När jag var liten var namnet ”Ryssland” i det allmänna medvetandet praktiskt taget liktydigt med ”Sovjetunionen”, och ”Sovjetunionen”, vår dåvarande östra granne, var en stat som definierades genom den kommunistiska ideologin. ”Rysk litteratur” var sålunda lätt att förväxla med ”sovjetisk litteratur”, åtminstone vad gällde samtida litteratur. Ändå var dessa två trots sin stora överlappning skilda saker – eller två olika begrepp.
Till att börja med fanns det naturligtvis gott om litteratur som skrevs och gavs ut på ryska utanför Sovjetunionen. Ryska emigranter hade det funnits redan långt före oktoberrevolutionen, men under sovjettiden gick fler och fler ryssar i landsflykt, och de blev tillräckligt många för att upprätthålla en livlig diasporakultur med förlag och tidningar. Under sjuttiotalet blev sovjetiska oliktänkare inte minst tack vare fånglägerskildraren Aleksandr Solženicyn ett mediefenomen som väckte uppseende i hela västvärlden, och deras böcker började översättas och marknadsföras i stora upplagor.
Allt löst prat om ”självcensur” till trots var översatt rysk emigrantlitteratur tillgänglig även i Finland och på finska. Någon censur i egentlig mening ägde inte rum. Däremot var det nog vanligt att finska intellektuella, även uttalat icke-kommunistiska sådana, såg de ryska emigrantförfattarna som irrelevanta och dömda till marginalisering – fångade i sin egen förbittring och sina föråldrade visioner om Ryssland. De representerade kanske rysk litteratur, men bara en oviktig del av den – det var den sovjetiska litteraturen som återspeglade samtida ryskt liv, och bara den.
Det är även viktigt att komma ihåg, att all sovjetisk litteratur inte skrevs på ryska. Den mäktiga Sovjetstaten inneslöt många nationaliteter förutom ryssar, alla med sina egna språk och traditioner. Ryskan var dock förhärskande, det språk som mest talades och på vilket moderniseringen skedde i hela Sovjet. De övriga levde bara i dess skugga: det var särskilt svårt för små språk vars skriftliga traditioner inte hade etablerat sig före oktoberrevolutionen att hävda sig. Ord för moderna begrepp brukade lånas in från ryskan, marxistisk jargong – den nya sekulära statsreligionens teologiska termer – likaså1.
Under sovjetstatens första decennium pågick visserligen allvarliga försök att ge regionala språk högre status och skapa modern terminologi på inhemsk basis – en policy som på ryska kallades korenizacija (коренизация), ett ord som med det latiniserande suffixet -izacija (-изация, -isering) härletts från adjektivet korennoj (коренной), infödd, rotfast (корень, koren’ är det ryska ordet för ”rot”). Entusiastiskt kastade sig intellektuella i delrepublikerna i ”koreniserings”-arbetet, djupt övertygade om att det de gjorde motsvarade kommunistiska ideal, bara för att efter vändningen till spionhysteri, allmän misstro och kollektiv förföljelsemani fängslas eller avrättas som ideologiskt avvikande infiltratörer2. Det finsk-ugriska marifolkets nationaldiktare Sergej Čavajn togs t ex av daga som ”borgerlig nationalist”3.
Koreniseringen och dess abrupta slut återspeglade det skiftande samhällsklimatet i Sovjetunionen i gemen. Under sovjetstatens första årtionde var uttrycksfriheten relativt stor och mångahanda konstnärliga och intellektuella experiment förekom. Futurismen var tidens melodi både i litteratur och bildkonst. Att sådant här kunde förekomma i Sovjet innan Stalin och stalinismen tog vid var en viktig orsak till att även uttalat antistalinistiska och sovjetkritiska intellektuella i Väst var ovilliga att helt ge upp hoppet på Sovjetunionen som en potentiell utopi: de föreställde sig att det var detta frihetens och konstens rike som Lenin hade velat upprätta och att utvecklingen först under Stalin hade spårat ur. Liknande föreställningar var utbredda även bland sovjetiska oliktänkare, särskilt om de vuxit upp under Sovjettiden och internaliserat det ideologiska innehållet i sovjetisk uppfostran.
Stalinismen innebar kulturell likriktning i den s k socialistiska realismens anda. Socialistisk realism är egentligen inte någonting Stalin hittat på, utan det är en konstriktning som i varierande former förekommer i alla totalitära stater och också har en hel del i gemen med den panegyriska litteraturen och diktningen i absolut monarki och feodalism. Sålunda skulle det egentligen behövas en gemensam beteckning för alla ”socialistiskt realistiska” konstprojekt oavsett ideologin som ligger bakom dem. Själv har jag lekt med ordet ”optativism”: i språkvetenskapen kallas sådana former och uttryck optativa som uttrycker en önskan (”ja må han leva uti hundrade år”), och socialistisk realism handlade i princip om att framställa det ideologiskt önskvärda som sanningen.
När socialistisk realism trängde undan den tidiga sovjetkulturens modernistiska experiment, blev även språkpolitiken mindre minoritetsvänlig, låt vara att ”förtryck” och ”förföljelse” är starka ord som helst bör modifieras och preciseras. Efter Stalins excesser antog förryskningspolitiken en mera sofistikerad karaktär, en som lät språkbytet framstå som en naturlig följd av moderniseringen. Minoritetsspråken kom att vimla av oanpassade ryska lån i stället för nyord och översatta uttryck. Skaror av rysktalande arbetare bosatte sig i de etniska delrepublikerna, och ryskan blev en del av vardagslivet även där helt andra språk dittills hade varit förhärskande. Nya industriområden uppstod i snabb takt i vad som teoretiskt sett var icke-ryska republiker och gav upphov till bosättningszoner där ryskan blev huvudspråket. Alla kunde lära sig talspråket i praktiken av infödda ryssar, och den som ville förkovra sig i skriftspråket kunde köpa de ryska klassikerna i lokalt tryckta upplagor.
För litteraturen innebar detta att det dök upp författare av icke-rysk etnisk bakgrund som avfattade sina böcker på majoritetsspråket. Deras historier utspelade sig dock ofta i miljöer där kulturen var en annan än i Ryssland, de återgav på ryska det som i verkligheten skulle ha sagts och ägt rum på ett annat språk. Man kan säga att ryskan därigenom blev allt mindre ett etniskt språk och allt mera ett universellt, kommunistiskt världsspråk – även i litteraturen.
Den våldsamt påtvingade modernisering som ägde rum i Sovjet – kollektiviseringen av lantbruket, deporteringen av stora bondskaror till avlägsna delar av landet, den totalitära likriktningen av åsikter, industrialiseringen och den därmed sammanhängande snabburbaniseringen – bidrog också till att ryska språket blev mera standardiserat och de traditionella folkmålen började förtvina. Både dialekter och jargonger bekämpades öppet och utbredda talspråksformer bannlystes i vårdad ryska. Allt avvikande språkbruk – både genuina dialekter, slangspråk och direkta språkfel begångna av personer med annat modersmål – sammanfördes under den gemensamma beteckningen prostoreč’e (просторечье), på svenska ungefär ”enkelt (obildat) talspråk” (sammansatt av prostoj [простой], enkel, och reč’ [речь], tal, språk). Genom massmedierna blev den officiella formen av ryska språket tillgänglig även ute i glesbygden, och dialektskillnaderna utjämnades i de nya industritätorterna.
Kriget mot Nazityskland – Velikaja Otečestvennaja vojna (Великая Отечественная война), ”stora fosterländska kriget”, eller mer exakt översatt ”stora fosterlandskriget”, ”stora kriget om hemlandet” – var också någonting universellt, någonting som alla sovjetmedborgare berördes av. Soldater från sovjetrepubliker långt borta från fronten sögs in i krigsmaskineriet, och många som knappast kunde ett ord ryska i början lärde sig unionens gemensamma språk till fulländning när de stred sida vid sida med ryssar. En av de mest uppskattade sovjetiska krigsromanerna från andra världskriget, Aleksandr Beks Volokolamskoe šosse, redogör faktiskt för avvärjningsstriderna kring Moskva ur en kazakisk officerares synvinkel.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.