som man accepterar en legitim auktoritet i en stabil stat. Här bör ordet folket betonas, ty det är typiskt snarare folket än klassen eller partiet som är den kollektiva hjälten i dessa romaner. 

Boris Polevojs roman Zoloto torde utgöra ett representativt exempel på det hjältemodiga etos som utmärker sovjetisk krigslitteratur i allmänhet; Polevoj är inte heller känd som någon kontroversiell författare. Zoloto är främst en utvecklingsroman: dess hjälte är Musia, en ytlig och bortskämd ung maskinskriverska, som tillsammans med en äldre tjänsteman på en provinsfilial till statsbanken anförtros en säck juveler och guldföremål de ska ta till säkerhet och överlåta de sovjetiska myndigheterna, när deras egen hemstad håller på att intas av tyska trupper. Den äldre herren dör snart av utmattning, men Musia fortsätter med uppdraget, varvid hon råkar nya och nya representanter för det kämpande sovjetiska folket. Därigenom blir hon mer och mer vuxen och lär sig använda den begåvning hon har till folkets nytta - och blir ett med det kämpande folket.

(En annan anteckning:)

För den som följer med Vladimir Putins försök att återupprätta Ryssland som stormakt bör det vara klart att det är myten om stora fosterländska kriget som utgör den ideologiska kärnan för denna stormakt. Om Putin alls förfogar över någon särskild statsklokhet består den i hans förmåga att eklektiskt utnyttja och konkurrensutsätta olika, delvis motstridiga nationalistiska riktningar: sålunda tillåts kyrkan begråta kommunismens offer, inte minst den martyr- och helgonförklarade siste tsaren, medan säkerhetstjänsten, dvs Putins gamla kolleger, öppet får framställa tsarmördarna som exemplariska representanter för sin yrkeskår. 

Skillnaderna mellan stödjargrupperna bakom Putins rygg blev uppenbara t ex när hundraårsminnet efter revolutionen högtidlighölls, och hade Putin inte krigsmytologin att falla tillbaka på skulle motsättningarna vara mycket svårare att överbrygga.

Föreställningen om det rättvisa försvarskriget mot en alltigenom obarmhärtig angripare inriktad på att utplåna hela det ryska folket är en utmärkt grundval att bygga en medborgerlig religion på. Den skiljer sig inte ens alltför mycket från den historiska verkligheten, och den är inte bara historia fabricerad ovanifrån, utan överensstämmer relativt bra med hur kriget spontant uppfattas på gräsrotsnivå. Som den finlandsryska journalisten Polina Kopylova påpekat, uppstod till exempel den marschrörelse som blev känd som "det odödliga regementet" som ett spontant, folkligt sätt att fira Segerdagen. Det var först efteråt som staten lade beslag på den som ännu ett ovanifrån styrt jippo.

"Regementets" öde återspeglar i och för sig det som skedde på propagandafronten när kriget bröt ut: i stället för att hårdhänt styra folkets föreställningar och uppfattningar tog den sovjetiska propagandaapparaten vara på de spontana reaktioner den tyska invasionen väckte. Detta betyder att t ex litterär uttrycksfrihet faktiskt ökade under kriget: i stället för att framställa fienden som en skock lättbesegrade fegisar blev det tillåtet att även beskriva krigets tragiska dimensioner: att fienden ibland vann segrar, att goda män dog i onödan, att modiga unga människor som gjorde motstånd mot ockupanterna ofta greps, torterades och avrättades innan sovjetarmén hann komma till undsättning. Författare som etablerat sig före kriget arbetade vanligen som krigskorrespondenter - välkända exempel är både den senare oliktänkaren Vasilij Grossman och den mera systemtrogne Konstantin Simonov - och kunde bilda sig en realistisk föreställning om vad som pågick på fronten.

Min essä om Vasilij Grossman trycktes nu i Finsk Tidskrift

Min essä om Vasilij Grossman kom förresten ut i det nyaste numret av Finsk Tidskrift. Jag har fortfarande svårt att begripa att jag med min knaggliga ryska har klarat av att läsa igenom både Za pravoe delo och originaltexten till Liv och öde. Irriterande nog förefaller jag inte ha blivit stort bättre på att läsa ryska av detta. Tydligen är jag för gammal.

Valentin Rasputin, uppföljning

Jag har nu avslutat läsningen av Valentin Rasputins Dotj' Ivana, mat' Ivana. Några påpekanden:

Som man kan vänta sig av en rysk landsbygdsförfattare är skurken i boken en etnisk främling, en kaukasier. En ung kvinna våldtas av denne niding i början av boken, och när polisen och rättsväsendet inte kan göra någonting åt saken utan bara svamlar om rättssäkerhet och rättsstatlighet, pravosudie, tar offrets mor lagen i egna händer och skjuter ihjäl brottslingen. Rasismen sitter snarast i detaljerna. Rasputin ser det eftersovjetiska Ryssland som en kaotisk basar där kaukasier och kineser håller på med mer eller mindre ljusskygg handel och ryssar längtar efter ett mindre komplicerat liv på landet.

På den positiva sidan bör det noteras att boken är relativt lättläst (novellerna i samma samlingsvolym visade sig vara en hårdare nöt att knäcka) och att författarens stil överhuvudtaget inte kändes så tung och obegriplig som jag tidigare föreställt mig. De rasistiska slängarna mot icke-ryssar var också relativt få och störde inte läsningen - man kände sig ibland frestad att jämföra dem med de lösa kommunistiska slagord som sovjetiska författare för formens skull inkluderade i sina texter.