Romanen Ön Krim (Ostrov Krym) utspelar sig i en alternativ värld, där halvön Krim är en riktig ö, åtminstone politiskt sett: efter ryska inbördeskriget har en vit regering kunnat etablera sig där och upprättat en sorts rysk motsvarighet till Taiwan - en kaotisk liten republik som på många sätt ännu ser sig som det riktiga Ryssland eller som ett provisorium i väntan på en återförening med moderlandet. I slutet på sjuttiotalet eller i början av åttiotalet, då Sovjet ännu framstod som någonting orubbligt och det ryska föreföll oupplösligt sammanflätat med det sovjetiska, var det en rätt fascinerande alternativ verklighet som öppnade sig på de första sidorna av romanen i Simferopol' eller Simfi, huvudstaden för republiken Krim, en västerländsk storstad som mest liknar New York med sina skyskrapor och freeways (ett av de engelska ord som karaktäriserar Aksënovs stil i boken). Huvudpersonen heter Andrej Lučnikov: han är en smått cynisk medelålders journalist och mediemogul, chefredaktör för den ledande tidningen i republiken, Russkij Kur'er ("Ryska Kuriren").
Lučnikov besöker Sovjetunionen flitigt och förkunnar i sin tidning läran om Krim som en i allt väsentligt rysk stat, om Sovjets och Krims gemensamma öde. Det här får honom att framstå som en sovjetisk agent i ögonen på alla "mastodonter" (som han kallar dem) som alltjämt hyser agg mot den röde fienden. Det samhälle Lučnikov hör hemma i - de före detta tsaristiska officerare och adelsmän och deras avkomlingar, som kallas med den samlande beteckningen vrevakuanty (dvs vremennye evakuanty, tillfälligt evakuerade) - är dock en stor familj, ibland lite grälig, men tolerant, och Lučnikovs sovjetvänliga politiska inriktning kritiseras visserligen, men accepteras som ett uttryck för den frihet krimborna när allt kommer omkring är stolta över.
Andrej Lučnikovs far Arsenij är en gammal och uppskattad vrèvakuant, en sann samhällets stöttepelare som utmärkt sig både som soldat, affärsman och hästuppfödare. För de röda och Sovjetunionen har han i princip föga till övers, men gentemot sin son kan han medge att en viss sovjetisk krigssång, som faktiskt handlar om en skärmytsling mellan krimska och sovjetiska trupper Arsenij på sin tid var med om på den krimska sidan, trots (eller på grund av) sin vulgärt hurtfriska stil på något sätt tilltalar honom. Arsenij är också ryss, och Sovjetunionen är också en rysk stat, och i att förkunna idén om en ödets enhet mellan Krim och Sovjet är Andrej när allt kommer omkring sin fars son.
Den nya kultur som håller på att återuppstå på ön Krim representeras av Andrejs son Anton. Han är en jaki, en ung krimbo som uttrycker sig på ett slangspråk med både amerikanska och krimtatariska influenser (i den här verkligheten har tatarerna aldrig deporterats från Krim, utan fått stanna kvar och lämna sitt bidrag till det fria Krims kultur).
För Andrej Lučnikov är Sovjet ett land av lidande - han är medveten om hur bra krimborna har det i jämförelse med sovjetiska medborgare. På sina besök i Sovjet stöter han på fientliga attityder som han till syvende och sist anser vara berättigade.
torsdag 31 januari 2019
onsdag 30 januari 2019
Flera notiser från min gamla litteraturdagbok 2015-2016
Nu läser jag första delen av Leonid Andreevs samlade verk. Visserligen har jag inte kommit längre än till inledningen. Däremot beställde jag från Ruslania en bok om Solženicyns Röda hjulet och när jag väl fick den läste jag igenom en fjärdedel av boken på fläcken.
Andreev hade ett nära förhållande till Finland, han lät bygga en väldig villa i Vammelsuu (i dag Serovo). Vad ansåg han om oktoberrevolutionen och bolsjevikerna? Han tyckte att bolsjevikerna var skurkar men samtidigt var han av den meningen att oktoberrevolutionen hade drag av genuin folkrevolution på basnivå.
18 januari 2016
Läste igenom de två första novellerna i Andreevs samlade verk. Den första (Bargamot i Garas'ka) handlade om en poliskonstapel eller gorodovoj och hans nemesis, var det nu en tiggare, men i alla fall en människa av den sorten som polisen brukar ha konflikter med. Historien beskriver dock en situation där konstapeln på sitt robusta sätt tycker synd om tiggaren. Den andra historien har ett liknande tema: jagberättaren är en kille av medelklassbakgrund som kommer att fatta tycke för en fattig gosse. Dessvärre är språket, särskilt ordförrådet, i den första novellen rätt svårt. Syntaxen är inte svår, snarare intressant uttrycksfull. Som läsning är novellerna lämpligt korta, med tanke på hur bedrövliga mina ryskkunskaper fortfarande är.
Andreev hade ett nära förhållande till Finland, han lät bygga en väldig villa i Vammelsuu (i dag Serovo). Vad ansåg han om oktoberrevolutionen och bolsjevikerna? Han tyckte att bolsjevikerna var skurkar men samtidigt var han av den meningen att oktoberrevolutionen hade drag av genuin folkrevolution på basnivå.
18 januari 2016
Läste igenom de två första novellerna i Andreevs samlade verk. Den första (Bargamot i Garas'ka) handlade om en poliskonstapel eller gorodovoj och hans nemesis, var det nu en tiggare, men i alla fall en människa av den sorten som polisen brukar ha konflikter med. Historien beskriver dock en situation där konstapeln på sitt robusta sätt tycker synd om tiggaren. Den andra historien har ett liknande tema: jagberättaren är en kille av medelklassbakgrund som kommer att fatta tycke för en fattig gosse. Dessvärre är språket, särskilt ordförrådet, i den första novellen rätt svårt. Syntaxen är inte svår, snarare intressant uttrycksfull. Som läsning är novellerna lämpligt korta, med tanke på hur bedrövliga mina ryskkunskaper fortfarande är.
torsdag 24 januari 2019
Ännu flera gamla dagboksblad
21 december 2015
Har koncentrerat mig på Aleksandr Bek (Volokolamskoe šosse). Nästan slut. Några veckor tog det. Mycket litet ideologiskt struntprat. Författaren koncentrerar sig på krigets praktiska hantverk.
23 december 2015
Strax innan vi åkte till Österbotten läste jag Volokolamskoe šosse till slut. Solouchin har fått ligga på golvet i vardagsrummet. Aleksandr Bek avvek inte från sin avideologiserade hållning ens i andra delen av Šosse, fast det fanns vissa antydningar av det motsatta. Var det nu på sida 173 i första boken som kommunismen eller Partiet för första gången alls nämndes. Liknande omnämnanden förekom mycket tidigare i andra delen, och det klargjordes att någon sorts kommunistiskt etos styrde krigföringen, men även detta var bara tomma bedyranden. Första delen beskriver vid ett rätt tidigt skede hur man verkställer en dödsdom, men i andra delen låter man nåd gå före rätt, och soldater som har gjort sig skyldiga till feghet får i stället rehabilitera sig i strid.
(odaterat tillägg)
Under julhelgerna läste jag i Daniil Granins Begstvo v Rossiju - det är en sen reportagebok som inte ingår i den utgåva av Granins samlade verk jag har. Boken handlar om två amerikanska ingenjörer/naturvetare som ingick i Julius och Ethel Rosenbergs krets av kommunistiska bekanta men inte förefaller ha varit inblandade i deras spionring. Sedan flydde de undan FBI till Sovjetunionen (därför heter boken "Flykten till Ryssland"). Granin tycks ha känt bägge amerikanerna personligen och dessutom ha haft tillgång till deras personliga dossierer.
15 januari 2016
Jag läste Granin till slut. Det mest intressanta var att en av de amerikanska avhopparna ville utveckla Sovjets egen självständiga produktion av högteknologi men partiet ville hellre kopiera amerikansk teknologi. Det var lättare så, och dessutom innebar det att KGB-männen kunde utföra hjältedåd och dekoreras med medaljer. Och deras ärelystnad var viktigare än vetenskapsmännens.
Har koncentrerat mig på Aleksandr Bek (Volokolamskoe šosse). Nästan slut. Några veckor tog det. Mycket litet ideologiskt struntprat. Författaren koncentrerar sig på krigets praktiska hantverk.
23 december 2015
Strax innan vi åkte till Österbotten läste jag Volokolamskoe šosse till slut. Solouchin har fått ligga på golvet i vardagsrummet. Aleksandr Bek avvek inte från sin avideologiserade hållning ens i andra delen av Šosse, fast det fanns vissa antydningar av det motsatta. Var det nu på sida 173 i första boken som kommunismen eller Partiet för första gången alls nämndes. Liknande omnämnanden förekom mycket tidigare i andra delen, och det klargjordes att någon sorts kommunistiskt etos styrde krigföringen, men även detta var bara tomma bedyranden. Första delen beskriver vid ett rätt tidigt skede hur man verkställer en dödsdom, men i andra delen låter man nåd gå före rätt, och soldater som har gjort sig skyldiga till feghet får i stället rehabilitera sig i strid.
(odaterat tillägg)
Under julhelgerna läste jag i Daniil Granins Begstvo v Rossiju - det är en sen reportagebok som inte ingår i den utgåva av Granins samlade verk jag har. Boken handlar om två amerikanska ingenjörer/naturvetare som ingick i Julius och Ethel Rosenbergs krets av kommunistiska bekanta men inte förefaller ha varit inblandade i deras spionring. Sedan flydde de undan FBI till Sovjetunionen (därför heter boken "Flykten till Ryssland"). Granin tycks ha känt bägge amerikanerna personligen och dessutom ha haft tillgång till deras personliga dossierer.
15 januari 2016
Jag läste Granin till slut. Det mest intressanta var att en av de amerikanska avhopparna ville utveckla Sovjets egen självständiga produktion av högteknologi men partiet ville hellre kopiera amerikansk teknologi. Det var lättare så, och dessutom innebar det att KGB-männen kunde utföra hjältedåd och dekoreras med medaljer. Och deras ärelystnad var viktigare än vetenskapsmännens.
onsdag 23 januari 2019
Gamla anteckningar från år 2015
17 november 2015
Har arbetat på Čaška av Vladimir Solouchin, fast jag egentligen borde koncentrera mig på Šolochov. Några synpunkter på Solouchin:
- Antisemitismen finns där, men förefaller inte vara ett förhärskande drag i hans personlighet och författarskap. Det är inte som hos Solženicyn (som visserligen använder antisemitiska källor utan källkritik, men som främst ser världen i termer av nationaliteter, utan att särskilt fokusera på just judarna) utan lite mera entydigt (han ser revolutionen som en [andlig] invasion utifrån), men det är snarare den okritiska beundran för tsarväldet än någon konspirationsteoretisk antisemitism som är utmärkande för hans arbete.
- Han liksom ignorerar helt motsättningarna mellan de olika intressegrupperna, kulturella strömningarna osv. i Tsarryssland. Han lade inte märke till dem. Alla författare var för honom stora författare, all kultur storslagen kultur. Han såg samhället på tsartiden som en integrerad helhet, inte som en arena med olika gladiatorer som försöker besegra varandra, inte som ett slagfält för idéer, utan som en sammansvetsad enhet. Det fanns den här helheten, och sen fanns det de söndrande krafterna (socialisterna, bolsjevikerna). Det här är givetvis bara en spegelbild av den sovjetiska marxismen med dess spionmani och med sammansvärjningsteorierna om "skadeinsekterna", nasekomye.
- Till och med Stanislav Kunjaev (som skrivit inledningen till boken) ondgör sig över hur unga kadetter i det sena Tsarryssland, i vita gardet använde grova svordomar (s k mat) och iakttar även andra tecken på moraliskt förfall hos vitgardisterna. Kunjaev uppfattar att folk var trötta på tsarväldet, att Tsarryssland hade förlorat sin inre koherens och sammanhållning. Han förklarade det givetvis med kulturreaktionära argument, som det anstår en Kunjaev, men under alla omständigheter kan han sägas ha haft en mer realistisk föreställning än den blåögda beundraren Solouchin. Solouchin var inte en kulturell analfabet, han kunde tydligen läsa och uppskatta även moderna och modernistiska författare (men man kan givetvis fråga sig, om hans uppskattning berodde på ideologiska skäl). Kunjaev är såtillvida mera konsekvent i sin syn att han ser (som en sann kulturreaktionär gör) de modernistiska författarna som medskyldiga, medansvariga för revolutionens fasor. Det må vara motbjudande reaktionärt, men det är åtminstone en mera insiktsfull uppfattning än Solouchins.
Solouchin är känd som ikonjägare, han reste på landsbygden för att köpa och samla gamla ikoner. En del folk som han mötte använde faktiskt ikoner om brännved.
Vad sedan gäller Šolochov har jag nu hållit på att avverka Ermolaevs Šolochov - žizn' i tvorčestvo och - samtidigt - den där encyklopedin om Šolochov. Det är bara i Ryssland man kan trycka en hel encyklopedi på tusen sidor i folio ägnad åt en författare, låt vara av Šolochovs kaliber - han är ju en viktig gestalt i den sovjetiska litteraturhistorien och dessutom en mycket läsbar författare, men kanske ändå inte den allra bästa, inte någon nationalskald. Vilken finsk författare skulle han motsvara? Hans litterära produktion och produktivitet kan på många sätt jämföras med Väinö Linnas, men jag tycker ändå att hans roll i rysk, t o m i sovjetisk litteratur inte är lika framträdande. Men vems är?
I går kom den senaste boksändningen från Ruslania: fem volymer samlade verk av Daniil Granin; den historiska roman av Brjusov som inte är Ognennyj angel'; Andromedanebulosan av Ivan Efremov på originalspråket. Sen också en bok av Igor' Suchich om Dovlatov.
Solouchin förefaller inte intressera sig för mycket annat än gravgårdar, när han besöker emigrantcentra i utlandet. Okej, det var en överdrift, men hans gravgårdshobby är genuint morbid.
18 november 2015
Kollade ett par sidor i den där romanen av Brjusov (Altar' pobedy). Långa meningar, stark retorik. Man blir igen påmind om Mika Waltari (jag kände mig påmind om Mika Waltari när jag läste Ognennyj angel'). Är det bara genren det beror på?
Natten 18-19 november 2015
Jag har nu återgått till att plugga Solouchin. Efter några passusar om tsarättens härlighet och generösa hållning har han åter börjat attackera Lenin, denne bödel och Rysslands förstörare. Den nationalistiska konservatism som han företräder uppfattar Lenin överhuvudtaget som värre än Stalin. Man borde faktiskt nångång skriva mera grundligt om hur detta Leninhat hänger ihop med rehabiliteringen av Stalin. Det föresvävade mig någonting, men jag verkar vara för sömnig för att formulera det. (Förklaring år 2019: det som föresvävade mig var kanske att Lenin trots allt stod för någon sorts demokratisk eller republikansk radikalism, åtminstone i de ryska nationalisternas ögon; Stalin däremot förkroppsligar de facto återgången till en sorts "tsarvälde".)
Natten 19-20 november 2015
Solouchin hänvisar så ofta till Ivan Šmeljov att man kanske borde börja avverka den sistnämnde.
21 november 2015
Läste lite i Ivan Iljins förord till Šmeljovs samlade verk. Långtråkig nationalistisk retorik så det förslår. Han förefaller alltför förtjust i ordet chudožestvo, ungefär som Solouchin. (Förklaring till de som inte behärskar ryska: i dag kallas "konst" för iskusstvo på ryska, men ordet för "konstnärlig" är chudožestvennyj, som är härlett från det föråldrade ordet för "konst", chudožestvo.)
Har arbetat på Čaška av Vladimir Solouchin, fast jag egentligen borde koncentrera mig på Šolochov. Några synpunkter på Solouchin:
- Antisemitismen finns där, men förefaller inte vara ett förhärskande drag i hans personlighet och författarskap. Det är inte som hos Solženicyn (som visserligen använder antisemitiska källor utan källkritik, men som främst ser världen i termer av nationaliteter, utan att särskilt fokusera på just judarna) utan lite mera entydigt (han ser revolutionen som en [andlig] invasion utifrån), men det är snarare den okritiska beundran för tsarväldet än någon konspirationsteoretisk antisemitism som är utmärkande för hans arbete.
- Han liksom ignorerar helt motsättningarna mellan de olika intressegrupperna, kulturella strömningarna osv. i Tsarryssland. Han lade inte märke till dem. Alla författare var för honom stora författare, all kultur storslagen kultur. Han såg samhället på tsartiden som en integrerad helhet, inte som en arena med olika gladiatorer som försöker besegra varandra, inte som ett slagfält för idéer, utan som en sammansvetsad enhet. Det fanns den här helheten, och sen fanns det de söndrande krafterna (socialisterna, bolsjevikerna). Det här är givetvis bara en spegelbild av den sovjetiska marxismen med dess spionmani och med sammansvärjningsteorierna om "skadeinsekterna", nasekomye.
- Till och med Stanislav Kunjaev (som skrivit inledningen till boken) ondgör sig över hur unga kadetter i det sena Tsarryssland, i vita gardet använde grova svordomar (s k mat) och iakttar även andra tecken på moraliskt förfall hos vitgardisterna. Kunjaev uppfattar att folk var trötta på tsarväldet, att Tsarryssland hade förlorat sin inre koherens och sammanhållning. Han förklarade det givetvis med kulturreaktionära argument, som det anstår en Kunjaev, men under alla omständigheter kan han sägas ha haft en mer realistisk föreställning än den blåögda beundraren Solouchin. Solouchin var inte en kulturell analfabet, han kunde tydligen läsa och uppskatta även moderna och modernistiska författare (men man kan givetvis fråga sig, om hans uppskattning berodde på ideologiska skäl). Kunjaev är såtillvida mera konsekvent i sin syn att han ser (som en sann kulturreaktionär gör) de modernistiska författarna som medskyldiga, medansvariga för revolutionens fasor. Det må vara motbjudande reaktionärt, men det är åtminstone en mera insiktsfull uppfattning än Solouchins.
Solouchin är känd som ikonjägare, han reste på landsbygden för att köpa och samla gamla ikoner. En del folk som han mötte använde faktiskt ikoner om brännved.
Vad sedan gäller Šolochov har jag nu hållit på att avverka Ermolaevs Šolochov - žizn' i tvorčestvo och - samtidigt - den där encyklopedin om Šolochov. Det är bara i Ryssland man kan trycka en hel encyklopedi på tusen sidor i folio ägnad åt en författare, låt vara av Šolochovs kaliber - han är ju en viktig gestalt i den sovjetiska litteraturhistorien och dessutom en mycket läsbar författare, men kanske ändå inte den allra bästa, inte någon nationalskald. Vilken finsk författare skulle han motsvara? Hans litterära produktion och produktivitet kan på många sätt jämföras med Väinö Linnas, men jag tycker ändå att hans roll i rysk, t o m i sovjetisk litteratur inte är lika framträdande. Men vems är?
I går kom den senaste boksändningen från Ruslania: fem volymer samlade verk av Daniil Granin; den historiska roman av Brjusov som inte är Ognennyj angel'; Andromedanebulosan av Ivan Efremov på originalspråket. Sen också en bok av Igor' Suchich om Dovlatov.
Solouchin förefaller inte intressera sig för mycket annat än gravgårdar, när han besöker emigrantcentra i utlandet. Okej, det var en överdrift, men hans gravgårdshobby är genuint morbid.
18 november 2015
Kollade ett par sidor i den där romanen av Brjusov (Altar' pobedy). Långa meningar, stark retorik. Man blir igen påmind om Mika Waltari (jag kände mig påmind om Mika Waltari när jag läste Ognennyj angel'). Är det bara genren det beror på?
Natten 18-19 november 2015
Jag har nu återgått till att plugga Solouchin. Efter några passusar om tsarättens härlighet och generösa hållning har han åter börjat attackera Lenin, denne bödel och Rysslands förstörare. Den nationalistiska konservatism som han företräder uppfattar Lenin överhuvudtaget som värre än Stalin. Man borde faktiskt nångång skriva mera grundligt om hur detta Leninhat hänger ihop med rehabiliteringen av Stalin. Det föresvävade mig någonting, men jag verkar vara för sömnig för att formulera det. (Förklaring år 2019: det som föresvävade mig var kanske att Lenin trots allt stod för någon sorts demokratisk eller republikansk radikalism, åtminstone i de ryska nationalisternas ögon; Stalin däremot förkroppsligar de facto återgången till en sorts "tsarvälde".)
Natten 19-20 november 2015
Solouchin hänvisar så ofta till Ivan Šmeljov att man kanske borde börja avverka den sistnämnde.
21 november 2015
Läste lite i Ivan Iljins förord till Šmeljovs samlade verk. Långtråkig nationalistisk retorik så det förslår. Han förefaller alltför förtjust i ordet chudožestvo, ungefär som Solouchin. (Förklaring till de som inte behärskar ryska: i dag kallas "konst" för iskusstvo på ryska, men ordet för "konstnärlig" är chudožestvennyj, som är härlett från det föråldrade ordet för "konst", chudožestvo.)
lördag 19 januari 2019
Valentin Rasputin, en annan uppföljning
Jag fortsätter att ta del av Valentin Rasputins livsgärning, just nu är det Den'gi dlja Marii ("Pengar för Maria") jag håller på med - en miniatyrroman eller lång novell, povest' (berättelse) som man säger på ryska. Likheterna mellan denna historia och Dotj Ivana, mat' Ivana är uppenbara: även här är den centrala gestalten modern - Moder Ryssland. Kvinnan förefaller för Rasputin utgöra den sista försvarslinjen för det uråldrigt ryska, och dessutom är hon beredd att gripa till vapen och våld medan männen blir undfallande och fega. Detta överraskar i hans värld alla andra, ty den kvinna som så gör har dittills alltid hållit sig till den traditionella könsrollen.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)