Jag gav som sagt upp hoppet och slutade läsa Fedin - jag hade hur som helst fått ihop ett hyggligt underkapitel om honom - och gick över till Valentin Rasputin, hans sena kortroman Dotj Ivana, mat' Ivana - dvs. "Ivans dotter, Ivans mor" eller "Dotter till Ivan, mor till Ivan". Språket är rikt, men samtidigt överraskande lättläst och begripligt - jag fastnar aldrig i att alla ord i en mening är obegripliga, vilket faktiskt ofta sker när jag läser Fedin. Man kunde inbilla sig det motsatta, med tanke på att jag är en stadspojke, men kanske den hundra år gamla stadskultur han skildrar har alltför många främmande begrepp ur dagens synvinkel.
Rasputins teman är alltför kännspaka och lätt förutsägliga: jag har bara läst de första sextio sidorna, och allt jag kunde förvänta finns där: alienationen i stadsmiljön, icke-ryska (kaukasiska) nationaliteter som representanter för urbant våld och brottslighet, längtan efter ett enklare liv på landet, floden Angara som en mystisk naturgudom och moder.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.