"Stora fosterlandskriget". (Ett utkast som kanske kommer att bli en bok om sovjetisk krigslitteratur vad det lider.)

Det ryska uttrycket Velikaja Otečestvennaja vojna brukar i västliga länder återges med ”stora fosterländska kriget”. Detta är inte helt fel, men det missar åtminstone en del av poängen. Adjektivet otečestvennyj betyder inte så mycket ”fosterländsk, patriotisk” som ”fosterlands-, som har att göra med fosterlandet”. I ryska språket, som i slaviska språk överhuvudtaget, är det relativt ovanligt med sammansatta ord: ett sådant motsvaras ofta av en kombination av substantiv och adjektivattribut. Vi ska alltså hellre tala om ”Stora Fosterlandskriget”, ett krig som främst utkämpades på sovjetisk mark och som gick ut på att rädda det sovjetiska fosterlandet.

Stora Fosterlandskriget är inte så mycket en rysk benämning på andra världskriget eller dess östfront som det är ett försök att avgränsa och isolera denna östfront och Sovjetunionens försvarskrig från resten av andra världskriget. Ur finländsk synvinkel innebär detta att vårt vinterkrig inte ägde rum i samma universum som det för ryssarna relevanta och viktiga kriget. I en rysk historiebok om tjugonde århundradet framställs till exempel både det finska vinterkriget och övertagandet av de baltiska länderna som briljanta femdimensionella schackdrag med syftet att bättra på Sovjetunionens försvarspositioner före den oundgängliga tyska invasionen.

Det är inte bara i Ryssland/Sovjet utan också i den engelsktalande världen man tenderar att främst utgå från en andra världskrigets normalsituation där Tyskland redan har invaderat Sovjetunionen och sovjetstaten sålunda är allierad med västmakterna. Att Sovjet i början av kriget hade gällande icke-angreppspakt med Nazityskland och gjorde gemensam sak med sin senare dödsfiende för att frånta östeuropeiska stater deras självständighet framstår som en onödig och irrelevant komplikation när man vant sig vid att endast betrakta kriget ur ”normalsituationens” synvinkel.

Det är föga överraskande att det är denna normalsituation som också präglar den sovjetryska krigslitteraturen. Självklart skrev sovjetiska författare också om finska vinterkriget – Aleksandr Tvardovskij, senare den störste av de sovjetryska krigslyrikerna, lär t ex ha författat en del dikter om hur sovjetarmén kantänka höll på att befria den finska arbetsklassen från det ”vitfinska” oket – men standardverken om sovjetisk litteraturhistoria förbigår sådana skrifter i tystnad.

Detta är inte bara en följd av att Stalin när allt kom omkring föredrog att sluta fred med Finland och av att Nazityskland trots icke-angreppspakten angrep sovjetstaten, så att all propagandalitteratur om vinterkriget föråldrades politiskt – och som bekant var det farligt att ta vara på något politiskt föråldrat skriftligt material i Sovjetunionen. Det är också en följd av att Stora Fosterlandskriget besjöngs av så många skriftställare, såväl lyriker som prosaister, att litteraturen om andra sammandrabbningar helt enkelt drunknade i denna flod. Visserligen blev inte t ex konflikten vid Chalchin-Gol inte bortglömd, men detta kan förklaras med att Japan, motståndaren i denna konflikt, till slut blev en av Sovjetunionens fiender i andra världskriget, så att Chalchin-Gol lätt gick att inlemma i det större sammanhanget.

Litteraturen om Stora fosterlandskriget utspelar sig i ett imaginärt universum, där några krigshandlingar inte ägde rum förrän Hitler begick – för att citera den sovjetiske utrikesministern, eller ”folkkommissarien för utrikes angelägenheter” – Vjačeslav Molotov, ”det största sveket i civiliserade länders historia”.

En roman jag arbetat på sedan årtionden tillbaka

 

ALLA KÄNNER APAN

En vardagsrealistisk roman av Panu Petteri Höglund

Jag heter Anders Arvid Schimpansson. Som efternamnet ger vid handen, var stamfadern till vår släkt en schimpans som för ett par århundraden kom till Finland för att mot betalning förevisas för den föga beresta lantbefolkningen tillsammans med andra märkligheter från främmande världsdelar. Redan på den tiden var det täcka könet sig likt i vårt fädernesland, och sålunda hade schimpansen snart en flickvän för varje finger och tå – för en schimpans är det ju samma sak. Så här lades grunden till den vitt förgrenade släkten Schimpansson. Några språksvårigheter lär inte ha förekommit mellan stamfadern och hans harem, ty flickorna behövde minsann inte begripa ett enda ord av vad han sade för att föda barn åt honom. Även i detta förhållande visar den finska kvinnan häpnadsväckande föga förändring sedan de där avlägsna tiderna. Men i Finland bor det ett folk som älskar sitt fosterland och sina nedärvda sedvänjor, och det måtte glädja våra patriotiska hjärtan att något förblir vid det gamla och trygga även på datanätets och mobiltelefonens tidevarv.

Den förste Schimpanssons kvinnotycke minskade ingalunda av att han såg ut som den apa han var: han kom ju från det exotiska utlandet. Men er ödmjuke tjänare, som plitar ned dessa blygsamma rader, är bara en högst vanlig finländsk man med ett apliknande ansikte och kan inte marknadsföra sin nos som något adelsmärke.

Följaktligen fick jag nöja mig med att vara gift med min högra hand, ett arrangemang som dock är såtillvida bättre än det borgerliga äktenskapet att ens gemål varken sviker en med andra män eller har någonting emot att man ibland prasslar till vänster för omväxlings skull. Men eftersom detta ändå inte ledde till mycken tillfredsställelse i längden, reflekterade jag vid tjugoett års späda ålder allvarligt över att besöka Högholmens djurgård i Helsingfors för att där söka en partner som inte skulle avfärda mig på grund av mitt påbrå och utseende. Den resan blev dock aldrig av, och det var väl bäst så. Ty när allt kommer omkring hade även jag låtit mig hjärntvättas av det förhärskande feminina skönhetsidealet och fantiserade om tungbröstade blondiner precis som om jag vore en annan femtonårig pojkvasker - däremot kände jag dessvärre inget som helst kroppsligt begär för schimpanshonor. Detta kan man, om man så vill, kalla degeneration och perversion; men de psykologer och sexterapeuter som jag anlitat har försäkrat mig att det är för sent att göra någonting åt saken; och Konrad Lorenz' forskningsrön, som ju finns att tillgå på alla offentliga bibliotek på båda inhemska och ibland även flera utländska språk, verkar stödja deras slutsatser.

Det finns alldeles säkert både finsk- och svensktalande Schimpanssonar i Finland - jag antar att efternamnet Simpanen har någonting med min släkt att göra, men jag har aldrig fattat tillräckligt intresse för genealogisk forskning för att ta reda på saken. Slumpen ville det i alla fall så att min far, som gav mig nosen och namnet i arv, var svensktalande, vilken med tiden ledde till vissa konflikter med mina morföräldrar. De var båda äktfinska nationalister av gamla skolan; och när far min – hemma från svenskbygden som han var – aldrig kunde finna sig tillrätta som familjeförsörjare i finsktalande stadsmiljö, var det till slut de två gamlingarna som omhändertog mig. De var övertygade om att nosen och finlandssvenskheten på något mystiskt vis hängde ihop och att de även skulle försvinna tillsammans; följaktligen ägnade de hela sin levnads kväll åt att inpränta hos mig äktfinska värderingar. Detta skedde inte minst med tillhjälp av sådan fosterländsk litteratur som Topelius' Läsning för barn, Fältskärns berättelser, Runebergs Fänrik Stål och Carl Grimbergs världshistoria - alla givetvis översatta till den stela, tröglästa och knaggliga gamla bokfinska som aldrig riktigt frigjort sig från svenska språkets bojor.

De böcker som skrevs av samtida finska författare, Hannu Aho, Kalevi Seilonen, Hannu Salama och vad de nu måtte alla ha hetat, fann däremot ingen nåd i mina uppfostrares ögon. Språket i dessa böcker var ohyfsat och olitterärt: dessa rödvinskommunister, kulturknarkare och supésuputer skrev ju precis som folk talade, utan någon konstnärlig och stilistisk förfining. De var också alltför ivriga att beskriva det som på mina morföräldrars finska kallades för siitinelo, vilket på svenska väl kan återges med uttrycket köttsens gärningar. Dessa gärningar var i princip något som endast osedligt pack och ouppfostrade nutidsungdomar kunde ägna sig åt, och detta förklarade på pricken varför alla mina skolkamrater antingen var lättsinniga och barnsliga, eller också halvkriminella grobianer och fula i mun: deras föräldrar hade uppenbarligen idkat dylika gärningar, eftersom de fått barn; och naturligt nog hade de uppfostrat ungarna till sina likar.

Trots att mina morföräldrar som gamla språknationalister i princip ogillade svenska språket, fick jag lära mig det i skolan som alla andra; och jag antar att jag numera både talar och skriver det helt skapligt. När det en gång var ett obligatoriskt ämne, strävade jag efter ett så högt vitsord som möjligt, en jäkla plugghäst som jag var: det torde ligga i mitt medfödda anlag att apa och härma, och det är ju det språkinlärning mest handlar om. Men när allt kommer omkring, måste jag nog också ha visat ett genuint intresse för det språk på vilket all riktig finsk litteratur – inte den snuskiga, porriga och kommunistiska samtidslitteraturen – hade avfattats. För att behålla den ädla finskhet jag uppfostrats till att uppskatta övergick jag sålunda till svenskan, och vid första bästa tillfälle sökte jag mig till en svenskspråkig högskola för att ordentligt förkovra mig i finska kulturens ursprungliga, riktiga språk – för att försvenskas till en riktig finne av den sort som Runeberg besjungit.

Jag lyckades i den mån jag lyckades, men någon soldatgosse blev jag inte: de gamle, som vid det laget redan lämnat det jordiska, må ha vänt sig i graven när jag beslöt göra civiltjänst. Som en mildrande omständighet vill jag dock anföra, att det inte direkt berodde på någon pacifistisk övertygelse, ty både pacifism och övertygelse är ganska främmande ord för mig, av flera skäl.

För det första har jag vilt schimpansblod i mina ådror och måste särskilt vinnlägga mig om att hålla mitt hetlevrade temperament i styr. Till all lycka insåg jag redan ganska tidigt att jag inte hade lika mycket råd att tappa mitt tålamod som mången annan. Med det här utseendet kan man ju faktiskt bli avlivad av polisen eller veterinären innan myndigheterna kommer underfund med att man är människa, åtminstone inför lagen.

För det andra är jag en skeptisk natur och ogillar alla ensaksmänniskor som har en övertygelse att skryta med: vanligen är de i praktiken de värsta fienderna till den sak de säger sig stå för. Djurskyddare släpper ut pälsdjur i naturen där de kan vara till men för hotade arter, och alla rymlingar är inte robusta nog för att överleva i vårt klimat. Anhängare av fri hasch brukar tala vitt och brett om tolerans, fred och avspänning, men så snart man fördristar sig att ifrågasätta deras slagord, börjar de uppträda både intolerant, hätskt och spänt, och man gör klokt i att avlägsna sig innan man får en rak höger över näsan, eller nosen.

Men det här med ensaksmänniskor gäller inte minst för försvarsvänner. En typisk sådan är djupt övertygad om att ryssarna, oberoende av om det är fråga om kommunistiska sovjetryssar eller postkommunistiska djungelkapitalister, unga eller gamla, makthavare eller uteliggare, tillbringar största delen av sin tid på möten, diskussioner och studiecirklar, där de funderar över nya sätt att ta kål på stackars lilla Finland. Att leva under ryskt styre, som veterligen skulle avskaffa civiltjänsten, förlänga värnplikten till tre år och i skolan ersätta vettigare ämnen med urtråkiga föreläsningar om sovjetiska soldaters heroiska försvarskamp mot tyska fascister - denna hemska tanke plågar försvarsvännen till den milda grad att han inte kan vila förrän han definitivt avskaffat civiltjänsten, förlängt värnplikten till tre år och i skolan infört obligatorisk närvaro på ständigt återkommande föreläsningar om finska soldaters heroiska försvarskamp mot ryska bolsjeviker. Kalla mig för en paranoiker och polisanmäl mig så gärna för ärekränkning, men ju längre jag följde med våra försvarsvänners sätt att argumentera, ju mera jag kom underfund med vad de egentligen hyste för avsikter, desto klarare blev det för mig från vilket väderstreck de egentligen fick mest stöd. Självklart bestämde jag mig för att motverka denna fientliga infiltration och försvara republiken, friheten och den demokratiska samhällsordningen: jag blev alltså vapenvägrare och gjorde civiltjänst för att visa, att till och med en schimpans kunde vara en rakryggad fosterlandsvän som inte lyssnade till arvfiendens sirensång.

När jag väl uppfyllt min fosterländska plikt, var det dags att skriva avhandlingen pro gradu. Men vad skulle den handla om? Jag har alltid varit en eklektisk natur och intresserat mig för lite av varje. När jag var liten, läste jag allt jag kunde få tag i om zoologi, särskilt afrikanska djur, inte minst mina köttsliga bröder och systrar, schimpanserna. Även romanerna om Tarzan, människan som blev apornas konung, fascinerade mig. Jag kanske kunde vara apan som blev människornas konung? Åtminstone i någon överförd betydelse? Även matematiken lockade, inte minst därför att jag i barndomen en gång hört en av mina kusiner från moderns sida, en man med gedigen humaniorautbildning, med mycket eftertryck och pondus förklara, att det kryllade av ena riktiga apor på matematisk-naturvetenskapliga fakulteten. Det lät ju lovande. Därefter vände jag dock min uppmärksamhet till språken, ty som jag redan konstaterar, hör det till mina naturliga anlag att härma och imitera.

Det slutade så att även jag kom att studera vid humanistiska fakulteten. Där lärde jag mig en rad viktiga kulturspråk från färöiska till baskiska, från lågsorbiska till walesiska och från gaeliska till någonting som hette taratenselispans. Mannen som hade upptäckt taratenselispans (det betyder "vårt språk", eller kollektivet, -pans, av muntligt, ten-, överförda tecken, selis, som tillhör, -ra, oss, ta-) i det avlägsna område där det talades, tillbringade nämligen ett år som gästforskare på vårt universitet, och jag koncentrerade alla mina krafter på att lära mig taratenselispans, eftersom ett enastående tillfälle hade erbjudits. Men strax innan jag tog sluttentamen på kursen, visade det sig att vår gästforskare var en internationell skojare som förfalskat både sin person, sina akademiska titlar och, vad värre var, språket taratenselispans. Tillsammans med de egendomliga traditioner som dess infödda talare kantänka omhuldade var taratenselispans bara ett fantasifoster från början till slut. Tidskrifterna Taratenselispansic Studies, Сборники по таратенселиспансской филологии, Cahiers Taratenselispansiques och Vierteljahresschrift der philologischen und ethnologischen Taratenselispansistik, där gästföreläsaren påstod sig ha publicerat sina vetenskapliga artiklar, hade aldrig existerat, med undantag av den handfull exemplar han låtit trycka privat för att föra bakom ljuset misstänksamma forskarkollegor och nyfikna studerande.

Det värsta var inte att mina ingående studier i taratenselispans inte kunde omsättas i studiepoäng, utan att polisen beslagtog alla taratenselispansistiska böcker, tidskrifter och anteckningar som vår gäst hade med sig – det blev sålunda omöjligt att studera vidare på egen hand. Eftersom denne självutnämnde, självutbildade och självuppfunne forskare lurat vetenskapliga institutioner i sju-åtta länder på forskningspengar, blev det flera massiva rättegångar: på en av dem uppträdde även jag som vittne.

Jag hade redan kommit ganska långt med språkinlärningen, men hade aldrig fått reda på vad schimpans hette på taratenselispans. Eftersom språket använder sammansatta eller härledda nyord i stället för de flesta internationella låneord, kan man inte helt enkelt utgå från formen ”schimpans” och anpassa den till ljudläran och böjningssystemet i taratenselispans. Till all lycka finns det många människor ute i världen som studerat taratenselispans på de universitet där vår man verkat som föreläsare. En del av dem har inhämtat mycket djupgående kunskaper i språket, och tack vare deras idoga arbete finns det i dag en levande litteratur på taratenselispans, t ex månadsskriften Tenselis, Ordet, som nyligen börjat ge ut en översättning av Härskarringen av J. R. R. Tolkien, lämpligt nog: Tolkiens påhittade språk hade naturligtvis inspirerat den förste taratenselisten.

Jag är numera inskriven på en e-maillista för taratenselister, TENSELIS-L, och tack vare kollegorna där vet jag nu även vad schimpans heter på språket. Det har nämligen grundats en akademi för taratenselispans, som utvecklar nya termer för moderna och exotiska begrepp av den sorten. Uppfinnaren sitter visserligen fortfarande inburad, men när fängelset har besökstimme, hälsar minst två akademimedlemmar på honom för att få hans samtycke till de senaste besluten om språkriktighetsfrågor. Om mannen uppfattar detta som lindring eller skärpning av straffet, är jag inte riktigt säker på.

Historien med taratenselispans slutade alltså förhållandevis lyckligt, men som en följd av den upplevde jag en sorts kris, ty att min förebild yppade sig som skojare och skurk ingav mig avsmak för språkvetenskap och tvivel på vetenskap överhuvudtaget. Jag kom på drift och glid och bytte både ämne och fakultet i vansinnestakt, tills jag fastnade för samhällsvetenskapen och valde ungdomsproblemet i finska småstäder och dess synlighet på busstationer som graduämne. Och det är därför jag företog mig den bussresa som jag nu vill ta itu med att beskriva.

Småstad, det ska ni veta, är numera ett rätt tänjbart begrepp i det här landet. På mina morföräldrars tid var det inte varje rutten köping som kunde kalla sig stad. För seriösa lokalpatrioter var det en hedersfråga att utveckla och förbättra sin hemort så att den kunde tilldelas denna upplyftande titel. I dag är det annorlunda. Stadsnamnet har blivit ett tröstpris som vilken råtthåla och kråkvinkel som helst kan ansöka om, men det är klart för alla att trösten är synnerligen klen i jämförelse med den hopplöshet som utmärker dessa hålor på den obarmhärtiga globaliseringens dystra tidevarv.

Den begåvade och företagsamme småstadsbon är per definition den som börjar sakna vidare vyer så snart han stammar fram sina första begripliga ord. För honom finns det ingenting på hemorten annat än ensamhet och desperation, och även om andra ungdomar på orten längtar lika mycket bort och av liknande skäl, känner sig varenda en av dem så unik att det ligger under hans värdighet att söka de andras sällskap.

Egentligen är de andra för honom förhatliga, så som han är för dem. De är lika ensamma som han i sin trånad, ty den vida världen är inte densamma för alla. För mig innebär storstaden kanske en befrielse från rockmusiksplikten och suptvånget, för dig betyder den tillgång till ett spännande liv på mysigt öldoftande rockklubbar. För mig är det du som är höjden av all den provinsialism som jag hatar på hemorten, och vice versa. Ingen av oss kan fatta vad den andre har i storstaden att söka, men ändå hamnar vi bägge dit. Å andra sidan brukar alla finna sitt riktiga jag i storstadens pluralistiska atmosfär, vilket i längden bäddar för försoning, t o m vänskap, mellan tidigare dödsfiender.

En sådan bekant var en viss Juhapetrikari Kaarlopenttimauno Markopaavalisakari Jyty-Jymiskäinen. I sina unga år hade han utmärkt sig som ledaren för det absolut värsta mobbningsgänget på min gamla hemort, gänget från Punkthusen, som de kallades. Punkthus i ordets egentliga betydelse fanns det massor av i vår stad, också jag bodde i ett sådant, men av något skäl var det bara ett visst halvdussin av dem som stod nästintill varandra som kommit att heta så i folkmunnen: sålunda var ordet för oss definitivt ett egennamn och bör därför skrivas med stor bokstav. De flesta killarna från Punkthusen slutade som nedknarkade yrkeskriminella, men Juhapetrikari lyckades frigöra sig från sin bakgrund och söka sig till högre utbildning, och när jag efter många år återsåg honom, hälsade han på mig med genuin vänlighet och ville veta hur mitt liv framskridit sedan vi båda vänt ryggen till hemstaden.

Juhapetrikari hade efter sina ungdomliga villfarelser snabbt studerat sig till statsvetare och jurist – tydligen var han en begåvad ung man som helt enkelt känt sig frustrerad i grundskolan – och nu var han redan statstjänsteman. Amerikanska tecknade serier om superhjältar hade alltid varit hans stora lidelse, och mycket riktigt arbetade han nu på inrikesministeriets superhjältebyrå. Byrån har för uppgift att rehabilitera och sysselsätta superhjältar som flyttat till Finland men haft svårt att finna sig tillrätta i vårt samhälle.

(Välihärmäepisoden i Österbotten)

Den första ort jag ville undersöka hette Välihärmä, och som namnet – Mellersta Härmä – gav vid handen låg den i finska Österbotten mellan Ylihärmä, Övre Härmä, och Alahärmä, Nedre Härmä. Naturligtvis hade Välihärmä för länge sedan upphört att existera som en administrativ enhet och försvunnit i kommunsammanslagningarna, men lokalbefolkningen var fortfarande medveten om hur gränserna för den forna socknen på sin tid hade förlöpt. Ja, som man kan vänta sig i Österbotten, var de stolta över hembygdens historia och berättade gärna om den för den nyfikne besökaren.

Som Ylihärmä och Alahärmä hade även Välihärmä på artonhundratalet blivit beryktat för sina knivjunkare – orosstiftare som slogs, härjade och begick stölder, inbrott, misshandel och mord. I Ylihärmä leddes dessa ligister av bröderna Rannanjärvi, i Alahärmä däremot var det Antti Isotalos namn som mest injagade skräck hos byborna. Naturligtvis hade Välihärmä sina egna maffiamän: det var sönerna till en gammal bråkstake, dråpare och tjuv som hette Veli-Matti (Bror-Matias) i förnamn, men som inte bara i sin frånvaro kallades Veri-Matti (Blod-Matias).

Det berättades att Blod-Matias en vacker sommarnatt, ännu ung och ogift, tillsammans med de lika oförbätterliga värstingar han på den tiden umgicks med grävt upp ett lik på Välihärmäs kyrkogård och smugglat det hem till sig för att sedan koka fett på liket – det var meningen att koket skulle göra männen okänsliga för smärta. Dåförtiden brukade illgärningsmän gärna dömas till att slita spö, och det var rätt ofta Blod-Matias gjorde sig förtjänt av straffet. Sålunda kom detta läkemedel ofta väl till pass under hans långa och lysande karriär som niding och skurk. En del av de välihärmäbor jag kom i samspråk med tyckte att det var just fettkoket som gjorde både honom och hans söner så fräcka, djärva och oförvägna i sin brottslighet.

Varken kosackerna eller länsmannen fick någonsin bukt med Blod-Matias och hans söner. Det är en utbredd uppfattning bland vår tids snälla och välvilliga medelklassidealister att de kriminella i princip är offer för omständigheterna och att de under ett annat samhällsskick kunde föra ett klanderfritt liv, medan hårdhänt disciplinering bara möts med ännu mera trots och tredska. Det här är såtillvida sant att det inte blev slut med den fruktade familjens fasaväckande framfart förrän grindarna på Amerikavägen öppnades och vikingarna från Välihärmä seglade i västerled.

Vad det blev av Blod-Matias söner bortom havet vet ingen exakt, men den som lever får se, den som forskar får veta och den som kan dra logiska slutsatser får också en syl i vädret. Välihärmäborna visade mig Blod-Matias gamla gård som numera är helt gräsbevuxen och ödelagd, och jag lade märke till att gården hade ett svenskklingande namn – på en liten träskylt vid porten stod det i sirliga, men väderbitna bokstäver ”Ramm-Bo”.

Det var gårdsnamnet som Blod-Matias söner antog som efternamn när de gav sig till Amerika, förklarade byborna för mig. Och tydligen hade deras efterkommande bortom havet hittat på ett samhällsnyttigt sätt att tillgodogöra sig den begåvning som gick i arv i släkten, så att deras namn oupplösligt förknippats med krigiska bragder och bravader. Synd bara att namnet därborta kommit att missuppfattas som italienskt.

Finska Österbotten är inte precis känt för vänsterradikalism, snarare tvärtom, men Välihärmä är en avvikelse: förr i världen levde det en bondesläkt på orten som hette Kommari och som var beryktad för sin dragning åt det röda hållet. Släkten härstammade från en skotsk sjöman som någon gång på sjutton- eller artonhundratalet gått i land i Österbotten. Han hette egentligen Cameron eller Camshron, ett ord som betyder ”kroknäsa” på skotsk gaeliska, men naturligt nog kunde de finsktalande österbottningarna bara uttala det som Kommari.

(Savolaxepisoden)

Jag har alltid haft ett tudelat förhållande till Savolax. Som det anstår en schimpans kan jag inte motstå en atavistisk känsla av samhörighet när jag t ex på gatan råkar se en människa med de för Savolax typiska utseendemarkörerna. Å andra sidan är jag givetvis medveten om den primitivitet som alltid utmärkt Savolax. Alla har vi hört uttrycket bakom Kuopio och vet vad det står för: otämjda och otämjbara skogsområden bosatta av vildar vars otroliga snuskighet bara kan tävla med deras förkärlek för brutalt våld.

När den moderna staten möter stammar som de savolaxiska brukar den besvara eld med eld och våld med våld, och den resenär som besöker Kuopio – en gång i tiden civilisationens sista utpost i Finlands vilda östern – välkomnas redan vid stadsporten av en grupp pålar med spetsade kranier på. Det är huvudena på de hövdingar vars stammar hade bott i vad som i dag är Kuopio stad och före Peter Brahes tid var ödemark. Under sommaren hörs det ett spökaktigt ekande, surrande ljud ur dessa kranier när flugor förgäves söker efter något ätbart inne i dem, och ibland ser man några av dem – de som lossnat och som fornminnesmyndigheterna inte ännu kommit ihåg att fästa på nytt – röra sig i vinden, vilket gör ett särskilt kusligt intryck, särskilt om det blåser så starkt att det viner inne i skallarna.

Savolax är sålunda erövrad, dödsmärkt mark, där våldet och grymheten aldrig är långt borta. På Kuopios gator råder reserverad, hotfull stämning som i ett ockuperat land. Invånarna är tystlåtna av sig, allra minst vill de tala med besökare från andra landsdelar och länder: i bästa fall kan dessa räkna med misstänksamma blickar och i värsta – särskilt om de ser för sydländska ut – råka ut för ohämmat, oprovocerat våld. Ty sådant är folkets lynne härute, så lyder rasens kall, som de fåfänga försöken att civilisera det evigt vilda aldrig kunnat tysta.

Den medfödda savolaxiska blodtörsten har på våra dagar funnit sig nya uttryckssätt, som påminner om de sydeuropeiska konflikthärdarna Baskien och Korsika. På väggarna i Kuopio ser man ofta separatistiskt klotter, som efterlyser frihet och självständighet för Savolax. Bakom dessa skriverier kan man ana den fruktade terroristorganisationen SVA eller Savommuan vappaatusarmeeja, Savolaxiska befrielsearmén, vars bomber under de gångna årtiondena inte bara skakade den rebelliska provinsen själv utan injagade skräck också hos huvudstadsbor. Senare har det som bekant varit relativt tyst om SVA, men

Om Konstantin Paustovskijs självbiografiska romansvit

 Varje bok i sviten är oberoende av de andra, men romanerna utgör en konstnärlig och narrativ helhet.

Paustovskij är en lyrisk prosaist, som alltid söker ämnen och material i sitt eget liv. Detta gäller också för Romantiki - och en av orsakerna till att Paustovskij inte var nöjd med denna sin första roman var att det självbiografiska materialet inte spelade någon avgörande roll i den, utan hamnade i skymundan bakom berättandet.

Paustovskijs egen åsikt var att den självbiografiska cykeln var det viktigaste han skrivit och alla tidigare alster bara var förberedelse till detta.

Den första delen fick heta Dalekie gody, eftersom kriget nyss var slut och uppfattades som en vattendelare mellan "fjärran år" och nuet.

Till att börja med ville Paustovskij bara berätta om sin barndom utan att gå bortom Dalekie godys tidsram - titeln Povest' o zjizni, Berättelsen om ett liv, började användas först i andra delen, Nespokojnaja junost'.

Om Paustovskijs memoarverk avviker från det verkligt skedda, är memoarer skrivna av stora författare sällan exakt kronologiska.

Povest' o zjizni är inte en dokumentarisk, utan en konstnärlig självbiografi, vars struktur och detaljer snarare orienterar sig efter litterära och estetiska lagar.

De tre första delarna i sviten kan ses som en särskild trilogi.

Temat i de tre första delarna är strävan till konstnärskap.

Att bli författare var Paustovskijs fixa idé sedan barndomen.

När han väl blivit vuxen ägnade sig Paustovskij-huvudpersonen i sviten helt åt konst och tänkte bara på konst.

Den lidelsefulla konstentusiasmen var viktigare för honom än några konkreta förberedelser till författarkarriären.

Konsten spelar en viktig roll i varje del av sviten.

Varje kapitel i Povest' o zjizni kan läsas som självständig novell.

Många av kapitlen utkom i litteraturtidskrifter innan de kom att ingå i Povest' o zjizni.

Författaren försöker egentligen inte följa med hur händelserna framskrider, utan skriver korta noveller kring enstaka minnen.

Paustovskij kände sig bekvämast där det episka möter det lyriska.

Den självbiografiska hjälten befinner sig i förgrunden.

Sviten skildrar världen igenom Paustovskij-romanhjälten, och när han växer och mognar får världen nya sidor och aspekter.

Allt vad Paustovskij tänkt och känt som författare och människa lade han in i sina självbiografiska böcker - därför är de så rika.

Mina Aksionovgrubblerier kommer ut

De grubblerier över Vasilij Aksionov som jag plitat ned i den här bloggen har nu blivit en någorlunda sammanhängande essä, som ska komma ut i Finsk Tidskrift. Många formuleringar från den här bloggen återfinns antagligen oförändrade i essän, som dock koncentrerar sig på Ön Krim, en bok som sedan sena tonåren fascinerat mig.

Det som är fel på Aksionovs sena trilogi

Vasilij Aksionovs Moskovskaja saga, en romansvit han gav ut när Sovjetunionen redan kraschat, har på flera håll karaktäriserats som ett mindre lyckat verk. I den på polska utkomna historien av nittonhundratalets ryska litteratur av Andrzej Drawicz et al. hette det (vill jag minnas, och orkar inte hämta boken) att sagan var ett estetiskt misslyckande och en begåvad författares villoväg. I sin diskussionsbok om Aksionovs liv och verk anser Aleksandr Kabakov och Jevgenij Popov att trilogin är överflödig, eftersom den berättar en historia redan känd för ryssar och ointressant för västerlänningar.

Jag tenderar att dela Kabakovs och Popovs åsikt: "sagan" är en historiebok förklädd till skönlitteratur. Den som känner till Sovjetunionens skiftande skeden vet redan vad som kommer att hända, och den som inte gör det orkar knappast läsa en bok som i princip bara berättar historia i tunn skönlitterär förklädnad.

Romanerna blev också en teveserie, vilket inte förvånar mig det minsta. Ty det intryck böckerna gör är snarast att det handlar om en teveserie som omarbetats till romaner.

Boris Mozjajev

Jag förefaller inte komma loss från landsbygdsprosaisterna. Sedan ett par veckor tillbaka har jag haft den här tvångsföreställningen att jag måste läsa igenom Boris Mozjajevs samlade verk. Hittills har jag bara läst ett par berättelser - povesti, längre än noveller men kortare än romaner (åtminstone kortare än ryska romaner brukar vara) - men kanske jag ändå kan redogöra för mina intryck.

Jag har lyckats läsa igenom de två första delarna i Fjodor Abramovs fyrdelade romansvit om livet i hans hemby (eller en mycket liknande by åtminstone) under och efter andra världskriget. Någon handling fanns det hos Abramov knappast - "romanerna" är snarast krönikor om vad som pågår i byn medan livet utspelar sig någon annanstans (främst på fronten) - men ibland etsar sig enstaka scener fast i minnet, och atmosfären och miljön i böckerna kommer jag likaså fortfarande ihåg. Mozjajev är däremot redan något av en berättare och klarar av att belysa samhällsproblem genom enstaka människors öden.

I motsats till Abramov använder Mozjajev sig inte av onödiga dialektord, trots att hans dialogbetonade stil kunde förleda till sådant. Däremot har han ett skarpt sinne för det träffande ordet, och mitt intryck är att han både språkligt och som berättare är en av de mera begåvade landsbygdsprosaisterna.

Bröderna Strugatskij

Håller på att skissera en essä om scifibröderna Strugatskij. Hittills har jag inte lyckats få ihop någonting om bröderna själva, det här är bara en inledning till essän som behandlar den sovjetiska sf-litteratur som fanns före dem.

Science fiction är en litterär genre som självaste Lenin påstås ha uttryckt sitt gillande för. Hans uppfattning om litteratur och konst i allmänhet var instrumentell: i hans drömsamhälle skulle skönlitteraturen utgöra ett sätt att göra vanliga människor förtrogna med Partiets linje och beslut. En gång definierade han kommunismen som sovjetmakten plus elektrifieringen av hela landet; att han såg sin utopi i sådana teknologiska termer bör ha inneburit att han också såg science fiction som en önskvärd litterär genre. Det första sovjetiska kotteriet av scififörfattare, de s k seleniterna, åberopade precis därför Lenins beskydd, men det är oklart hur entydigt ledaren hade uttryckt sitt stöd för dem.

Den viktigaste tidigsovjetiske scififörfattaren torde ha varit Aleksandr Beljajev, som ofta kallats för en sovjetisk Jules Verne. Sitt relativt korta liv och karriär till trots – han gav ut det mesta under mellankrigsåren och dog i andra världskriget – blev han rätt produktiv. I motsats till Verne, vars mest berömda och älskade verk, som Från jorden till månen, En världsomsegling under havet, Jorden runt på åttio dagar, Kapten vid femton år och Till jordens medelpunkt, först och främst är reseäventyr – voyages extraordinaires, som författaren själv kallade dem – och vetenskapen och tekniken främst tjänar till att möjliggöra resandet, är Beljajev mer intresserad av groteska kroppsmodifikationer och medicinska experiment: i en av hans berättelser återupplivas ett avhugget människohuvud, i en annan omvandlas en människa genom kirurgisk operation till en amfibisk varelse. Man blir snarare påmind om Frankensteins monster än om Phileas Fogg.

Det var inte ovanligt med mainstreamförfattare i Sovjet som experimenterade med scifiteman: Michail Bulgakovs dråpliga satir En hunds hjärta är ett välkänt exempel och inte ens den enda av hans berättelser som kan kallas scifi. Den ”röde greven” Aleksej Tolstojs romaner Aelita och Giperboloid inženera Garina (den senare är mig veterligen inte översatt till svenska i bokform, men filmatiseringen är känd som Ingenjör Garins dödsstråle) bör också nämnas. Romanen om Marsprinsessan Aelita framstår som ett alltför uppenbart plagiat på de rent eskapistiska ”planetromanser” som Edgar Rice Burroughs, mest känd för Tarzan, skrev om John Carter, krigsherren på Mars; historien om ingenjör Garins uppfinning är en medryckande rysare, förutsatt att läsaren har överseende med en tjekist i hjälterollen.

Dystopilitteraturen brukar också räknas till science fiction, och det var varken George Orwell eller Aldous Huxley som lade grunden till modern dystopilitteratur – utan Jevgenij Zamjatin, vars roman Vi (på ryska My) uppenbarligen skymtar bakom 1984. Orwell bekände öppet att Zamjatin inspirerat honom, ty han läste boken i fransk översättning relativt tidigt och skrev en recension som bör ingå i alla någorlunda anständigt redigerade utgåvor av hans utvalda essäer. Inflytandet från Zamjatins roman kan skönjas t o m i den för sina stjärnkrigsfilmer välkände George Lucas’ förstlingsverk som regissör, dystopin THX 1138. Om Lucas var förtrogen med Zamjatins bok, tar jag inte ställning till – det är tänkbart att Zamjatininfluenserna nådde honom indirekt, via Orwell och Huxley.


Den sovjetiska sf-litteraturen förföll under Stalinväldet, som mest lär ha producerat romaner om sovjetiska militärbaser på Månen. Oftast uppfattas Ivan Jefremovs år 1957 utkomna Tumannost’ Andromedy – på svenska finns det två översättningar, Andromeda och Andromedanebulosan – som dess återuppståndelse. Romanen känns ur dagens synvinkel på många sätt föråldrad, inte så mycket därför att Andromedagalaxen, vår närmaste granne i den lokala galaxhopen, inte längre kallas för ”nebulosa” av seriösa stjärnvetare, utan främst därför att boken alltjämt präglas av flämtigt heroiserande av precis den sort som man väl snarast förknippar med stalinistisk propaganda. Å andra sidan var romanen på många sätt banbrytande i sovjetisk science fiction, och de idéer den tar upp är inte föråldrade ens i dag: den interplanetariska samarbetsorganisation som Jefremov skildrar liknar en hel Ekumen från Ursula Le Guins svit om den hainiska civilisationen. Både Le Guins och Jefremovs universella civilisationer begränsas av att fysiken inte tillåter hastigheter större än ljusets, och detta upphöjs även till ett tema – däremot brukar typiska rymdoperor helt förbigå detta problem och glatt låta sina hjältar flyga kors och tvärs i galaxen utan att störas av några relativistiska effekter. Jefremovs roman inspirerade många unga sovjetmedborgare att bli vetenskapsmän och forskare, och den lästes också av Arkadij (1925-1991) och Boris (1933-2012) Strugatskij. 

Tankar kring Vera Panova

Jag anser mig nu vara tillräckligt förtrogen med Vera Panovas litterära livsgärning för att yttra mig om den: under de senaste två månaderna plöjde jag igenom alla de fyra volymerna av henne jag hade på hyllan. Naturligtvis finns det en hel del jag inte kunnat skaffa mig, men romanerna Kruzjilicha (titeln är namnet på den fabrik i Uralområdet där händelserna utspelar sig), Sputniki (om ett sjukhuståg - Panova åkte sjukhuståg ett par gånger under kriget), Sentimental'nyj roman (en nostalgisk roman om unga, idealistiska kommunister med konstnärliga intressen i en provinsstad under tjugotalet) och Serjozja (som betraktar världen med en femårig pojkes ögon) torde tillsammans vara tillräckligt många för att möjliggöra en grundlig bedömning av henne som författare.

Panova var hemma från Rostov vid Don i Sydryssland - staden kallas för Rostov vid Don för att hålla isär den och det äldre Rostov, Rostov Velikij eller Stora Rostov, som är en av de anrika kyrkostäderna i Gyllene ringen öster om Moskva (tillsammans med bl a Sergijev Posad, som under sovjettiden hette Zagorsk; Vladimir; Suzdal; och Kostroma); i dag är det dock Rostov vid Don som är större av de två städerna med samma namn. Panova var konstnärligt intresserad sedan barnaåren; hon hade inte fyllt arton år när hon började jobba som journalist i någon lokaltidning (hon var född 1905, är det väl skäl att påpeka).

I romanen Sentimental'nyj roman (boktiteln kan betyda både "Sentimental roman" och "Sentimental romans") skildrade hon atmosfären som härskade bland unga kreativa människor i Rostov vid Don på tjugotalet och livet som de levde. Trots att huvudpersonen i romanen är en ung manlig journalist, är det uppenbart att det är en självbiografisk bok, visserligen uppstånden flera årtionden efteråt. Jag fann romanen intressant och läsvärd främst tack vare dess nostalgiska glans, men jag kunde inte undvika intrycket att författaren inte riktigt klarade av att tillgodogöra sig sitt dramatiska material. Det händer en hel del saker i Sentimental'nyj roman, folk dör, gifter sig eller blir övergivna av makan, men allt detta är bara liv, odramatiskt och vanligt liv; vad som åtminstone ur min personliga synvinkel framstår som det mest illavarslande eller skrämmande är att hjälten, som uppenbarligen i åratal har fått äta och dricka gratis på ett kafé som heter Renomme invalidov ("Invalidernas renommé"), plötsligt av "överste invaliden" på kaféet delges att han nu äntligen borde avbetala sin skuld.

Att Panova inte lyckas utnyttja det dramatiska materialet i denna roman (och åtminstone en del av de andra) som hon borde är knappast hennes fel. Snarare vill jag här se ett exempel på hur det sovjetiska kravet på konfliktlöshet påverkade författarna: de dramatiska spänningarna finns där, och det finns igenkännliga samhälleliga konflikter, men ändå blir de överslätade. I romanen Kruzjilicha tematiseras visserligen t ex generationskonflikterna och en kvinnlig ingenjörs svårigheter att hävda sig i industrins maskulina värld, men egentligen blir dessa konflikter bara spel för gallerierna, de är någonting som får passera revy, men någon utlösning av den dramatiska spänningen blir det aldrig.

Panova sägs vara en skarp psykolog som författare, och det är hon i Serjozja, där hon ser på världen ur ett barns synvinkel och använder språket fiffigt och finurligt för att beskriva denna synvinkel. Men i övrigt tycker jag att också hennes psykologi ofta bara förblir scendekoration. Både i Kruzjilicha och i Sputniki finns det en massa psykologiserande utläggningar om hur en eller annan romanperson uppfattar det som håller på att ske med hans eller hennes liv, men dessa utläggningar har en viss didaktisk bismak. Man har känslan att man inte läser en roman, utan ett lärdomsprov i romanskrivande. 

Ännu om Aksionov

Vasilij Aksënov föddes år 1932 i Kazan' i den tatariska autonoma republiken i den federativa sovjetrepubliken Ryssland, där hans far förestod stadssovjeten medan modern undervisade i det lokala pedagogiska institutet, dvs lärarhögskolan, och bidrog med kulturjournalistik till tidningen Krasnaja Tatarija. År 1937, under den stora partiutrensningen, arresterades föräldrarna, hur lojala kommunister de än var, av säkerhetsorganen. Därefter uppfostrades lille Vasilij av släktingarna, och det var först som tonåring år 1948 han kunde återse sin moder, som han besökte på den ökända fångläger- och utvisningsorten Magadan i Sibirien. Modern, Evgenija Ginzburg, skrev sedan egna memoarer om sin Sibirienvistelse, Krutoj maršrut (sv. Resa till avgrunden), där hon också skildrade mötet med sonen. Unge Vasilij stannade med henne i Magadan, där han tog studenten. Därefter studerade han till läkare i Kazan' och Leningrad, måhända därför att läkaryrket föreföll säkrast och mest praktiskt för en son till politiska straffångar som under Stalintiden redan p g a släktskapet kunde räkna med egen lägervistelse.

År 1953 dog Stalin, vilket snabbt ledde till liberalisering inom kulturlivet. Ett tecken på förändring var den första ungdomliga subkultur som någonsin uppstått i Sovjetunionen, de så kallade stiljagi. Ordet hänger givetvis ihop med stil: en stiljaga var en stilälskare eller en stilsökare, som hänfördes av västerländsk musik och film och strävade efter en amerikanskt eller generiskt västerländskt influerad stil även i klädsel och frisyr. Som protest mot sovjetsystemet var stiljagikulturen knappast medvetet politisk, men i en stat vars ideologiska mission det var att överträffa USA kunde man knappast entusiasmera sig över amerikansk kultur utan att ådra sig oönskad uppmärksamhet. Stiljagikulturen lämnade djupa spår i Vasilij Aksënovs tankevärld, attityder och författarskap. Hans liberala världsåskådning och hans kärlek till jazz var produkter av stiljagitiderna, hans förståelse och intresse för senare tiders ungdomskulturer likaså.

Aksënov slutförde sina studier i Leningrad och började utöva läkaryrket, men under sin fritid ägnade han sig åt att skriva litteratur. År 1959 trycktes de första novellerna i tidskriften Junost' ("Ungdom"), vars chefredaktör, författaren Valentin Kataev, sägs ha godkänt Aksënovs texter för utgivning utan att läsa dem till slut, bara för att han blev förtjust i ett par träffande metaforer i dem. Några år senare kunde Aksënov även publicera Kollegi och Zvezdnyj bilet (sv. Stjärnbiljetten).

Under denna tidiga period, då Aksënov ännu var en officiellt accepterad sovjetisk författare, var han produktiv och gav ut bok efter bok som glupskt lästes av den unga generationen. När Chruščëv väl störtats av den konservativa falangen inom kommunistpartiet, började atmosfären i landet bli mindre tolerant mot avvikande kulturella företeelser, men ännu under några år kunde Aksënov skriva och ge ut böcker, inte minst fantasy och science fiction för unga läsare.

Sin karriär som oliktänkande författare inledde Aksënov med romanen Ožog ("Brännsåret"; ett fragment har utkommit i svensk översättning), som var både politiskt antisovjetisk och estetiskt oförenlig med sovjetisk kultur. Detta undgick inte säkerhetsorganens uppmärksamhet, men några hårdhänta repressalier blev det inte - författaren kunde fortfarande få politiskt ofarliga skrifter tryckta i sovjetiska tidskrifter. År 1979 tillspetsade sig hans konflikt med myndigheterna när han var med om att redigera den ocensurerade litteraturantologin Metropol'. Denna var inte tilltänkt som politisk provokation: den innehöll t ex inga bidrag från bannlysta författare, den kom ut bara i en handfull maskinskrivna genomslagskopior, men det avgörande var att antologin inte hade underkastats censuren.

Nästa år emigrerade Aksënov via Paris till Förenta staterna, där han välkomnades av Carl Proffer och hans fru Ellendea, två illustra slavister som även hjälpt diktaren Joseph Brodsky att etablera sig i Amerika. Proffers förlag Ardis Publications i Ann Arbor, Michigan, gav snart ut både Ožog och en annan roman av Aksënov - Ön Krim.

Ännu mer notiser om Aksionov från min litterära dagbok

Aksionovs internationella litterära genombrott, romanen "Ön Krim", utspelar sig på en alternativ tidslinje, där halvön Krim egentligen är en riktig ö, åtminstone i politisk bemärkelse. Efter ryska inbördeskriget har en vitgardistisk militärregim under "baronen" (general Vrangel) etablerat sig på ön och upprättat en sorts rysk motsvarighet till Taiwan. När militärdiktaturen gett vika för ett demokratiskt styrelseskick har Krim förvandlat sig till en kaotisk liten republik med flera hundra politiska partier. Staten ser sig alltjämt som en tillfällig bas för det vita Rysslands trupper, vars yttersta mål är att återerövra resten av moderlandet. Sålunda kallar sig parlamentet Provisoriska statsduman (Vremennaja gosudarstvennaja duma), statsbanken Banken för de väpnade styrkorna i Sydryssland (Bank vooruzjennych sil Juga Rossiji), och på internationella fora uppträder Krims representanter inte heller som krimbor, utan säger sig stå för "Ryssland - Krim". Den riktgivande samhällsgruppen i republiken, dvs de officerare och adelsmän som bosatt sig på ön efter ryska inbördeskriget och deras ättlingar, kallar sig vrevakuanty, en förkortning av vremennye evakuanty, de tillfälligt evakuerade.

På åttiotalet, då Sovjet ännu framstod som något orubbligt och det ryska föreföll oupplösligt sammanflätat med det sovjetiska, var det en rätt fascinerande imaginär verklighet som mötte läsaren på de första sidorna i Ön Krim. Simferopol' eller "Simfi", huvudstaden för detta alternativa Ryssland, liknar helst ett ryskt New York med sina skyskrapor och motorvägar. Språket i denna stad är ryska med både amerikanska och tsartida inslag: en konstapel i ordningspolisen heter sålunda gorodovoj med ett i sovjetisk och postsovjetisk ryska föråldrat ord, men tilltalas som oficer  - officerare, som i Förenta Staterna. Det antyds att engelskan redan brer ut sig som umgängesspråk på ryskans bekostnad.

Huvudpersonen i boken heter Andrej Lučnikov: han är en cynisk frånskild medelålders journalist och chefredaktör för Russkij Kur'er, "Ryska Kuriren", den ledande ryskspråkiga tidningen i republiken. Trots sitt slipade utseende och sin raljant respektlösa attityd känner Lučnikov en odefinierbar längtan efter sobornost', den ryska samhörigheten: han brukar göra det ortodoxa korstecknet på ett ställe där det en gång fanns en kyrka och där det nu bara står ett trafikljus; han besöker Sovjetunionen flitigt och umgås med oliktänkande konstnärer och författare. I sin tidning rapporterar han samvetsgrant och verklighetstroget om de kränkningar av mänskliga rättigheter som äger rum i Sovjetunionen, inklusive de trakasserier hans konstnärliga vänner får stå ut med; men samtidigt förkunnar han läran om Krim som en i allt väsentligt rysk stat, om Krims och Sovjetunionens gemensamma öde. Därför uppfattar de "mastodonter" (för att tala med Lučnikov själv) som alltjämt hyser agg mot ärkefienden honom som en sovjetisk agent, och hans brevlucka fylls med hotelser i skriftlig form. Men när allt kommer omkring är han dock en del av de inflytelserika i samhället, och som en framgångsrik medelålders man som för tillfället inte är gift anses han vara en potentiell äkta man för någon av de många döttrarna från vrevakuanty-kretsarna.

Andrejs far Arsenij Lučnikov är nämligen en av de mest respektingivande gamlingarna i vrevakuanty-världen. Han är både krigsveteran, affärsman och hästuppfödare. För de röda och Sovjetunionen har han inte mycket till övers, men samtidigt är han beredd att medge att en viss sovjetisk krigssång trots (eller kanske på grund av) sin vulgära hurtfriskhet ändå på något sätt tilltalar honom, inte minst för att den handlar om en skärmytsling mellan sovjetiska och krimryska trupper unge Arsenij på sin tid deltog i, låt vara på den motsatta sidan. Även Arsenij är ryss och även Sovjet är en rysk stat: i att predika om en ödets enhet mellan Krim och Kreml är Andrej Lučnikov sålunda innerst inne sin fars son.

Den nya kultur som håller på att uppstå på ön Krim förkroppsligas i Andrejs son Anton. Han ägnar sig åt den hedonism som också karaktäriserar samtida västerländsk ungdom, röker gärna cannabis, vältrar sig gärna i sängen med villiga flickor och uttrycker sig på ett slangspråk rikt på både engelska och krimtatariska influenser - i den av romanen skildrade verkligheten har krimtatarerna fått stanna kvar i sitt hemland och bidra till dess kultur, låt vara att Aksionov med en hänvisning till "den bedrövligaste tatariska folkensemble" låter förstå att han, eller kanske Andrej Lučnikov, inte finner bidraget särskilt imponerande. Antons generation kallas för jaki, och hans gelikar börjar redan visa tecken på att vilja axla ansvaret för öns framtid. Det finns en stark jaki-nationalistisk fraktion på Provisoriska statsduman som anser att Krim borde sluta uppträda som militärbas för vitgardister och i stället modigt förklara självständighet som separat nation.

En vanlig tolkning av Ön Krim är att se satirens udd riktad mot den idealistiska vänstern i västländerna på sjuttiotalet. I dag, med facit i hand efter Putins invasion av Krim, förefaller detta dock alltför förenklat. Det är sant att det Krim som författaren skildrar har drabbats av sin tids kommunistiska modeströmningar mer än det sunda förnuftet i en sådan position på kartan borde tillåta. Det verkar dock att den lilla republikens kaotiska inrikespolitik effektivt omöjliggör det för kommunisterna att ta över, ty som det anstår i Krim är även de illa splittrade med sina fem olika partier på duman. Det behövs sålunda en bred folkfront för återförening, och den kan bara uppstå genom att satsa på rysk nationalism och nationalistisk mystik, genom att tilltala de skuldkänslor som Lučnikovs gelikar upplever när de ser orättvisorna i Sovjet: i stället för att prisa sig lyckliga för att ha undgått den sovjetiska misären ser de sitt eget liv som betydelselöst och ytligt och sovjetmänniskornas som djupsinnigt och betydelsefullt. Innerst inne vill de bli delaktiga i misären.