Mina Aksionovgrubblerier kommer ut

De grubblerier över Vasilij Aksionov som jag plitat ned i den här bloggen har nu blivit en någorlunda sammanhängande essä, som ska komma ut i Finsk Tidskrift. Många formuleringar från den här bloggen återfinns antagligen oförändrade i essän, som dock koncentrerar sig på Ön Krim, en bok som sedan sena tonåren fascinerat mig.

Det som är fel på Aksionovs sena trilogi

Vasilij Aksionovs Moskovskaja saga, en romansvit han gav ut när Sovjetunionen redan kraschat, har på flera håll karaktäriserats som ett mindre lyckat verk. I den på polska utkomna historien av nittonhundratalets ryska litteratur av Andrzej Drawicz et al. hette det (vill jag minnas, och orkar inte hämta boken) att sagan var ett estetiskt misslyckande och en begåvad författares villoväg. I sin diskussionsbok om Aksionovs liv och verk anser Aleksandr Kabakov och Jevgenij Popov att trilogin är överflödig, eftersom den berättar en historia redan känd för ryssar och ointressant för västerlänningar.

Jag tenderar att dela Kabakovs och Popovs åsikt: "sagan" är en historiebok förklädd till skönlitteratur. Den som känner till Sovjetunionens skiftande skeden vet redan vad som kommer att hända, och den som inte gör det orkar knappast läsa en bok som i princip bara berättar historia i tunn skönlitterär förklädnad.

Romanerna blev också en teveserie, vilket inte förvånar mig det minsta. Ty det intryck böckerna gör är snarast att det handlar om en teveserie som omarbetats till romaner.

Boris Mozjajev

Jag förefaller inte komma loss från landsbygdsprosaisterna. Sedan ett par veckor tillbaka har jag haft den här tvångsföreställningen att jag måste läsa igenom Boris Mozjajevs samlade verk. Hittills har jag bara läst ett par berättelser - povesti, längre än noveller men kortare än romaner (åtminstone kortare än ryska romaner brukar vara) - men kanske jag ändå kan redogöra för mina intryck.

Jag har lyckats läsa igenom de två första delarna i Fjodor Abramovs fyrdelade romansvit om livet i hans hemby (eller en mycket liknande by åtminstone) under och efter andra världskriget. Någon handling fanns det hos Abramov knappast - "romanerna" är snarast krönikor om vad som pågår i byn medan livet utspelar sig någon annanstans (främst på fronten) - men ibland etsar sig enstaka scener fast i minnet, och atmosfären och miljön i böckerna kommer jag likaså fortfarande ihåg. Mozjajev är däremot redan något av en berättare och klarar av att belysa samhällsproblem genom enstaka människors öden.

I motsats till Abramov använder Mozjajev sig inte av onödiga dialektord, trots att hans dialogbetonade stil kunde förleda till sådant. Däremot har han ett skarpt sinne för det träffande ordet, och mitt intryck är att han både språkligt och som berättare är en av de mera begåvade landsbygdsprosaisterna.

Bröderna Strugatskij

Håller på att skissera en essä om scifibröderna Strugatskij. Hittills har jag inte lyckats få ihop någonting om bröderna själva, det här är bara en inledning till essän som behandlar den sovjetiska sf-litteratur som fanns före dem.

Science fiction är en litterär genre som självaste Lenin påstås ha uttryckt sitt gillande för. Hans uppfattning om litteratur och konst i allmänhet var instrumentell: i hans drömsamhälle skulle skönlitteraturen utgöra ett sätt att göra vanliga människor förtrogna med Partiets linje och beslut. En gång definierade han kommunismen som sovjetmakten plus elektrifieringen av hela landet; att han såg sin utopi i sådana teknologiska termer bör ha inneburit att han också såg science fiction som en önskvärd litterär genre. Det första sovjetiska kotteriet av scififörfattare, de s k seleniterna, åberopade precis därför Lenins beskydd, men det är oklart hur entydigt ledaren hade uttryckt sitt stöd för dem.

Den viktigaste tidigsovjetiske scififörfattaren torde ha varit Aleksandr Beljajev, som ofta kallats för en sovjetisk Jules Verne. Sitt relativt korta liv och karriär till trots – han gav ut det mesta under mellankrigsåren och dog i andra världskriget – blev han rätt produktiv. I motsats till Verne, vars mest berömda och älskade verk, som Från jorden till månen, En världsomsegling under havet, Jorden runt på åttio dagar, Kapten vid femton år och Till jordens medelpunkt, först och främst är reseäventyr – voyages extraordinaires, som författaren själv kallade dem – och vetenskapen och tekniken främst tjänar till att möjliggöra resandet, är Beljajev mer intresserad av groteska kroppsmodifikationer och medicinska experiment: i en av hans berättelser återupplivas ett avhugget människohuvud, i en annan omvandlas en människa genom kirurgisk operation till en amfibisk varelse. Man blir snarare påmind om Frankensteins monster än om Phileas Fogg.

Det var inte ovanligt med mainstreamförfattare i Sovjet som experimenterade med scifiteman: Michail Bulgakovs dråpliga satir En hunds hjärta är ett välkänt exempel och inte ens den enda av hans berättelser som kan kallas scifi. Den ”röde greven” Aleksej Tolstojs romaner Aelita och Giperboloid inženera Garina (den senare är mig veterligen inte översatt till svenska i bokform, men filmatiseringen är känd som Ingenjör Garins dödsstråle) bör också nämnas. Romanen om Marsprinsessan Aelita framstår som ett alltför uppenbart plagiat på de rent eskapistiska ”planetromanser” som Edgar Rice Burroughs, mest känd för Tarzan, skrev om John Carter, krigsherren på Mars; historien om ingenjör Garins uppfinning är en medryckande rysare, förutsatt att läsaren har överseende med en tjekist i hjälterollen.

Dystopilitteraturen brukar också räknas till science fiction, och det var varken George Orwell eller Aldous Huxley som lade grunden till modern dystopilitteratur – utan Jevgenij Zamjatin, vars roman Vi (på ryska My) uppenbarligen skymtar bakom 1984. Orwell bekände öppet att Zamjatin inspirerat honom, ty han läste boken i fransk översättning relativt tidigt och skrev en recension som bör ingå i alla någorlunda anständigt redigerade utgåvor av hans utvalda essäer. Inflytandet från Zamjatins roman kan skönjas t o m i den för sina stjärnkrigsfilmer välkände George Lucas’ förstlingsverk som regissör, dystopin THX 1138. Om Lucas var förtrogen med Zamjatins bok, tar jag inte ställning till – det är tänkbart att Zamjatininfluenserna nådde honom indirekt, via Orwell och Huxley.


Den sovjetiska sf-litteraturen förföll under Stalinväldet, som mest lär ha producerat romaner om sovjetiska militärbaser på Månen. Oftast uppfattas Ivan Jefremovs år 1957 utkomna Tumannost’ Andromedy – på svenska finns det två översättningar, Andromeda och Andromedanebulosan – som dess återuppståndelse. Romanen känns ur dagens synvinkel på många sätt föråldrad, inte så mycket därför att Andromedagalaxen, vår närmaste granne i den lokala galaxhopen, inte längre kallas för ”nebulosa” av seriösa stjärnvetare, utan främst därför att boken alltjämt präglas av flämtigt heroiserande av precis den sort som man väl snarast förknippar med stalinistisk propaganda. Å andra sidan var romanen på många sätt banbrytande i sovjetisk science fiction, och de idéer den tar upp är inte föråldrade ens i dag: den interplanetariska samarbetsorganisation som Jefremov skildrar liknar en hel Ekumen från Ursula Le Guins svit om den hainiska civilisationen. Både Le Guins och Jefremovs universella civilisationer begränsas av att fysiken inte tillåter hastigheter större än ljusets, och detta upphöjs även till ett tema – däremot brukar typiska rymdoperor helt förbigå detta problem och glatt låta sina hjältar flyga kors och tvärs i galaxen utan att störas av några relativistiska effekter. Jefremovs roman inspirerade många unga sovjetmedborgare att bli vetenskapsmän och forskare, och den lästes också av Arkadij (1925-1991) och Boris (1933-2012) Strugatskij. 

Tankar kring Vera Panova

Jag anser mig nu vara tillräckligt förtrogen med Vera Panovas litterära livsgärning för att yttra mig om den: under de senaste två månaderna plöjde jag igenom alla de fyra volymerna av henne jag hade på hyllan. Naturligtvis finns det en hel del jag inte kunnat skaffa mig, men romanerna Kruzjilicha (titeln är namnet på den fabrik i Uralområdet där händelserna utspelar sig), Sputniki (om ett sjukhuståg - Panova åkte sjukhuståg ett par gånger under kriget), Sentimental'nyj roman (en nostalgisk roman om unga, idealistiska kommunister med konstnärliga intressen i en provinsstad under tjugotalet) och Serjozja (som betraktar världen med en femårig pojkes ögon) torde tillsammans vara tillräckligt många för att möjliggöra en grundlig bedömning av henne som författare.

Panova var hemma från Rostov vid Don i Sydryssland - staden kallas för Rostov vid Don för att hålla isär den och det äldre Rostov, Rostov Velikij eller Stora Rostov, som är en av de anrika kyrkostäderna i Gyllene ringen öster om Moskva (tillsammans med bl a Sergijev Posad, som under sovjettiden hette Zagorsk; Vladimir; Suzdal; och Kostroma); i dag är det dock Rostov vid Don som är större av de två städerna med samma namn. Panova var konstnärligt intresserad sedan barnaåren; hon hade inte fyllt arton år när hon började jobba som journalist i någon lokaltidning (hon var född 1905, är det väl skäl att påpeka).

I romanen Sentimental'nyj roman (boktiteln kan betyda både "Sentimental roman" och "Sentimental romans") skildrade hon atmosfären som härskade bland unga kreativa människor i Rostov vid Don på tjugotalet och livet som de levde. Trots att huvudpersonen i romanen är en ung manlig journalist, är det uppenbart att det är en självbiografisk bok, visserligen uppstånden flera årtionden efteråt. Jag fann romanen intressant och läsvärd främst tack vare dess nostalgiska glans, men jag kunde inte undvika intrycket att författaren inte riktigt klarade av att tillgodogöra sig sitt dramatiska material. Det händer en hel del saker i Sentimental'nyj roman, folk dör, gifter sig eller blir övergivna av makan, men allt detta är bara liv, odramatiskt och vanligt liv; vad som åtminstone ur min personliga synvinkel framstår som det mest illavarslande eller skrämmande är att hjälten, som uppenbarligen i åratal har fått äta och dricka gratis på ett kafé som heter Renomme invalidov ("Invalidernas renommé"), plötsligt av "överste invaliden" på kaféet delges att han nu äntligen borde avbetala sin skuld.

Att Panova inte lyckas utnyttja det dramatiska materialet i denna roman (och åtminstone en del av de andra) som hon borde är knappast hennes fel. Snarare vill jag här se ett exempel på hur det sovjetiska kravet på konfliktlöshet påverkade författarna: de dramatiska spänningarna finns där, och det finns igenkännliga samhälleliga konflikter, men ändå blir de överslätade. I romanen Kruzjilicha tematiseras visserligen t ex generationskonflikterna och en kvinnlig ingenjörs svårigheter att hävda sig i industrins maskulina värld, men egentligen blir dessa konflikter bara spel för gallerierna, de är någonting som får passera revy, men någon utlösning av den dramatiska spänningen blir det aldrig.

Panova sägs vara en skarp psykolog som författare, och det är hon i Serjozja, där hon ser på världen ur ett barns synvinkel och använder språket fiffigt och finurligt för att beskriva denna synvinkel. Men i övrigt tycker jag att också hennes psykologi ofta bara förblir scendekoration. Både i Kruzjilicha och i Sputniki finns det en massa psykologiserande utläggningar om hur en eller annan romanperson uppfattar det som håller på att ske med hans eller hennes liv, men dessa utläggningar har en viss didaktisk bismak. Man har känslan att man inte läser en roman, utan ett lärdomsprov i romanskrivande. 

Ännu om Aksionov

Vasilij Aksënov föddes år 1932 i Kazan' i den tatariska autonoma republiken i den federativa sovjetrepubliken Ryssland, där hans far förestod stadssovjeten medan modern undervisade i det lokala pedagogiska institutet, dvs lärarhögskolan, och bidrog med kulturjournalistik till tidningen Krasnaja Tatarija. År 1937, under den stora partiutrensningen, arresterades föräldrarna, hur lojala kommunister de än var, av säkerhetsorganen. Därefter uppfostrades lille Vasilij av släktingarna, och det var först som tonåring år 1948 han kunde återse sin moder, som han besökte på den ökända fångläger- och utvisningsorten Magadan i Sibirien. Modern, Evgenija Ginzburg, skrev sedan egna memoarer om sin Sibirienvistelse, Krutoj maršrut (sv. Resa till avgrunden), där hon också skildrade mötet med sonen. Unge Vasilij stannade med henne i Magadan, där han tog studenten. Därefter studerade han till läkare i Kazan' och Leningrad, måhända därför att läkaryrket föreföll säkrast och mest praktiskt för en son till politiska straffångar som under Stalintiden redan p g a släktskapet kunde räkna med egen lägervistelse.

År 1953 dog Stalin, vilket snabbt ledde till liberalisering inom kulturlivet. Ett tecken på förändring var den första ungdomliga subkultur som någonsin uppstått i Sovjetunionen, de så kallade stiljagi. Ordet hänger givetvis ihop med stil: en stiljaga var en stilälskare eller en stilsökare, som hänfördes av västerländsk musik och film och strävade efter en amerikanskt eller generiskt västerländskt influerad stil även i klädsel och frisyr. Som protest mot sovjetsystemet var stiljagikulturen knappast medvetet politisk, men i en stat vars ideologiska mission det var att överträffa USA kunde man knappast entusiasmera sig över amerikansk kultur utan att ådra sig oönskad uppmärksamhet. Stiljagikulturen lämnade djupa spår i Vasilij Aksënovs tankevärld, attityder och författarskap. Hans liberala världsåskådning och hans kärlek till jazz var produkter av stiljagitiderna, hans förståelse och intresse för senare tiders ungdomskulturer likaså.

Aksënov slutförde sina studier i Leningrad och började utöva läkaryrket, men under sin fritid ägnade han sig åt att skriva litteratur. År 1959 trycktes de första novellerna i tidskriften Junost' ("Ungdom"), vars chefredaktör, författaren Valentin Kataev, sägs ha godkänt Aksënovs texter för utgivning utan att läsa dem till slut, bara för att han blev förtjust i ett par träffande metaforer i dem. Några år senare kunde Aksënov även publicera Kollegi och Zvezdnyj bilet (sv. Stjärnbiljetten).

Under denna tidiga period, då Aksënov ännu var en officiellt accepterad sovjetisk författare, var han produktiv och gav ut bok efter bok som glupskt lästes av den unga generationen. När Chruščëv väl störtats av den konservativa falangen inom kommunistpartiet, började atmosfären i landet bli mindre tolerant mot avvikande kulturella företeelser, men ännu under några år kunde Aksënov skriva och ge ut böcker, inte minst fantasy och science fiction för unga läsare.

Sin karriär som oliktänkande författare inledde Aksënov med romanen Ožog ("Brännsåret"; ett fragment har utkommit i svensk översättning), som var både politiskt antisovjetisk och estetiskt oförenlig med sovjetisk kultur. Detta undgick inte säkerhetsorganens uppmärksamhet, men några hårdhänta repressalier blev det inte - författaren kunde fortfarande få politiskt ofarliga skrifter tryckta i sovjetiska tidskrifter. År 1979 tillspetsade sig hans konflikt med myndigheterna när han var med om att redigera den ocensurerade litteraturantologin Metropol'. Denna var inte tilltänkt som politisk provokation: den innehöll t ex inga bidrag från bannlysta författare, den kom ut bara i en handfull maskinskrivna genomslagskopior, men det avgörande var att antologin inte hade underkastats censuren.

Nästa år emigrerade Aksënov via Paris till Förenta staterna, där han välkomnades av Carl Proffer och hans fru Ellendea, två illustra slavister som även hjälpt diktaren Joseph Brodsky att etablera sig i Amerika. Proffers förlag Ardis Publications i Ann Arbor, Michigan, gav snart ut både Ožog och en annan roman av Aksënov - Ön Krim.

Ännu mer notiser om Aksionov från min litterära dagbok

Aksionovs internationella litterära genombrott, romanen "Ön Krim", utspelar sig på en alternativ tidslinje, där halvön Krim egentligen är en riktig ö, åtminstone i politisk bemärkelse. Efter ryska inbördeskriget har en vitgardistisk militärregim under "baronen" (general Vrangel) etablerat sig på ön och upprättat en sorts rysk motsvarighet till Taiwan. När militärdiktaturen gett vika för ett demokratiskt styrelseskick har Krim förvandlat sig till en kaotisk liten republik med flera hundra politiska partier. Staten ser sig alltjämt som en tillfällig bas för det vita Rysslands trupper, vars yttersta mål är att återerövra resten av moderlandet. Sålunda kallar sig parlamentet Provisoriska statsduman (Vremennaja gosudarstvennaja duma), statsbanken Banken för de väpnade styrkorna i Sydryssland (Bank vooruzjennych sil Juga Rossiji), och på internationella fora uppträder Krims representanter inte heller som krimbor, utan säger sig stå för "Ryssland - Krim". Den riktgivande samhällsgruppen i republiken, dvs de officerare och adelsmän som bosatt sig på ön efter ryska inbördeskriget och deras ättlingar, kallar sig vrevakuanty, en förkortning av vremennye evakuanty, de tillfälligt evakuerade.

På åttiotalet, då Sovjet ännu framstod som något orubbligt och det ryska föreföll oupplösligt sammanflätat med det sovjetiska, var det en rätt fascinerande imaginär verklighet som mötte läsaren på de första sidorna i Ön Krim. Simferopol' eller "Simfi", huvudstaden för detta alternativa Ryssland, liknar helst ett ryskt New York med sina skyskrapor och motorvägar. Språket i denna stad är ryska med både amerikanska och tsartida inslag: en konstapel i ordningspolisen heter sålunda gorodovoj med ett i sovjetisk och postsovjetisk ryska föråldrat ord, men tilltalas som oficer  - officerare, som i Förenta Staterna. Det antyds att engelskan redan brer ut sig som umgängesspråk på ryskans bekostnad.

Huvudpersonen i boken heter Andrej Lučnikov: han är en cynisk frånskild medelålders journalist och chefredaktör för Russkij Kur'er, "Ryska Kuriren", den ledande ryskspråkiga tidningen i republiken. Trots sitt slipade utseende och sin raljant respektlösa attityd känner Lučnikov en odefinierbar längtan efter sobornost', den ryska samhörigheten: han brukar göra det ortodoxa korstecknet på ett ställe där det en gång fanns en kyrka och där det nu bara står ett trafikljus; han besöker Sovjetunionen flitigt och umgås med oliktänkande konstnärer och författare. I sin tidning rapporterar han samvetsgrant och verklighetstroget om de kränkningar av mänskliga rättigheter som äger rum i Sovjetunionen, inklusive de trakasserier hans konstnärliga vänner får stå ut med; men samtidigt förkunnar han läran om Krim som en i allt väsentligt rysk stat, om Krims och Sovjetunionens gemensamma öde. Därför uppfattar de "mastodonter" (för att tala med Lučnikov själv) som alltjämt hyser agg mot ärkefienden honom som en sovjetisk agent, och hans brevlucka fylls med hotelser i skriftlig form. Men när allt kommer omkring är han dock en del av de inflytelserika i samhället, och som en framgångsrik medelålders man som för tillfället inte är gift anses han vara en potentiell äkta man för någon av de många döttrarna från vrevakuanty-kretsarna.

Andrejs far Arsenij Lučnikov är nämligen en av de mest respektingivande gamlingarna i vrevakuanty-världen. Han är både krigsveteran, affärsman och hästuppfödare. För de röda och Sovjetunionen har han inte mycket till övers, men samtidigt är han beredd att medge att en viss sovjetisk krigssång trots (eller kanske på grund av) sin vulgära hurtfriskhet ändå på något sätt tilltalar honom, inte minst för att den handlar om en skärmytsling mellan sovjetiska och krimryska trupper unge Arsenij på sin tid deltog i, låt vara på den motsatta sidan. Även Arsenij är ryss och även Sovjet är en rysk stat: i att predika om en ödets enhet mellan Krim och Kreml är Andrej Lučnikov sålunda innerst inne sin fars son.

Den nya kultur som håller på att uppstå på ön Krim förkroppsligas i Andrejs son Anton. Han ägnar sig åt den hedonism som också karaktäriserar samtida västerländsk ungdom, röker gärna cannabis, vältrar sig gärna i sängen med villiga flickor och uttrycker sig på ett slangspråk rikt på både engelska och krimtatariska influenser - i den av romanen skildrade verkligheten har krimtatarerna fått stanna kvar i sitt hemland och bidra till dess kultur, låt vara att Aksionov med en hänvisning till "den bedrövligaste tatariska folkensemble" låter förstå att han, eller kanske Andrej Lučnikov, inte finner bidraget särskilt imponerande. Antons generation kallas för jaki, och hans gelikar börjar redan visa tecken på att vilja axla ansvaret för öns framtid. Det finns en stark jaki-nationalistisk fraktion på Provisoriska statsduman som anser att Krim borde sluta uppträda som militärbas för vitgardister och i stället modigt förklara självständighet som separat nation.

En vanlig tolkning av Ön Krim är att se satirens udd riktad mot den idealistiska vänstern i västländerna på sjuttiotalet. I dag, med facit i hand efter Putins invasion av Krim, förefaller detta dock alltför förenklat. Det är sant att det Krim som författaren skildrar har drabbats av sin tids kommunistiska modeströmningar mer än det sunda förnuftet i en sådan position på kartan borde tillåta. Det verkar dock att den lilla republikens kaotiska inrikespolitik effektivt omöjliggör det för kommunisterna att ta över, ty som det anstår i Krim är även de illa splittrade med sina fem olika partier på duman. Det behövs sålunda en bred folkfront för återförening, och den kan bara uppstå genom att satsa på rysk nationalism och nationalistisk mystik, genom att tilltala de skuldkänslor som Lučnikovs gelikar upplever när de ser orättvisorna i Sovjet: i stället för att prisa sig lyckliga för att ha undgått den sovjetiska misären ser de sitt eget liv som betydelselöst och ytligt och sovjetmänniskornas som djupsinnigt och betydelsefullt. Innerst inne vill de bli delaktiga i misären. 

Om "Ön Krim" av Aksënov, från samma gamla litterära dagbok

Romanen Ön Krim (Ostrov Krym) utspelar sig i en alternativ värld, där halvön Krim är en riktig ö, åtminstone politiskt sett: efter ryska inbördeskriget har en vit regering kunnat etablera sig där och upprättat en sorts rysk motsvarighet till Taiwan - en kaotisk liten republik som på många sätt ännu ser sig som det riktiga Ryssland eller som ett provisorium i väntan på en återförening med moderlandet. I slutet på sjuttiotalet eller i början av åttiotalet, då Sovjet ännu framstod som någonting orubbligt och det ryska föreföll oupplösligt sammanflätat med det sovjetiska, var det en rätt fascinerande alternativ verklighet som öppnade sig på de första sidorna av romanen i Simferopol' eller Simfi, huvudstaden för republiken Krim, en västerländsk storstad som mest liknar New York med sina skyskrapor och freeways (ett av de engelska ord som karaktäriserar Aksënovs stil i boken). Huvudpersonen heter Andrej Lučnikov: han är en smått cynisk medelålders journalist och mediemogul, chefredaktör för den ledande tidningen i republiken, Russkij Kur'er ("Ryska Kuriren").

Lučnikov besöker Sovjetunionen flitigt och förkunnar i sin tidning läran om Krim som en i allt väsentligt rysk stat, om Sovjets och Krims gemensamma öde. Det här får honom att framstå som en sovjetisk agent i ögonen på alla "mastodonter" (som han kallar dem) som alltjämt hyser agg mot den röde fienden. Det samhälle Lučnikov hör hemma i - de före detta tsaristiska officerare och adelsmän och deras avkomlingar, som kallas med den samlande beteckningen vrevakuanty (dvs vremennye evakuanty, tillfälligt evakuerade) - är dock en stor familj, ibland lite grälig, men tolerant, och Lučnikovs sovjetvänliga politiska inriktning kritiseras visserligen, men accepteras som ett uttryck för den frihet krimborna när allt kommer omkring är stolta över.

Andrej Lučnikovs far Arsenij är en gammal och uppskattad vrèvakuant, en sann samhällets stöttepelare som utmärkt sig både som soldat, affärsman och hästuppfödare. För de röda och Sovjetunionen har han i princip föga till övers, men gentemot sin son kan han medge att en viss sovjetisk krigssång, som faktiskt handlar om en skärmytsling mellan krimska och sovjetiska trupper Arsenij på sin tid var med om på den krimska sidan, trots (eller på grund av) sin vulgärt hurtfriska stil på något sätt tilltalar honom. Arsenij är också ryss, och Sovjetunionen är också en rysk stat, och i att förkunna idén om en ödets enhet mellan Krim och Sovjet är Andrej när allt kommer omkring sin fars son.

Den nya kultur som håller på att återuppstå på ön Krim representeras av Andrejs son Anton. Han är en jaki, en ung krimbo som uttrycker sig på ett slangspråk med både amerikanska och krimtatariska influenser (i den här verkligheten har tatarerna aldrig deporterats från Krim, utan fått stanna kvar och lämna sitt bidrag till det fria Krims kultur). 

För Andrej Lučnikov är Sovjet ett land av lidande - han är medveten om hur bra krimborna har det i jämförelse med sovjetiska medborgare. På sina besök i Sovjet stöter han på fientliga attityder som han till syvende och sist anser vara berättigade.

Flera notiser från min gamla litteraturdagbok 2015-2016

Nu läser jag första delen av Leonid Andreevs samlade verk. Visserligen har jag inte kommit längre än till inledningen. Däremot beställde jag från Ruslania en bok om Solženicyns Röda hjulet och när jag väl fick den läste jag igenom en fjärdedel av boken på fläcken.

Andreev hade ett nära förhållande till Finland, han lät bygga en väldig villa i Vammelsuu (i dag Serovo). Vad ansåg han om oktoberrevolutionen och bolsjevikerna? Han tyckte att bolsjevikerna var skurkar men samtidigt var han av den meningen att oktoberrevolutionen hade drag av genuin folkrevolution på basnivå. 

18 januari 2016

Läste igenom de två första novellerna i Andreevs samlade verk. Den första (Bargamot i Garas'ka) handlade om en poliskonstapel eller gorodovoj och hans nemesis, var det nu en tiggare, men i alla fall en människa av den sorten som polisen brukar ha konflikter med. Historien beskriver dock en situation där konstapeln på sitt robusta sätt tycker synd om tiggaren. Den andra historien har ett liknande tema: jagberättaren är en kille av medelklassbakgrund som kommer att fatta tycke för en fattig gosse. Dessvärre är språket, särskilt ordförrådet, i den första novellen rätt svårt. Syntaxen är inte svår, snarare intressant uttrycksfull. Som läsning är novellerna lämpligt korta, med tanke på hur bedrövliga mina ryskkunskaper fortfarande är.

Ännu flera gamla dagboksblad

21 december 2015

Har koncentrerat mig på Aleksandr Bek (Volokolamskoe šosse). Nästan slut. Några veckor tog det. Mycket litet ideologiskt struntprat. Författaren koncentrerar sig på krigets praktiska hantverk.

23 december 2015

Strax innan vi åkte till Österbotten läste jag Volokolamskoe šosse till slut. Solouchin har fått ligga på golvet i vardagsrummet. Aleksandr Bek avvek inte från sin avideologiserade hållning ens i andra delen av Šosse, fast det fanns vissa antydningar av det motsatta. Var det nu på sida 173 i första boken som kommunismen eller Partiet för första gången alls nämndes. Liknande omnämnanden förekom mycket tidigare i andra delen, och det klargjordes att någon sorts kommunistiskt etos styrde krigföringen, men även detta var bara tomma bedyranden. Första delen beskriver vid ett rätt tidigt skede hur man verkställer en dödsdom, men i andra delen låter man nåd gå före rätt, och soldater som har gjort sig skyldiga till feghet får i stället rehabilitera sig i strid.

(odaterat tillägg)

Under julhelgerna läste jag i Daniil Granins Begstvo v Rossiju - det är en sen reportagebok som inte ingår i den utgåva av Granins samlade verk jag har. Boken handlar om två amerikanska ingenjörer/naturvetare som ingick i Julius och Ethel Rosenbergs krets av kommunistiska bekanta men inte förefaller ha varit inblandade i deras spionring. Sedan flydde de undan FBI till Sovjetunionen (därför heter boken "Flykten till Ryssland"). Granin tycks ha känt bägge amerikanerna personligen och dessutom ha haft tillgång till deras personliga dossierer. 

15 januari 2016

Jag läste Granin till slut. Det mest intressanta var att en av de amerikanska avhopparna ville utveckla Sovjets egen självständiga produktion av högteknologi men partiet ville hellre kopiera amerikansk teknologi. Det var lättare så, och dessutom innebar det att KGB-männen kunde utföra hjältedåd och dekoreras med medaljer. Och deras ärelystnad var viktigare än vetenskapsmännens.