"Stora fosterlandskriget" (en ny version)

Det ryska uttrycket Velikaja Otečestvennaja vojna brukar i västliga länder återges med ”stora fosterländska kriget”. Detta är inte helt fel, men det missar åtminstone en del av poängen. Adjektivet otečestvennyj betyder inte så mycket ”fosterländsk, patriotisk” som ”fosterlands-, som har att göra med fosterlandet”. I ryska språket, som i slaviska språk överhuvudtaget, är det relativt ovanligt med sammansatta ord: ett sådant motsvaras ofta av en kombination av substantiv och adjektivattribut. Vi ska alltså hellre tala om ”Stora Fosterlandskriget”, ett krig som främst utkämpades på sovjetisk mark och som gick ut på att rädda det sovjetiska fosterlandet.

Stora Fosterlandskriget är inte så mycket en rysk benämning på andra världskriget eller dess östfront som det är ett försök att avgränsa och isolera denna östfront och Sovjetunionens försvarskrig från resten av andra världskriget. Ur finländsk synvinkel innebär detta att vårt vinterkrig inte ägde rum i samma universum som det för ryssarna relevanta och viktiga kriget. I en rysk historiebok om tjugonde århundradet framställs till exempel både det finska vinterkriget och övertagandet av de baltiska länderna som briljanta femdimensionella schackdrag med syftet att bättra på Sovjetunionens försvarspositioner före den oundgängliga tyska invasionen.

Det är inte bara i Ryssland/Sovjet utan också i den engelsktalande världen man tenderar att främst utgå från en andra världskrigets normalsituation där Tyskland redan har invaderat Sovjetunionen och sovjetstaten sålunda är allierad med västmakterna. Att Sovjet i början av kriget hade gällande icke-angreppspakt med Nazityskland och gjorde gemensam sak med sin senare dödsfiende för att frånta östeuropeiska stater deras självständighet framstår som en onödig och irrelevant komplikation när man vant sig vid att endast betrakta kriget ur ”normalsituationens” synvinkel.

Det är föga överraskande att det är denna normalsituation som också präglar den sovjetryska krigslitteraturen. Självklart skrev sovjetiska författare också om finska vinterkriget – Aleksandr Tvardovskij, senare den störste av de sovjetryska krigslyrikerna, lär ha författat en del dikter om hur sovjetarmén kantänka höll på att befria den finska arbetsklassen från det ”vitfinska” oket – men standardverken om sovjetisk litteraturhistoria förbigår sådana skrifter i tystnad.

Detta är inte bara en följd av att Stalin när allt kom omkring föredrog att sluta fred med Finland och av att Nazityskland trots icke-angreppspakten angrep sovjetstaten, så att all propagandalitteratur om vinterkriget föråldrades politiskt – och som bekant var det farligt att ta vara på något politiskt föråldrat skriftligt material i Sovjetunionen. Det är också en följd av att Stora Fosterlandskriget besjöngs av så många skriftställare, såväl lyriker som prosaister, att litteraturen om andra sammandrabbningar helt enkelt drunknade i denna flod. Det finska vinterkriget förefaller ha varit ett särskilt svårt tema för sovjetisk krigslitteratur; vad gäller det lilla kriget vid Chalchin-gol på gränsen mellan det av Sovjetunionen stödda Mongoliet och det japanska lydriket Manchukuo år 1939, omnämns det gärna och ofta åtminstone i memoarböcker av sovjetiska krigsförfattare, eftersom fienden var Japan och kriget sålunda kunde inlemmas i det större sammanhanget.

Litteraturen om Stora fosterlandskriget utspelar sig i ett imaginärt universum, där Sovjetunionen inte var med om några krigshandlingar i Europa förrän Hitler begick – för att citera den sovjetiske utrikesministern, eller ”folkkommissarien för utrikes angelägenheter” – Vjatjeslav Molotov, ”det största sveket i civiliserade länders historia”. Här i Finland vet vi mycket väl att det inte helt stämmer, och likaså antar jag att t ex våra grannar söder om Finska viken kunde ha åtskilligt att invända. Att t ex de baltiska länderna före den tyska invasionen införlivades med sovjetstaten är ett faktum som inte helt kan ignoreras, men det är självklart att en typisk sovjetisk krigsförfattare inte går närmare in på hur det skedde: vanligen snuddar han bara vid saken t ex med en anspelning på att nya anställningar blev tillgängliga inom politisk förvaltning när nya områden övergick till sovjetisk ägo. 

Likaså hittar man i sovjetrysk krigslitteratur svårligen några anspelningar på de våldtäktsorgier som ägde rum när sovjetiska soldater ”befriade” Östeuropa och erövrade Tysklands östra delar. Författarna var inte blinda, och när censuren lättat har det kommit ut en hel del material om detta tema också på ryska: Aleksandr Solzjenitsyn har både i Gulag-arkipelagen och i sitt diktepos Prusskie noči (”Preussiska nätter”) skildrat grymheterna mot tyska civila ur sovjetsoldaters synvinkel och där också uttryckt en viss förståelse för sagda soldaters framfart; hans fängelsekamrat Lev Kopelev, en utbildad germanist som producerade tyskspråkig propaganda åt sovjetarmén och dömdes till en Gulagvistelse för att han tyckt synd om tyskarna, har skrivit om temat i sin memoarbok Chranit’ večno (som inte förefaller ha översatts till svenska, men väl till engelska och tyska under de respektive titlarna To Be Preserved Forever och Aufbewahren für alle Zeit). Vasilij Grossmans krigsdagböcker, utdrag ur vilka Antony Beevor återgett i engelsk översättning i sin bok A Writer at War, visar att han var mycket välunderrättad om de mindre aptitretande aspekterna av krigets verklighet och medveten om morden, plundringarna och våldtäkterna.