Har försökt läsa Konstantin Fedin. Hans verk i urval är tre volymer, den första är det romanen Goroda i gody ("Städer och år") som upptar, den andra som jag just nu brottas med består till största delen av romanen Brat'ja ("Bröder"). Ingen av dessa två förefaller ha översatts till svenska, märkligt nog. Den tredje volymen har att erbjuda en som har, Sanatorij Arktur, som inte heter "Sanatoriet Arcturus", utan Tunn luft på svenska.
Man kunde inbilla sig att en urban författare från 1920-talet som Fedin vore mera lättläst än t ex landsbygdsförfattarna, men faktum är att Fedins romaner och noveller vimlar av obegripliga ord och termer - inte ens den stora rysk-finska ordboken, som faktiskt är betydligt bättre än någon rysk-svensk eller rysk-engelsk ordbok - kände till ordet mutjnik (mjölhandlare), och jag fick fråga en rysk vän till råds. Näst på min lista över ryska författare jag måste läsa står Valentin Rasputin, en av de ovannämnda landsbygdsprosaisterna (det är meningen att jag ska avverka dem efter Fedin), och för att kolla om jag alls ännu förstod ryska tog jag en titt på Rasputins Poslednij srok (en berättelse som inte förefaller finnas i svensk översättning) och förstod praktiskt taget allting på de första sidorna.
Problemet verkar vara det äldre ryska samhället som ännu skymtar i Fedins verk (ungefär som Andrej Belyjs anspelningar på den ortodoxa kulturen gör mycket av hans prosa obegripligt för mig). Bondelivet tycks däremot vara ett mindre problem: trots att Fjodor Abramov (en annan landsbygdsprosaist som visserligen är hemma från Archangelsktrakten, inte från Sibirien som Rasputin) skriver relativt dialektpåverkat språk, har jag tidigare klarat av att plöja igenom den första volymen i hans tetralogi om familjen Prjaslins öden, och trots att jag inte riktigt klarade av att följa handlingen (om det nu alls finns någon handling i boken), kommer jag fortfarande ihåg en del starka tablåer och scener från romanen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.