Valentin Rasputin, uppföljning

Jag har nu avslutat läsningen av Valentin Rasputins Dotj' Ivana, mat' Ivana. Några påpekanden:

Som man kan vänta sig av en rysk landsbygdsförfattare är skurken i boken en etnisk främling, en kaukasier. En ung kvinna våldtas av denne niding i början av boken, och när polisen och rättsväsendet inte kan göra någonting åt saken utan bara svamlar om rättssäkerhet och rättsstatlighet, pravosudie, tar offrets mor lagen i egna händer och skjuter ihjäl brottslingen. Rasismen sitter snarast i detaljerna. Rasputin ser det eftersovjetiska Ryssland som en kaotisk basar där kaukasier och kineser håller på med mer eller mindre ljusskygg handel och ryssar längtar efter ett mindre komplicerat liv på landet.

På den positiva sidan bör det noteras att boken är relativt lättläst (novellerna i samma samlingsvolym visade sig vara en hårdare nöt att knäcka) och att författarens stil överhuvudtaget inte kändes så tung och obegriplig som jag tidigare föreställt mig. De rasistiska slängarna mot icke-ryssar var också relativt få och störde inte läsningen - man kände sig ibland frestad att jämföra dem med de lösa kommunistiska slagord som sovjetiska författare för formens skull inkluderade i sina texter.

Jag börjar ge upp hoppet vad gäller Fedin

Jag börjar så småningom ge upp hoppet på att orka läsa igenom resten av Konstantin Fedins utvalda verk på ryska. Jag lyckades avsluta första volymen (den aldrig till svenska översatta romanen Goroda i gody, som av allt att döma är Fedins mest uppskattade, samt ett par längre noveller), men för närvarande är jag på sida 150 i den ungefär femhundra sidor tjocka andra volymen.

Faktum kvarstår att Fedin skriver svår ryska. Jag menar, vad gäller ordförrådet. Den rysk-finska storordboken är mycket bra och faktiskt bättre än standardordböckerna både på svenska och på engelska (jag har för närvarande ingen rysk-tysk ordbok att jämföra dessa med), men det är överraskande ofta jag är tvungen att söka hjälp i Vladimir Dal's klassiska rysk-ryska ordbok (från tsartiden!) för att förstå de konstiga ord jag hela tiden hittar hos Fedin. (Till exempel mutjnik, mjölhandlare. Mjölhandlare som särskilt yrke!?)

En bok som jag tidigare försökt läsa och som nu lockar är Vasilij Sjuksjins Ja prisjol dat' vam volju, "Jag kom för att ge er friheten", som finns översatt till finska, men troligen inte svenska. Det är en massiv episk roman om Stenka Razin, den även utanför Ryssland välkände kosackrebellen. Sjuksjin var en landsbygdsförfattare, och Razin framstår som en nationalromantisk gestalt av mytiska dimensioner, så det var naturligt att Sjuksjin skrev en roman om honom.

Konstantin Fedins verk i urval tar aldrig slut

Har försökt läsa Konstantin Fedin. Hans verk i urval är tre volymer, den första är det romanen Goroda i gody ("Städer och år") som upptar, den andra som jag just nu brottas med består till största delen av romanen Brat'ja ("Bröder"). Ingen av dessa två förefaller ha översatts till svenska, märkligt nog. Den tredje volymen har att erbjuda en som har, Sanatorij Arktur, som inte heter "Sanatoriet Arcturus", utan Tunn luft på svenska.

Man kunde inbilla sig att en urban författare från 1920-talet som Fedin vore mera lättläst än t ex landsbygdsförfattarna, men faktum är att Fedins romaner och noveller vimlar av obegripliga ord och termer - inte ens den stora rysk-finska ordboken, som faktiskt är betydligt bättre än någon rysk-svensk eller rysk-engelsk ordbok - kände till ordet mutjnik (mjölhandlare), och jag fick fråga en rysk vän till råds. Näst på min lista över ryska författare jag måste läsa står Valentin Rasputin, en av de ovannämnda landsbygdsprosaisterna (det är meningen att jag ska avverka dem efter Fedin), och för att kolla om jag alls ännu förstod ryska tog jag en titt på Rasputins Poslednij srok (en berättelse som inte förefaller finnas i svensk översättning) och förstod praktiskt taget allting på de första sidorna. 

Problemet verkar vara det äldre ryska samhället som ännu skymtar i Fedins verk (ungefär som Andrej Belyjs anspelningar på den ortodoxa kulturen gör mycket av hans prosa obegripligt för mig). Bondelivet tycks däremot vara ett mindre problem: trots att Fjodor Abramov (en annan landsbygdsprosaist som visserligen är hemma från Archangelsktrakten, inte från Sibirien som Rasputin) skriver relativt dialektpåverkat språk, har jag tidigare klarat av att plöja igenom den första volymen i hans tetralogi om familjen Prjaslins öden, och trots att jag inte riktigt klarade av att följa handlingen (om det nu alls finns någon handling i boken), kommer jag fortfarande ihåg en del starka tablåer och scener från romanen.