Bröderna Strugatskij

Håller på att skissera en essä om scifibröderna Strugatskij. Hittills har jag inte lyckats få ihop någonting om bröderna själva, det här är bara en inledning till essän som behandlar den sovjetiska sf-litteratur som fanns före dem.

Science fiction är en litterär genre som självaste Lenin påstås ha uttryckt sitt gillande för. Hans uppfattning om litteratur och konst i allmänhet var instrumentell: i hans drömsamhälle skulle skönlitteraturen utgöra ett sätt att göra vanliga människor förtrogna med Partiets linje och beslut. En gång definierade han kommunismen som sovjetmakten plus elektrifieringen av hela landet; att han såg sin utopi i sådana teknologiska termer bör ha inneburit att han också såg science fiction som en önskvärd litterär genre. Det första sovjetiska kotteriet av scififörfattare, de s k seleniterna, åberopade precis därför Lenins beskydd, men det är oklart hur entydigt ledaren hade uttryckt sitt stöd för dem.

Den viktigaste tidigsovjetiske scififörfattaren torde ha varit Aleksandr Beljajev, som ofta kallats för en sovjetisk Jules Verne. Sitt relativt korta liv och karriär till trots – han gav ut det mesta under mellankrigsåren och dog i andra världskriget – blev han rätt produktiv. I motsats till Verne, vars mest berömda och älskade verk, som Från jorden till månen, En världsomsegling under havet, Jorden runt på åttio dagar, Kapten vid femton år och Till jordens medelpunkt, först och främst är reseäventyr – voyages extraordinaires, som författaren själv kallade dem – och vetenskapen och tekniken främst tjänar till att möjliggöra resandet, är Beljajev mer intresserad av groteska kroppsmodifikationer och medicinska experiment: i en av hans berättelser återupplivas ett avhugget människohuvud, i en annan omvandlas en människa genom kirurgisk operation till en amfibisk varelse. Man blir snarare påmind om Frankensteins monster än om Phileas Fogg.

Det var inte ovanligt med mainstreamförfattare i Sovjet som experimenterade med scifiteman: Michail Bulgakovs dråpliga satir En hunds hjärta är ett välkänt exempel och inte ens den enda av hans berättelser som kan kallas scifi. Den ”röde greven” Aleksej Tolstojs romaner Aelita och Giperboloid inženera Garina (den senare är mig veterligen inte översatt till svenska i bokform, men filmatiseringen är känd som Ingenjör Garins dödsstråle) bör också nämnas. Romanen om Marsprinsessan Aelita framstår som ett alltför uppenbart plagiat på de rent eskapistiska ”planetromanser” som Edgar Rice Burroughs, mest känd för Tarzan, skrev om John Carter, krigsherren på Mars; historien om ingenjör Garins uppfinning är en medryckande rysare, förutsatt att läsaren har överseende med en tjekist i hjälterollen.

Dystopilitteraturen brukar också räknas till science fiction, och det var varken George Orwell eller Aldous Huxley som lade grunden till modern dystopilitteratur – utan Jevgenij Zamjatin, vars roman Vi (på ryska My) uppenbarligen skymtar bakom 1984. Orwell bekände öppet att Zamjatin inspirerat honom, ty han läste boken i fransk översättning relativt tidigt och skrev en recension som bör ingå i alla någorlunda anständigt redigerade utgåvor av hans utvalda essäer. Inflytandet från Zamjatins roman kan skönjas t o m i den för sina stjärnkrigsfilmer välkände George Lucas’ förstlingsverk som regissör, dystopin THX 1138. Om Lucas var förtrogen med Zamjatins bok, tar jag inte ställning till – det är tänkbart att Zamjatininfluenserna nådde honom indirekt, via Orwell och Huxley.


Den sovjetiska sf-litteraturen förföll under Stalinväldet, som mest lär ha producerat romaner om sovjetiska militärbaser på Månen. Oftast uppfattas Ivan Jefremovs år 1957 utkomna Tumannost’ Andromedy – på svenska finns det två översättningar, Andromeda och Andromedanebulosan – som dess återuppståndelse. Romanen känns ur dagens synvinkel på många sätt föråldrad, inte så mycket därför att Andromedagalaxen, vår närmaste granne i den lokala galaxhopen, inte längre kallas för ”nebulosa” av seriösa stjärnvetare, utan främst därför att boken alltjämt präglas av flämtigt heroiserande av precis den sort som man väl snarast förknippar med stalinistisk propaganda. Å andra sidan var romanen på många sätt banbrytande i sovjetisk science fiction, och de idéer den tar upp är inte föråldrade ens i dag: den interplanetariska samarbetsorganisation som Jefremov skildrar liknar en hel Ekumen från Ursula Le Guins svit om den hainiska civilisationen. Både Le Guins och Jefremovs universella civilisationer begränsas av att fysiken inte tillåter hastigheter större än ljusets, och detta upphöjs även till ett tema – däremot brukar typiska rymdoperor helt förbigå detta problem och glatt låta sina hjältar flyga kors och tvärs i galaxen utan att störas av några relativistiska effekter. Jefremovs roman inspirerade många unga sovjetmedborgare att bli vetenskapsmän och forskare, och den lästes också av Arkadij (1925-1991) och Boris (1933-2012) Strugatskij.