"Stora fosterlandskriget" (en ny version)

Det ryska uttrycket Velikaja Otečestvennaja vojna brukar i västliga länder återges med ”stora fosterländska kriget”. Detta är inte helt fel, men det missar åtminstone en del av poängen. Adjektivet otečestvennyj betyder inte så mycket ”fosterländsk, patriotisk” som ”fosterlands-, som har att göra med fosterlandet”. I ryska språket, som i slaviska språk överhuvudtaget, är det relativt ovanligt med sammansatta ord: ett sådant motsvaras ofta av en kombination av substantiv och adjektivattribut. Vi ska alltså hellre tala om ”Stora Fosterlandskriget”, ett krig som främst utkämpades på sovjetisk mark och som gick ut på att rädda det sovjetiska fosterlandet.

Stora Fosterlandskriget är inte så mycket en rysk benämning på andra världskriget eller dess östfront som det är ett försök att avgränsa och isolera denna östfront och Sovjetunionens försvarskrig från resten av andra världskriget. Ur finländsk synvinkel innebär detta att vårt vinterkrig inte ägde rum i samma universum som det för ryssarna relevanta och viktiga kriget. I en rysk historiebok om tjugonde århundradet framställs till exempel både det finska vinterkriget och övertagandet av de baltiska länderna som briljanta femdimensionella schackdrag med syftet att bättra på Sovjetunionens försvarspositioner före den oundgängliga tyska invasionen.

Det är inte bara i Ryssland/Sovjet utan också i den engelsktalande världen man tenderar att främst utgå från en andra världskrigets normalsituation där Tyskland redan har invaderat Sovjetunionen och sovjetstaten sålunda är allierad med västmakterna. Att Sovjet i början av kriget hade gällande icke-angreppspakt med Nazityskland och gjorde gemensam sak med sin senare dödsfiende för att frånta östeuropeiska stater deras självständighet framstår som en onödig och irrelevant komplikation när man vant sig vid att endast betrakta kriget ur ”normalsituationens” synvinkel.

Det är föga överraskande att det är denna normalsituation som också präglar den sovjetryska krigslitteraturen. Självklart skrev sovjetiska författare också om finska vinterkriget – Aleksandr Tvardovskij, senare den störste av de sovjetryska krigslyrikerna, lär ha författat en del dikter om hur sovjetarmén kantänka höll på att befria den finska arbetsklassen från det ”vitfinska” oket – men standardverken om sovjetisk litteraturhistoria förbigår sådana skrifter i tystnad.

Detta är inte bara en följd av att Stalin när allt kom omkring föredrog att sluta fred med Finland och av att Nazityskland trots icke-angreppspakten angrep sovjetstaten, så att all propagandalitteratur om vinterkriget föråldrades politiskt – och som bekant var det farligt att ta vara på något politiskt föråldrat skriftligt material i Sovjetunionen. Det är också en följd av att Stora Fosterlandskriget besjöngs av så många skriftställare, såväl lyriker som prosaister, att litteraturen om andra sammandrabbningar helt enkelt drunknade i denna flod. Det finska vinterkriget förefaller ha varit ett särskilt svårt tema för sovjetisk krigslitteratur; vad gäller det lilla kriget vid Chalchin-gol på gränsen mellan det av Sovjetunionen stödda Mongoliet och det japanska lydriket Manchukuo år 1939, omnämns det gärna och ofta åtminstone i memoarböcker av sovjetiska krigsförfattare, eftersom fienden var Japan och kriget sålunda kunde inlemmas i det större sammanhanget.

Litteraturen om Stora fosterlandskriget utspelar sig i ett imaginärt universum, där Sovjetunionen inte var med om några krigshandlingar i Europa förrän Hitler begick – för att citera den sovjetiske utrikesministern, eller ”folkkommissarien för utrikes angelägenheter” – Vjatjeslav Molotov, ”det största sveket i civiliserade länders historia”. Här i Finland vet vi mycket väl att det inte helt stämmer, och likaså antar jag att t ex våra grannar söder om Finska viken kunde ha åtskilligt att invända. Att t ex de baltiska länderna före den tyska invasionen införlivades med sovjetstaten är ett faktum som inte helt kan ignoreras, men det är självklart att en typisk sovjetisk krigsförfattare inte går närmare in på hur det skedde: vanligen snuddar han bara vid saken t ex med en anspelning på att nya anställningar blev tillgängliga inom politisk förvaltning när nya områden övergick till sovjetisk ägo. 

Likaså hittar man i sovjetrysk krigslitteratur svårligen några anspelningar på de våldtäktsorgier som ägde rum när sovjetiska soldater ”befriade” Östeuropa och erövrade Tysklands östra delar. Författarna var inte blinda, och när censuren lättat har det kommit ut en hel del material om detta tema också på ryska: Aleksandr Solzjenitsyn har både i Gulag-arkipelagen och i sitt diktepos Prusskie noči (”Preussiska nätter”) skildrat grymheterna mot tyska civila ur sovjetsoldaters synvinkel och där också uttryckt en viss förståelse för sagda soldaters framfart; hans fängelsekamrat Lev Kopelev, en utbildad germanist som producerade tyskspråkig propaganda åt sovjetarmén och dömdes till en Gulagvistelse för att han tyckt synd om tyskarna, har skrivit om temat i sin memoarbok Chranit’ večno (som inte förefaller ha översatts till svenska, men väl till engelska och tyska under de respektive titlarna To Be Preserved Forever och Aufbewahren für alle Zeit). Vasilij Grossmans krigsdagböcker, utdrag ur vilka Antony Beevor återgett i engelsk översättning i sin bok A Writer at War, visar att han var mycket välunderrättad om de mindre aptitretande aspekterna av krigets verklighet och medveten om morden, plundringarna och våldtäkterna.

Rysk eller sovjetisk litteratur? Ur inledningen till min kommande bok om sovjetisk prosa

 När jag var liten var namnet ”Ryssland” i det allmänna medvetandet praktiskt taget liktydigt med ”Sovjetunionen”, och ”Sovjetunionen”, vår dåvarande östra granne, var en stat som definierades genom den kommunistiska ideologin. ”Rysk litteratur” var sålunda lätt att förväxla med ”sovjetisk litteratur”, åtminstone vad gällde samtida litteratur. Ändå var dessa två trots sin stora överlappning skilda saker – eller två olika begrepp.

Till att börja med fanns det naturligtvis gott om litteratur som skrevs och gavs ut på ryska utanför Sovjetunionen. Ryska emigranter hade det funnits redan långt före oktoberrevolutionen, men under sovjettiden gick fler och fler ryssar i landsflykt, och de blev tillräckligt många för att upprätthålla en livlig diasporakultur med förlag och tidningar. Under sjuttiotalet blev sovjetiska oliktänkare inte minst tack vare fånglägerskildraren Aleksandr Solženicyn ett mediefenomen som väckte uppseende i hela västvärlden, och deras böcker började översättas och marknadsföras i stora upplagor.

Allt löst prat om ”självcensur” till trots var översatt rysk emigrantlitteratur tillgänglig även i Finland och på finska. Någon censur i egentlig mening ägde inte rum. Däremot var det nog vanligt att finska intellektuella, även uttalat icke-kommunistiska sådana, såg de ryska emigrantförfattarna som irrelevanta och dömda till marginalisering – fångade i sin egen förbittring och sina föråldrade visioner om Ryssland. De representerade kanske rysk litteratur, men bara en oviktig del av den – det var den sovjetiska litteraturen som återspeglade samtida ryskt liv, och bara den.

Det är även viktigt att komma ihåg, att all sovjetisk litteratur inte skrevs på ryska. Den mäktiga Sovjetstaten inneslöt många nationaliteter förutom ryssar, alla med sina egna språk och traditioner. Ryskan var dock förhärskande, det språk som mest talades och på vilket moderniseringen skedde i hela Sovjet. De övriga levde bara i dess skugga: det var särskilt svårt för små språk vars skriftliga traditioner inte hade etablerat sig före oktoberrevolutionen att hävda sig. Ord för moderna begrepp brukade lånas in från ryskan, marxistisk jargong – den nya sekulära statsreligionens teologiska termer – likaså1.

Under sovjetstatens första decennium pågick visserligen allvarliga försök att ge regionala språk högre status och skapa modern terminologi på inhemsk basis – en policy som på ryska kallades korenizacija (коренизация), ett ord som med det latiniserande suffixet -izacija (-изация, -isering) härletts från adjektivet korennoj (коренной), infödd, rotfast (корень, koren’ är det ryska ordet för ”rot”). Entusiastiskt kastade sig intellektuella i delrepublikerna i ”koreniserings”-arbetet, djupt övertygade om att det de gjorde motsvarade kommunistiska ideal, bara för att efter vändningen till spionhysteri, allmän misstro och kollektiv förföljelsemani fängslas eller avrättas som ideologiskt avvikande infiltratörer2. Det finsk-ugriska marifolkets nationaldiktare Sergej Čavajn togs t ex av daga som ”borgerlig nationalist”3.

Koreniseringen och dess abrupta slut återspeglade det skiftande samhällsklimatet i Sovjetunionen i gemen. Under sovjetstatens första årtionde var uttrycksfriheten relativt stor och mångahanda konstnärliga och intellektuella experiment förekom. Futurismen var tidens melodi både i litteratur och bildkonst. Att sådant här kunde förekomma i Sovjet innan Stalin och stalinismen tog vid var en viktig orsak till att även uttalat antistalinistiska och sovjetkritiska intellektuella i Väst var ovilliga att helt ge upp hoppet på Sovjetunionen som en potentiell utopi: de föreställde sig att det var detta frihetens och konstens rike som Lenin hade velat upprätta och att utvecklingen först under Stalin hade spårat ur. Liknande föreställningar var utbredda även bland sovjetiska oliktänkare, särskilt om de vuxit upp under Sovjettiden och internaliserat det ideologiska innehållet i sovjetisk uppfostran.

Stalinismen innebar kulturell likriktning i den s k socialistiska realismens anda. Socialistisk realism är egentligen inte någonting Stalin hittat på, utan det är en konstriktning som i varierande former förekommer i alla totalitära stater och också har en hel del i gemen med den panegyriska litteraturen och diktningen i absolut monarki och feodalism. Sålunda skulle det egentligen behövas en gemensam beteckning för alla ”socialistiskt realistiska” konstprojekt oavsett ideologin som ligger bakom dem. Själv har jag lekt med ordet ”optativism”: i språkvetenskapen kallas sådana former och uttryck optativa som uttrycker en önskan (”ja må han leva uti hundrade år”), och socialistisk realism handlade i princip om att framställa det ideologiskt önskvärda som sanningen.

När socialistisk realism trängde undan den tidiga sovjetkulturens modernistiska experiment, blev även språkpolitiken mindre minoritetsvänlig, låt vara att ”förtryck” och ”förföljelse” är starka ord som helst bör modifieras och preciseras. Efter Stalins excesser antog förryskningspolitiken en mera sofistikerad karaktär, en som lät språkbytet framstå som en naturlig följd av moderniseringen. Minoritetsspråken kom att vimla av oanpassade ryska lån i stället för nyord och översatta uttryck. Skaror av rysktalande arbetare bosatte sig i de etniska delrepublikerna, och ryskan blev en del av vardagslivet även där helt andra språk dittills hade varit förhärskande. Nya industriområden uppstod i snabb takt i vad som teoretiskt sett var icke-ryska republiker och gav upphov till bosättningszoner där ryskan blev huvudspråket. Alla kunde lära sig talspråket i praktiken av infödda ryssar, och den som ville förkovra sig i skriftspråket kunde köpa de ryska klassikerna i lokalt tryckta upplagor.

För litteraturen innebar detta att det dök upp författare av icke-rysk etnisk bakgrund som avfattade sina böcker på majoritetsspråket. Deras historier utspelade sig dock ofta i miljöer där kulturen var en annan än i Ryssland, de återgav på ryska det som i verkligheten skulle ha sagts och ägt rum på ett annat språk. Man kan säga att ryskan därigenom blev allt mindre ett etniskt språk och allt mera ett universellt, kommunistiskt världsspråk – även i litteraturen. 

Den våldsamt påtvingade modernisering som ägde rum i Sovjet – kollektiviseringen av lantbruket, deporteringen av stora bondskaror till avlägsna delar av landet, den totalitära likriktningen av åsikter, industrialiseringen och den därmed sammanhängande snabburbaniseringen – bidrog också till att ryska språket blev mera standardiserat och de traditionella folkmålen började förtvina. Både dialekter och jargonger bekämpades öppet och utbredda talspråksformer bannlystes i vårdad ryska. Allt avvikande språkbruk – både genuina dialekter, slangspråk och direkta språkfel begångna av personer med annat modersmål – sammanfördes under den gemensamma beteckningen prostoreč’e (просторечье), på svenska ungefär ”enkelt (obildat) talspråk” (sammansatt av prostoj [простой], enkel, och reč’ [речь], tal, språk). Genom massmedierna blev den officiella formen av ryska språket tillgänglig även ute i glesbygden, och dialektskillnaderna utjämnades i de nya industritätorterna.

Kriget mot Nazityskland – Velikaja Otečestvennaja vojna (Великая Отечественная война), ”stora fosterländska kriget”, eller mer exakt översatt ”stora fosterlandskriget”, ”stora kriget om hemlandet” – var också någonting universellt, någonting som alla sovjetmedborgare berördes av. Soldater från sovjetrepubliker långt borta från fronten sögs in i krigsmaskineriet, och många som knappast kunde ett ord ryska i början lärde sig unionens gemensamma språk till fulländning när de stred sida vid sida med ryssar. En av de mest uppskattade sovjetiska krigsromanerna från andra världskriget, Aleksandr Beks Volokolamskoe šosse, redogör faktiskt för avvärjningsstriderna kring Moskva ur en kazakisk officerares synvinkel.

"Stora fosterlandskriget". (Ett utkast som kanske kommer att bli en bok om sovjetisk krigslitteratur vad det lider.)

Det ryska uttrycket Velikaja Otečestvennaja vojna brukar i västliga länder återges med ”stora fosterländska kriget”. Detta är inte helt fel, men det missar åtminstone en del av poängen. Adjektivet otečestvennyj betyder inte så mycket ”fosterländsk, patriotisk” som ”fosterlands-, som har att göra med fosterlandet”. I ryska språket, som i slaviska språk överhuvudtaget, är det relativt ovanligt med sammansatta ord: ett sådant motsvaras ofta av en kombination av substantiv och adjektivattribut. Vi ska alltså hellre tala om ”Stora Fosterlandskriget”, ett krig som främst utkämpades på sovjetisk mark och som gick ut på att rädda det sovjetiska fosterlandet.

Stora Fosterlandskriget är inte så mycket en rysk benämning på andra världskriget eller dess östfront som det är ett försök att avgränsa och isolera denna östfront och Sovjetunionens försvarskrig från resten av andra världskriget. Ur finländsk synvinkel innebär detta att vårt vinterkrig inte ägde rum i samma universum som det för ryssarna relevanta och viktiga kriget. I en rysk historiebok om tjugonde århundradet framställs till exempel både det finska vinterkriget och övertagandet av de baltiska länderna som briljanta femdimensionella schackdrag med syftet att bättra på Sovjetunionens försvarspositioner före den oundgängliga tyska invasionen.

Det är inte bara i Ryssland/Sovjet utan också i den engelsktalande världen man tenderar att främst utgå från en andra världskrigets normalsituation där Tyskland redan har invaderat Sovjetunionen och sovjetstaten sålunda är allierad med västmakterna. Att Sovjet i början av kriget hade gällande icke-angreppspakt med Nazityskland och gjorde gemensam sak med sin senare dödsfiende för att frånta östeuropeiska stater deras självständighet framstår som en onödig och irrelevant komplikation när man vant sig vid att endast betrakta kriget ur ”normalsituationens” synvinkel.

Det är föga överraskande att det är denna normalsituation som också präglar den sovjetryska krigslitteraturen. Självklart skrev sovjetiska författare också om finska vinterkriget – Aleksandr Tvardovskij, senare den störste av de sovjetryska krigslyrikerna, lär t ex ha författat en del dikter om hur sovjetarmén kantänka höll på att befria den finska arbetsklassen från det ”vitfinska” oket – men standardverken om sovjetisk litteraturhistoria förbigår sådana skrifter i tystnad.

Detta är inte bara en följd av att Stalin när allt kom omkring föredrog att sluta fred med Finland och av att Nazityskland trots icke-angreppspakten angrep sovjetstaten, så att all propagandalitteratur om vinterkriget föråldrades politiskt – och som bekant var det farligt att ta vara på något politiskt föråldrat skriftligt material i Sovjetunionen. Det är också en följd av att Stora Fosterlandskriget besjöngs av så många skriftställare, såväl lyriker som prosaister, att litteraturen om andra sammandrabbningar helt enkelt drunknade i denna flod. Visserligen blev inte t ex konflikten vid Chalchin-Gol inte bortglömd, men detta kan förklaras med att Japan, motståndaren i denna konflikt, till slut blev en av Sovjetunionens fiender i andra världskriget, så att Chalchin-Gol lätt gick att inlemma i det större sammanhanget.

Litteraturen om Stora fosterlandskriget utspelar sig i ett imaginärt universum, där några krigshandlingar inte ägde rum förrän Hitler begick – för att citera den sovjetiske utrikesministern, eller ”folkkommissarien för utrikes angelägenheter” – Vjačeslav Molotov, ”det största sveket i civiliserade länders historia”.