Stora fosterlandskriget, version nummer tre

Det ryska uttrycket Velikaja Otečestvennaja vojna brukar i västliga länder återges med ”stora fosterländska kriget”. Detta är inte helt fel, men det missar åtminstone en del av poängen. Adjektivet otečestvennyj betyder inte så mycket ”fosterländsk, patriotisk” som ”fosterlands-, som har att göra med fosterlandet”. I ryska språket, som i slaviska språk överhuvudtaget, är det relativt ovanligt med sammansatta ord: ett sådant motsvaras ofta av en kombination av substantiv och adjektivattribut. Vi ska alltså hellre tala om ”Stora Fosterlandskriget”, ett krig som främst utkämpades på sovjetisk mark och som gick ut på att rädda det sovjetiska fosterlandet.

Stora Fosterlandskriget är inte bara en rysk benämning på andra världskriget eller dess östfront utan också ett försök att avgränsa och isolera denna östfront och Sovjetunionens försvarskrig från resten av andra världskriget. Ur finländsk synvinkel innebär detta att vårt vinterkrig inte ägde rum i samma universum som det för ryssarna relevanta och viktiga kriget. I en rysk historiebok om tjugonde århundradet jag är förtrogen med – den av akademimedlemmen Leonid Milov redigerade Istorija Rossii XX – načala XXI veka från år 2006 – framställs till exempel både det finska vinterkriget och övertagandet av de baltiska länderna snarast som briljanta femdimensionella schackdrag med syftet att bättra på Sovjetunionens försvarspositioner före den oundgängliga tyska invasionen.

Det är inte bara i Ryssland/Sovjet utan också i den engelsktalande världen man tenderar att främst utgå från en andra världskrigets normalsituation där Tyskland redan har invaderat Sovjetunionen och sovjetstaten sålunda är allierad med västmakterna. Att Sovjet i början av kriget hade gällande icke-angreppspakt med Nazityskland och gjorde gemensam sak med sin senare dödsfiende för att frånta östeuropeiska stater deras självständighet framstår som en onödig och irrelevant komplikation när man vant sig vid att endast betrakta kriget ur ”normalsituationens” synvinkel. Det är föga överraskande att det är denna normalsituation som också präglar den sovjetryska krigslitteraturen. Självklart skrev sovjetiska författare också om finska vinterkriget – Aleksandr Tvardovskij, senare den störste av de sovjetryska krigslyrikerna, lär ha författat en del dikter om hur sovjetarmén kantänka höll på att befria den finska arbetsklassen från det ”vitfinska” oket – men standardverken om sovjetisk litteraturhistoria förbigår sådana skrifter i tystnad.

Detta är inte bara en följd av att Stalin när allt kom omkring föredrog att sluta fred med Finland och av att Nazityskland trots icke-angreppspakten invaderade sovjetstaten, så att all propagandalitteratur om vinterkriget föråldrades politiskt – och som bekant var det farligt att ta vara på något politiskt föråldrat skriftligt material i Sovjetunionen. Det är också en följd av att Stora Fosterlandskriget besjöngs av så många skriftställare, såväl lyriker som prosaister, att litteraturen om andra sammandrabbningar helt enkelt drunknade i denna flod. I den sovjetiska krigslitteraturens huvudfåra förekommer det bara enstaka anspelningar på finska vinterkriget: det är mitt intryck att det är vanligare att omnämna det slag mellan sovjetiska och japanska trupper som i september 1939 utkämpades vid floden Chalchin-Gol, nära gränsen mellan det sovjetiskt kontrollerade Mongoliet och det japanska lydriket Manchukuo. Slaget var för övrigt en entydig seger för Sovjet och kröntes med ett varaktigt vapenstillestånd, som satte stopp på det lågintensitetskrig som under trettiotalet pågått i detta gränsområde. En sådan framgång var naturligtvis mera värd att ihågkommas än det finska vinterkriget, vars rättfärdigande betvivlades t o m av mången lojal sovjetisk kommunist och patriot.

Litteraturen om Stora fosterlandskriget utspelar sig i ett imaginärt universum, där Sovjetunionen inte var med om några krigshandlingar i Europa förrän Hitler begick – för att citera den sovjetiske utrikesministern, eller ”folkkommissarien för utrikes angelägenheter” – Vjatjeslav Molotov, ”det största sveket i civiliserade länders historia”. Här i Finland vet vi mycket väl att det inte helt stämmer, och likaså antar jag att t ex våra grannar söder om Finska viken kunde ha åtskilligt att invända. Att t ex de baltiska länderna före den tyska invasionen införlivades med sovjetstaten är ett faktum som inte helt kan ignoreras, men det är självklart att en typisk sovjetisk krigsförfattare inte går närmare in på hur det skedde: vanligen snuddar han bara vid saken t ex med en anspelning på att nya anställningar blev tillgängliga inom politisk förvaltning när nya områden övergick till sovjetisk ägo.

Likaså hittar man i rysk krigslitteratur svårligen några anspelningar på de mord-, plundrings- och våldtäktsorgier som ägde rum när sovjetiska soldater ”befriade” Östeuropa och erövrade Tysklands östra delar. Författarna var inte blinda, och när censuren lättat har det kommit ut en hel del material om detta tema också på ryska: Aleksandr Solzjenitsyn har både i Gulag-arkipelagen och i sitt diktepos Prusskie noči (”Preussiska nätter”) skildrat grymheterna mot tyska civila ur sovjetsoldaters synvinkel och där också t o m uttryckt en viss förståelse för sagda soldaters framfart; hans fängelsekamrat Lev Kopelev, en utbildad germanist som producerade tyskspråkig propaganda åt sovjetarmén och dömdes till en Gulagvistelse för att han tyckt synd om tyskarna, har skrivit om temat i sin memoarbok I evigt förvar – denna bok har också ymnigt citerats av Niclas Sennerteg i Stalins hämnd, som handlar om sovjetisk brutalitet mot tyska civila. Vasilij Grossmans krigsdagböcker, utdrag ur vilka Antony Beevor återgett i sin bok Reporter i krig: dagboksanteckningar från andra världskriget visar att han var välunderrättad och medveten om de mindre heroiska aspekterna av Stora fosterlandskrigets verklighet.