Jag förefaller inte komma loss från landsbygdsprosaisterna. Sedan ett par veckor tillbaka har jag haft den här tvångsföreställningen att jag måste läsa igenom Boris Mozjajevs samlade verk. Hittills har jag bara läst ett par berättelser - povesti, längre än noveller men kortare än romaner (åtminstone kortare än ryska romaner brukar vara) - men kanske jag ändå kan redogöra för mina intryck.
Jag har lyckats läsa igenom de två första delarna i Fjodor Abramovs fyrdelade romansvit om livet i hans hemby (eller en mycket liknande by åtminstone) under och efter andra världskriget. Någon handling fanns det hos Abramov knappast - "romanerna" är snarast krönikor om vad som pågår i byn medan livet utspelar sig någon annanstans (främst på fronten) - men ibland etsar sig enstaka scener fast i minnet, och atmosfären och miljön i böckerna kommer jag likaså fortfarande ihåg. Mozjajev är däremot redan något av en berättare och klarar av att belysa samhällsproblem genom enstaka människors öden.
I motsats till Abramov använder Mozjajev sig inte av onödiga dialektord, trots att hans dialogbetonade stil kunde förleda till sådant. Däremot har han ett skarpt sinne för det träffande ordet, och mitt intryck är att han både språkligt och som berättare är en av de mera begåvade landsbygdsprosaisterna.
