Gamla anteckningar från år 2015

17 november 2015

Har arbetat på Čaška av Vladimir Solouchin, fast jag egentligen borde koncentrera mig på Šolochov. Några synpunkter på Solouchin:

- Antisemitismen finns där, men förefaller inte vara ett förhärskande drag i hans personlighet och författarskap. Det är inte som hos Solženicyn (som visserligen använder antisemitiska källor utan källkritik, men som främst ser världen i termer av nationaliteter, utan att särskilt fokusera på just judarna) utan lite mera entydigt (han ser revolutionen som en [andlig] invasion utifrån), men det är snarare den okritiska beundran för tsarväldet än någon konspirationsteoretisk antisemitism som är utmärkande för hans arbete.

- Han liksom ignorerar helt motsättningarna mellan de olika intressegrupperna, kulturella strömningarna osv. i Tsarryssland. Han lade inte märke till dem. Alla författare var för honom stora författare, all kultur storslagen kultur. Han såg samhället på tsartiden som en integrerad helhet, inte som en arena med olika gladiatorer som försöker besegra varandra, inte som ett slagfält för idéer, utan som en sammansvetsad enhet. Det fanns den här helheten, och sen fanns det de söndrande krafterna (socialisterna, bolsjevikerna). Det här är givetvis bara en spegelbild av den sovjetiska marxismen med dess spionmani och med sammansvärjningsteorierna om "skadeinsekterna", nasekomye. 

- Till och med Stanislav Kunjaev (som skrivit inledningen till boken) ondgör sig över hur unga kadetter i det sena Tsarryssland, i vita gardet använde grova svordomar (s k mat) och iakttar även andra tecken på moraliskt förfall hos vitgardisterna. Kunjaev uppfattar att folk var trötta på tsarväldet, att Tsarryssland hade förlorat sin inre koherens och sammanhållning. Han förklarade det givetvis med kulturreaktionära argument, som det anstår en Kunjaev, men under alla omständigheter kan han sägas ha haft en mer realistisk föreställning än den blåögda beundraren Solouchin. Solouchin var inte en kulturell analfabet, han kunde tydligen läsa och uppskatta även moderna och modernistiska författare (men man kan givetvis fråga sig, om hans uppskattning berodde på ideologiska skäl). Kunjaev är såtillvida mera konsekvent i sin syn att han ser (som en sann kulturreaktionär gör) de modernistiska författarna som medskyldiga, medansvariga för revolutionens fasor. Det må vara motbjudande reaktionärt, men det är åtminstone en mera insiktsfull uppfattning än Solouchins.

Solouchin är känd som ikonjägare, han reste på landsbygden för att köpa och samla gamla ikoner. En del folk som han mötte använde faktiskt ikoner om brännved.

Vad sedan gäller Šolochov har jag nu hållit på att avverka Ermolaevs Šolochov - žizn' i tvorčestvo och - samtidigt - den där encyklopedin om Šolochov. Det är bara i Ryssland man kan trycka en hel encyklopedi på tusen sidor i folio ägnad åt en författare, låt vara av Šolochovs kaliber - han är ju en viktig gestalt i den sovjetiska litteraturhistorien och dessutom en mycket läsbar författare, men kanske ändå inte den allra bästa, inte någon nationalskald. Vilken finsk författare skulle han motsvara? Hans litterära produktion och produktivitet kan på många sätt jämföras med Väinö Linnas, men jag tycker ändå att hans roll i rysk, t o m i sovjetisk litteratur inte är lika framträdande. Men vems är?

I går kom den senaste boksändningen från Ruslania: fem volymer samlade verk av Daniil Granin; den historiska roman av Brjusov som inte är Ognennyj angel'; Andromedanebulosan av Ivan Efremov på originalspråket. Sen också en bok av Igor' Suchich om Dovlatov.

Solouchin förefaller inte intressera sig för mycket annat än gravgårdar, när han besöker emigrantcentra i utlandet. Okej, det var en överdrift, men hans gravgårdshobby är genuint morbid.

18 november 2015

Kollade ett par sidor i den där romanen av Brjusov (Altar' pobedy). Långa meningar, stark retorik. Man blir igen påmind om Mika Waltari (jag kände mig påmind om Mika Waltari när jag läste Ognennyj angel'). Är det bara genren det beror på?

Natten 18-19 november 2015

Jag har nu återgått till att plugga Solouchin. Efter några passusar om tsarättens härlighet och generösa hållning har han åter börjat attackera Lenin, denne bödel och Rysslands förstörare. Den nationalistiska konservatism som han företräder uppfattar Lenin överhuvudtaget som värre än Stalin. Man borde faktiskt nångång skriva mera grundligt om hur detta Leninhat hänger ihop med rehabiliteringen av Stalin. Det föresvävade mig någonting, men jag verkar vara för sömnig för att formulera det. (Förklaring år 2019: det som föresvävade mig var kanske att Lenin trots allt stod för någon sorts demokratisk eller republikansk radikalism, åtminstone i de ryska nationalisternas ögon; Stalin däremot förkroppsligar de facto återgången till en sorts "tsarvälde".)

Natten 19-20 november 2015

Solouchin hänvisar så ofta till Ivan Šmeljov att man kanske borde börja avverka den sistnämnde.

21 november 2015

Läste lite i Ivan Iljins förord till Šmeljovs samlade verk. Långtråkig nationalistisk retorik så det förslår. Han förefaller alltför förtjust i ordet chudožestvo, ungefär som Solouchin. (Förklaring till de som inte behärskar ryska: i dag kallas "konst" för iskusstvo på ryska, men ordet för "konstnärlig" är chudožestvennyj, som är härlett från det föråldrade ordet för "konst", chudožestvo.)