Stora hemlandskriget

 

Det ryska uttrycket Velikaja Otečestvennaja vojna brukar i västliga länder återges med ”stora fosterländska kriget”. Detta är inte helt fel, men det missar åtminstone en del av poängen. Adjektivet otečestvennyj betyder inte så mycket ”fosterländsk, patriotisk” som ”hemlands-, som har att göra med hemlandet”, inte minst i namnet på den renommerade artonhundratalstidskriften Otečestvennye zapiski, där de flesta av guldålderns stora författare tryckte sina alster: titeln bör helst återges som notiser eller anteckningar ”från hemlandet”, det rörde sig inte om några programmatiskt hurrapatriotiska skriverier. I ryska språket, som i slaviska språk överhuvudtaget, är det hur som helst relativt ovanligt med sammansatta ord: ett sådant motsvaras ofta av en kombination av substantiv och adjektivattribut, och översätter man från ryska till svenska är man ofta nödd att använda sammansättningar. Vi ska alltså hellre tala om ”Stora hemlandskriget”, ett krig som främst utkämpades på sovjetisk mark och som gick ut på att rädda det sovjetiska hemlandet.

Stora hemlandskriget är inte bara en rysk benämning på andra världskriget eller dess östfront utan också ett försök att avgränsa och isolera denna östfront och Sovjetunionens försvarskrig från resten av andra världskriget. Ur finländsk synvinkel innebär detta att vårt vinterkrig inte ägde rum i samma universum som det för ryssarna relevanta och viktiga kriget. I en rysk historiebok om tjugonde århundradet jag är förtrogen med – den av akademimedlemmen Leonid Milov redigerade Istorija Rossii XX – načala XXI veka från år 2006 – framställs till exempel både det finska vinterkriget och övertagandet av de baltiska länderna snarast som briljanta femdimensionella schackdrag med syftet att bättra på Sovjetunionens försvarspositioner före den oundgängliga (!) tyska invasionen.

Det är inte bara i Ryssland/Sovjet utan också i den engelsktalande världen man tenderar att främst utgå från en andra världskrigets normalsituation där Tyskland redan har invaderat Sovjetunionen och sovjetstaten sålunda är allierad med västmakterna. Att Sovjet i början av kriget hade gällande icke-angreppspakt med Nazityskland och gjorde gemensam sak med sin senare dödsfiende i att frånta östeuropeiska stater deras självständighet framstår som en onödig och irrelevant komplikation när man vant sig vid att endast betrakta kriget ur ”normalsituationens” synvinkel. Det är föga överraskande att det är denna normalsituation som också präglar den sovjetryska krigslitteraturen. Självklart skrev sovjetiska författare också om finska vinterkriget – Aleksandr Tvardovskij, senare den störste av de sovjetryska krigslyrikerna, lär ha författat en del dikter om hur sovjetarmén kantänka höll på att befria den finska arbetsklassen från det ”vitfinska” oket – men standardverken om sovjetisk litteraturhistoria förbigår sådana skrifter i tystnad.

Detta är inte bara en följd av att Stalin när allt kom omkring föredrog att sluta fred med Finland och av att Nazityskland trots icke-angreppspakten invaderade sovjetstaten, så att all propagandalitteratur om vinterkriget föråldrades politiskt – och som bekant var det farligt att ta vara på något politiskt föråldrat skriftligt material i Sovjetunionen. Det är också en följd av att Stora Fosterlandskriget besjöngs av så många skriftställare, såväl lyriker som prosaister, att litteraturen om andra sammandrabbningar helt enkelt drunknade i denna flod. I den sovjetiska krigslitteraturens huvudfåra förekommer det bara enstaka anspelningar på finska vinterkriget: det är mitt intryck att det är vanligare att omnämna det slag mellan sovjetiska och japanska trupper som i september 1939 utkämpades vid floden Chalchin-Gol, nära gränsen mellan det sovjetiskt kontrollerade Mongoliet och det japanska lydriket Manchukuo. Slaget var för övrigt en entydig seger för Sovjet och kröntes med ett varaktigt vapenstillestånd, som satte stopp på det lågintensitetskrig som under trettiotalet pågått i detta gränsområde. En sådan framgång var naturligtvis mera värd att ihågkommas än det finska vinterkriget, vars rättfärdigande betvivlades t o m av mången lojal sovjetisk kommunist och patriot. När motståndaren dessutom var Japan, gick slaget vid Chalchin-Gol lätt att inlemma i andra världskrigets större sammanhang.

Litteraturen om Stora fosterlandskriget utspelar sig i ett imaginärt universum, där Sovjetunionen inte var med om några krigshandlingar i Europa förrän Hitler begick – för att citera den sovjetiske utrikesministern, eller ”folkkommissarien för utrikes angelägenheter” som hans titel på den tiden officiellt lydde – Vjatjeslav Molotov, ”det största sveket i civiliserade länders historia”. Här i Finland vet vi mycket väl att det inte helt stämmer, och likaså antar jag att t ex våra grannar söder om Finska viken kunde ha åtskilligt att invända. Att de baltiska länderna före den tyska invasionen införlivades med sovjetstaten är ett faktum som inte helt kan ignoreras, men det är självklart att en typisk sovjetisk krigsförfattare inte går närmare in på hur det skedde: vanligen snuddar han bara vid saken t ex med en anspelning på att nya anställningar blev tillgängliga inom sovjetisk politisk förvaltning när nya områden övergick till sovjetisk ägo. Övergick – av sig själva?

Likaså hittar man i rysk krigslitteratur svårligen några anspelningar på de mord-, plundrings- och våldtäktsorgier som ägde rum när sovjetiska soldater ”befriade” Östeuropa och erövrade Tysklands östra delar. Författarna var naturligtvis inte blinda, och när censuren lättat har det kommit ut en hel del material om detta tema också på ryska: Aleksandr Solzjenitsyn har både i Gulag-arkipelagen och i sitt diktepos Prusskie noči (”Preussiska nätter”) skildrat grymheterna mot tyska civila ur sovjetsoldaters synvinkel och där också t o m uttryckt en viss förståelse för sagda soldaters framfart; hans fängelsekamrat Lev Kopelev, en utbildad germanist som producerade tyskspråkig propaganda åt sovjetarmén och dömdes till en Gulagvistelse för att han tyckt synd om tyskarna, har skrivit om temat i sin memoarbok I evigt förvar – denna bok har också ymnigt citerats av den rikssvenske författaren Niclas Sennerteg i boken Stalins hämnd, som handlar om sovjetisk brutalitet mot tyska civila. Vasilij Grossmans krigsdagböcker, utdrag ur vilka Antony Beevor återgett i sin bok Reporter i krig: dagboksanteckningar från andra världskriget visar att han var välunderrättad och medveten om de mindre heroiska aspekterna av Stora fosterlandskrigets verklighet.

Detta bör dock inte tolkas så, att sovjetisk krigslitteratur bara vore propaganda, t ex vad gäller Stalin. Det är snarare överraskande hur litet Stalin alls omnämns i sovjetiska krigsromaner: han framstår som ledaren, javisst, den som koordinerar kampen mot den tyske angriparen, men han är så långt borta att han egentligen inte vidkommer stridens dagliga slit och knog. Man kanske samlas kring radion för att lyssna till hans tal och försöker tolka hans tonfall: är han månne trött eller osäker, håller kriget på att gå rätt eller snett? Det är typiskt att en författare som Boris Polevoj, vars regimtrogna inställning absolut inte kan ifrågasättas, i sin roman Zoloto (”Guld”) ymnigt lovordar – inte ledaren, utan – det hjältemodiga sovjetiska folket.

Polevoj är en författare med ett skarpt öga för det heroiska: han må ha varit en partitrogen sovjetmänniska, men någon personkult av Stalin förekommer knappast i Zoloto. Visserligen påpekas det att en av romanens två hjältinnor, kolchosförestånderskan Motrja, en gång fått se Stalin i egen hög person när hon belönats för sina prestationer som djurvårdare, men i övrigt spelar ledaren ingen omedelbar roll i romanen – snarare finns han till därför att det behövs en ledare i ett land som ligger i krig, och därmed basta. Den hjälte som dyrkas i boken är det hjältemodiga sovjetiska folket, och hela romanen handlar om hur en fåfänglig och bortskämd ung kvinna, bankfröken Musia, så småningom kommer att se sig som en av detta folk.

Polevojs mera välkända bok Povest’ o nastojaščem čeloveke, ”Berättelsen om en riktig människa” (i finsk översättning utkommen under titeln Kertomus oikeasta miesten miehestä), skildrar stridsflygaren Aleksej Maresievs öde, givetvis i heroiska färger: den av tyskarna nedskjutne Maresiev (som i romanen heter Meresiev), allvarligt sårad i fötterna, tar sig med stor möda och smärta till säkerhet, som han i början finner hos bönder på rymmen från tyska ockupanter – precis som Musia i Zoloto. Det är betecknande att författaren i bägge romanerna ser just bönderna som representanter för det hjältemodiga folket och som räddare i nöden, trots att den här samhällsklassen före kriget nästan framstod som en fiende till arbetarklassen, men krigstiden var en tid av försoning på många andra sätt också – som bekant innebar den bl a en borgfred mellan Stalin och den ortodoxa kyrkan.

När Meresiev väl evakuerats till ett krigssjukhus, konstaterar läkarna att bägge fötterna måste amputeras för att patienten inte skulle dö av gangren. För den unge stridsflygaren är detta naturligtvis en väldig chock, men ändå återgår han till att flyga missioner och utmärker sig som hjälte. Hjältedomen kommer dock inte gratis, framhäver Polevoj: flygarässet måste både övervinna sig själv och övertyga de andra för att kunna återuppta sin militära karriär, vilket innebär väldiga ansträngningar, självförnekelse och beslutsamhet. Och i Polevojs värld beror dessa kvalitéer inte på hjältens individualitet – den egentlige hjälten är igen sovjetfolket: det är typiskt för hans romaner att en mycket omärklig, vanlig människa dör hjältedöden och sålunda upphöjs till en av de tacksamt vördade.

Boris Polevoj är en författarpseudonym: egentligen hette han Kampov med efternamn, och Polevoj är igen ett adjektiv som motsvarar förleden i ett sammansatt ord. Det är härlett från pole, som betyder fält, inklusive slagfält. Detta kan tolkas som ett försök att översätta hans egentliga efternamn – man kan tänka sig att Kampov står i någon sorts sammanhang med det latinska ordet för fält, campus – men det låter betydligt mera trovärdigt att han genom valet av detta namn, ”Fält-Boris”, ville framhäva sin identitet som krigskorrespondent och krigsskildrare.

Efter Sovjetunionens sönderfall blev naturligtvis också Polevoj och hans hjältemodige stridsflygare löjliggjorda: i den obarmhärtige satirikern Viktor Pelevins mest välkända roman Omon-Ra amputeras de unga kadetternas fötter rutinmässigt, eftersom fallet Maresiev bevisar att det bara är på detta sätt som verkliga hjältar kan uppstå. Det är sant att Polevojs romaner ur dagens synvinkel är propagandaskrifter och lätt igenkännliga som sådana. Men vad är propaganda?

Vi inbillar oss att ”propaganda” är någonting repetitivt och tråkigt, men det här är en felaktig föreställning. Lyckad och välskriven propaganda saknar inte litterära och konstnärliga värden, och den ligger tillräckligt nära den upplevda sanningen för att inte väcka några misstankar även hos den läsare som har erfarenheter av vad han läser om. Lyckad propaganda stryker läsarens fördomar och uppfattningar medhårs.

En representant för dylik lyckad propaganda var Konstantin Simonov, vars texter nog bör anses vara bland det bästa som den officiella sovjetiska krigslitteraturen har att erbjuda. Simonov, vars intressanta familjebakgrund nyligen inspirerat Orlando Figes’ bok De som viskade, hette egentligen Kirill, men led av ett talfel och började därför använda författarförnamnet Konstantin: det påstås att han skorrade r-et på ett särskilt sätt som fick hans verkliga förnamn att väcka olämpliga överklassassociationer. Hur det än må förhålla sig med det, var Simonov son till en tsaristisk officerare och styvson till en röd dito – namnbytet kan väl tolkas så, att han distanserade sig från de värderingar hans biologiska fader stod för och tog parti för sin styvfar. I alla fall var bägge fäderna militärpersoner, och sålunda är det inte helt ur luften gripet att säga att han var ödesbestämd att bli krigskorrespondent och krigsförfattare.

Litteratur i urval:

Simonov, Konstantin: Istorii tjaželaja voda. Kniga vospominanij. Prozaik, Moskva 2015

Simonov, Konstantin: Tretij ad’jutant. Rasskazy. Škol’naja biblioteka, ”Detskaja literatura”, Moskva 2018

Simonov, Konstantin: Živye i mertvye. Kniga tret’ja: Poslednee leto. Èksmo, Moskva 2013

Alla känner apan - den nyaste versionen

 

ALLA KÄNNER APAN

En vardagsrealistisk roman av Panu Petteri Höglund

Jag heter Anders Arvid Schimpansson. Som efternamnet ger vid handen, var stamfadern till vår släkt en schimpans som för ett par århundraden kom till Finland för att mot betalning förevisas för den föga beresta lantbefolkningen tillsammans med andra märkligheter från främmande världsdelar. Redan på den tiden var det täcka könet sig likt i vårt fädernesland, och sålunda hade schimpansen snart en flickvän för varje finger och tå – för en schimpans är det ju samma sak. Så här lades grunden till den vitt förgrenade släkten Schimpansson. Några språksvårigheter lär inte ha förekommit mellan stamfadern och hans harem, ty flickorna behövde minsann inte begripa ett enda ord av vad han sade för att föda barn åt honom. Även i detta förhållande visar den finska kvinnan häpnadsväckande föga förändring sedan de där avlägsna tiderna. Men i Finland bor det ett folk som älskar sitt fosterland och sina nedärvda sedvänjor, och det måtte glädja våra patriotiska hjärtan att något förblir vid det gamla och trygga även på datanätets och mobiltelefonens tidevarv.

Den förste Schimpanssons kvinnotycke minskade ingalunda av att han såg ut som den apa han var: han kom ju från det exotiska utlandet. Men er ödmjuke tjänare, som plitar ned dessa blygsamma rader, är bara en högst vanlig finländsk man med ett apliknande ansikte och kan inte marknadsföra sin nos som något adelsmärke. Följaktligen fick jag nöja mig med att vara gift med min högra hand, ett arrangemang som dock är såtillvida bättre än det borgerliga äktenskapet att ens gemål varken sviker en med andra män eller har någonting emot att man ibland prasslar till vänster för omväxlings skull. Men eftersom detta ändå inte ledde till mycken tillfredsställelse i längden, reflekterade jag vid tjugoett års späda ålder allvarligt över att besöka Högholmens djurgård i Helsingfors för att där söka en partner som inte skulle avfärda mig på grund av mitt påbrå och utseende.

Den resan blev dock aldrig av, och det var väl bäst så. Ty när allt kommer omkring hade även jag låtit mig hjärntvättas av det förhärskande feminina skönhetsidealet och fantiserade om tungbröstade blondiner precis som om jag vore en annan femtonårig pojkvasker - däremot kände jag dessvärre inget som helst kroppsligt begär för schimpanshonor. Detta kan man, om man så vill, kalla degeneration och perversion; men de psykologer och sexterapeuter som jag anlitat har försäkrat mig att det är för sent att göra någonting åt saken; och Konrad Lorenz' forskningsrön, som ju finns att tillgå på alla offentliga bibliotek på båda inhemska och ibland även flera utländska språk, verkar stödja deras slutsatser.

Det finns alldeles säkert både finsk- och svensktalande Schimpanssonar i Finland - jag antar att efternamnet Simpanen har någonting med min släkt att göra, men jag har aldrig fattat tillräckligt intresse för genealogisk forskning för att ta reda på saken. Slumpen ville det i alla fall så att min far, som gav mig nosen och namnet i arv, var svensktalande, vilken med tiden ledde till vissa konflikter med mina morföräldrar. De var båda äktfinska nationalister av gamla skolan; och när far min – hemma från svenskbygden som han var – aldrig kunde finna sig tillrätta som familjeförsörjare i finsktalande stadsmiljö, var det till slut de två gamlingarna som omhändertog mig. De var övertygade om att nosen och finlandssvenskheten på något mystiskt vis hängde ihop och att de även skulle försvinna tillsammans; följaktligen ägnade de hela sin levnads kväll åt att inpränta hos mig äktfinska värderingar. Detta skedde inte minst med tillhjälp av sådan fosterländsk litteratur som Topelius' Läsning för barn, Fältskärns berättelser, Runebergs Fänrik Stål och Carl Grimbergs världshistoria - alla givetvis översatta till den stela, tröglästa och knaggliga gamla bokfinska som aldrig riktigt frigjort sig från svenska språkets bojor.

De böcker som skrevs av samtida finska författare, Hannu Aho, Kalevi Seilonen, Hannu Salama och vad de nu måtte alla ha hetat, fann däremot ingen nåd i mina uppfostrares ögon. Språket i dessa böcker var ohyfsat och olitterärt: dessa rödvinskommunister, kulturknarkare och supésuputer skrev ju precis som folk talade, utan någon konstnärlig och stilistisk förfining. De var också alltför ivriga att beskriva det som på mina morföräldrars finska kallades för siitinelo, vilket på svenska väl kan återges med uttrycket köttsens gärningar. Dessa gärningar var i princip något som endast osedligt pack och ouppfostrade nutidsungdomar kunde ägna sig åt, och detta förklarade på pricken varför alla mina skolkamrater antingen var lättsinniga och barnsliga, eller också halvkriminella grobianer och fula i mun: deras föräldrar hade uppenbarligen idkat dylika gärningar, eftersom de fått barn; och naturligt nog hade de uppfostrat ungarna till sina likar.

Trots att mina morföräldrar som gamla språknationalister i princip ogillade svenska språket, fick jag lära mig det i skolan som alla andra; och jag antar att jag numera både talar och skriver det helt skapligt. När det en gång var ett obligatoriskt ämne, strävade jag efter ett så högt vitsord som möjligt, en jäkla plugghäst som jag var: det torde ligga i mitt medfödda anlag att apa och härma, och det är ju det språkinlärning mest handlar om. Men när allt kommer omkring, måste jag nog också ha visat ett genuint intresse för det språk på vilket all riktig finsk litteratur – inte den snuskiga, porriga och kommunistiska samtidslitteraturen – hade avfattats. För att behålla den ädla finskhet jag uppfostrats till att uppskatta övergick jag sålunda till svenskan, och vid första bästa tillfälle sökte jag mig till en svenskspråkig högskola för att ordentligt förkovra mig i finska kulturens ursprungliga, riktiga språk – för att försvenskas till en riktig finne av den sort som Runeberg besjungit.

Jag lyckades i den mån jag lyckades, men någon soldatgosse blev jag inte: de gamle, som vid det laget redan lämnat det jordiska, må ha vänt sig i graven när jag beslöt göra civiltjänst. Som en mildrande omständighet vill jag dock anföra, att det inte direkt berodde på någon pacifistisk övertygelse, ty både pacifism och övertygelse är ganska främmande ord för mig, av flera skäl.

För det första har jag vilt schimpansblod i mina ådror och måste särskilt vinnlägga mig om att hålla mitt hetlevrade temperament i styr. Till all lycka insåg jag redan ganska tidigt att jag inte hade lika mycket råd att tappa mitt tålamod som mången annan. Med det här utseendet kan man ju faktiskt bli avlivad av polisen eller veterinären innan myndigheterna kommer underfund med att man är människa, åtminstone inför lagen.

För det andra är jag en skeptisk natur och ogillar alla ensaksmänniskor som har en övertygelse att skryta med: vanligen är de i praktiken de värsta fienderna till den sak de säger sig stå för. Djurskyddare släpper ut pälsdjur i naturen där de kan vara till men för hotade arter, och inte alla rymlingar är robusta nog för att överleva i vårt klimat. Anhängare av fri hasch brukar tala vitt och brett om tolerans, fred och avspänning, men så snart man fördristar sig att ifrågasätta deras slagord, börjar de uppträda både intolerant, hätskt och spänt, och man gör klokt i att avlägsna sig innan man får en rak höger över näsan, eller nosen.

Men det här med ensaksmänniskor gäller inte minst för försvarsvänner. En typisk sådan är djupt övertygad om att ryssarna, oberoende av om det är fråga om kommunistiska sovjetryssar eller postkommunistiska djungelkapitalister, unga eller gamla, makthavare eller uteliggare, tillbringar största delen av sin tid på möten, diskussioner och studiecirklar, där de funderar över nya sätt att ta kål på stackars lilla Finland. Att leva under ryskt styre, som veterligen skulle avskaffa civiltjänsten, förlänga värnplikten till tre år och i skolan ersätta vettigare ämnen med urtråkiga föreläsningar om sovjetiska soldaters heroiska försvarskamp mot tyska fascister - denna hemska tanke plågar försvarsvännen till den milda grad att han inte kan vila förrän han definitivt avskaffat civiltjänsten, förlängt värnplikten till tre år och i skolan infört obligatorisk närvaro på ständigt återkommande föreläsningar om finska soldaters heroiska försvarskamp mot ryska bolsjeviker. Kalla mig för en paranoiker och polisanmäl mig så gärna för ärekränkning, men ju längre jag följde med våra försvarsvänners sätt att argumentera, ju mera jag kom underfund med vad de egentligen hyste för avsikter, desto klarare blev det för mig från vilket väderstreck de egentligen fick mest stöd. Självklart bestämde jag mig för att motverka denna fientliga infiltration och försvara republiken, friheten och den demokratiska samhällsordningen: jag blev alltså vapenvägrare och gjorde civiltjänst för att visa, att till och med en schimpans kunde vara en rakryggad fosterlandsvän som inte lyssnade till arvfiendens sirensång.

När jag väl uppfyllt min fosterländska plikt, var det dags att skriva avhandlingen pro gradu. Men vad skulle den handla om? Jag har alltid varit en eklektisk natur och intresserat mig för lite av varje. När jag var liten, läste jag allt jag kunde få tag i om zoologi, särskilt afrikanska djur, inte minst mina köttsliga bröder och systrar, schimpanserna. Även romanerna om Tarzan, människan som blev apornas konung, fascinerade mig. Jag kanske kunde vara apan som blev människornas konung? Åtminstone i någon överförd betydelse? Även matematiken lockade, inte minst därför att jag i barndomen en gång hört en av mina kusiner från moderns sida, en man med gedigen humaniorautbildning, med mycket eftertryck och pondus förklara, att det kryllade av ena riktiga apor på matematisk-naturvetenskapliga fakulteten. Det lät ju lovande. Därefter vände jag dock min uppmärksamhet till språken, ty som jag redan konstaterar, hör det till mina naturliga anlag att härma och imitera.

Det slutade så att även jag kom att studera vid humanistiska fakulteten. Där lärde jag mig en rad viktiga kulturspråk från färöiska till baskiska, från lågsorbiska till walesiska och från gaeliska till någonting som hette taratenselispans. Mannen som hade upptäckt taratenselispans (det betyder "vårt språk", eller kollektivet, -pans, av muntligt, ten-, överförda tecken, selis, som tillhör, -ra, oss, ta-) i det avlägsna område där det talades, tillbringade nämligen ett år som gästforskare på vårt universitet, och jag koncentrerade alla mina krafter på att lära mig taratenselispans, eftersom ett enastående tillfälle hade erbjudits. Men strax innan jag tog sluttentamen på kursen, visade det sig att vår gästforskare var en internationell skojare som förfalskat både sin person, sina akademiska titlar och, vad värre var, språket taratenselispans. Tillsammans med de egendomliga traditioner som dess infödda talare kantänka omhuldade var taratenselispans bara ett fantasifoster från början till slut. Tidskrifterna Taratenselispansic Studies, Сборники по таратенселиспансской филологии, Cahiers Taratenselispansiques och Vierteljahresschrift der philologischen und ethnologischen Taratenselispansistik, där gästföreläsaren påstod sig ha publicerat sina vetenskapliga artiklar, hade aldrig existerat, med undantag av den handfull exemplar han låtit trycka privat för att föra bakom ljuset misstänksamma forskarkollegor och nyfikna studerande.

Det värsta var inte att mina ingående studier i taratenselispans inte kunde omsättas i studiepoäng, utan att polisen beslagtog alla taratenselispansistiska böcker, tidskrifter och anteckningar som vår gäst hade med sig – det blev sålunda omöjligt att studera vidare på egen hand. Eftersom denne självutnämnde, självutbildade och självuppfunne forskare lurat vetenskapliga institutioner i sju-åtta länder på forskningspengar, blev det flera massiva rättegångar: på en av dem uppträdde även jag som vittne.

Jag hade redan kommit ganska långt med språkinlärningen, men hade aldrig fått reda på vad schimpans hette på taratenselispans. Eftersom språket använder sammansatta eller härledda nyord i stället för de flesta internationella låneord, kan man inte helt enkelt utgå från formen ”schimpans” och anpassa den till ljudläran och böjningssystemet i taratenselispans. Till all lycka finns det många människor ute i världen som studerat taratenselispans på de universitet där vår man verkat som föreläsare. En del av dem har inhämtat mycket djupgående kunskaper i språket, och tack vare deras idoga arbete finns det i dag en levande litteratur på taratenselispans, t ex månadsskriften Tenselis, Ordet, som nyligen börjat ge ut en översättning av Härskarringen av J. R. R. Tolkien, lämpligt nog: Tolkiens påhittade språk hade naturligtvis inspirerat den förste taratenselisten.

Jag är numera inskriven på en e-maillista för taratenselister, TENSELIS-L, och tack vare kollegorna där vet jag nu även vad schimpans heter på språket. Det har nämligen grundats en akademi för taratenselispans, som utvecklar nya termer för moderna och exotiska begrepp av den sorten. Uppfinnaren sitter visserligen fortfarande inburad, men när fängelset har besökstimme, hälsar minst två akademimedlemmar på honom för att få hans samtycke till de senaste besluten om språkriktighetsfrågor. Om mannen uppfattar detta som lindring eller skärpning av straffet, är jag inte riktigt säker på.

Historien med taratenselispans slutade alltså förhållandevis lyckligt, men som en följd av den upplevde jag en sorts kris, ty att min förebild yppade sig som skojare och skurk ingav mig avsmak för språkvetenskap och tvivel på vetenskap överhuvudtaget. Jag kom på drift och glid och bytte både ämne och fakultet i vansinnestakt, tills jag fastnade för samhällsvetenskapen och valde ungdomsproblemet i finska småstäder och dess synlighet på busstationer som graduämne. Och det är därför jag företog mig den bussresa som jag nu vill ta itu med att beskriva.

Småstad, det ska ni veta, är numera ett rätt tänjbart begrepp i det här landet. På mina morföräldrars tid var det inte varje rutten köping som kunde kalla sig stad. För seriösa lokalpatrioter var det en hedersfråga att utveckla och förbättra sin hemort så att den kunde tilldelas denna upplyftande titel. I dag är det annorlunda. Stadsnamnet har blivit ett tröstpris som vilken råtthåla och kråkvinkel som helst kan ansöka om, men det är klart för alla att trösten är synnerligen klen i jämförelse med den hopplöshet som utmärker dessa hålor på den obarmhärtiga globaliseringens dystra tidevarv.

Den begåvade och företagsamme småstadsbon är per definition den som börjar sakna vidare vyer så snart han stammar fram sina första begripliga ord. För honom finns det ingenting på hemorten annat än ensamhet och desperation, och även om andra ungdomar på orten längtar lika mycket bort och av liknande skäl, känner sig varenda en av dem så unik att det ligger under hans värdighet att söka de andras sällskap.

Egentligen är de andra för honom förhatliga, så som han är för dem. De är lika ensamma som han i sin trånad, ty den vida världen är inte densamma för alla. För mig innebär storstaden kanske en befrielse från rockmusiksplikten och suptvånget, för dig betyder den tillgång till ett spännande liv på mysigt öldoftande rockklubbar. För mig är det du som är höjden av all den provinsialism som jag hatar på hemorten, och vice versa. Ingen av oss kan fatta vad den andre har i storstaden att söka, men ändå hamnar vi bägge dit. Å andra sidan brukar alla finna sitt riktiga jag i storstadens pluralistiska atmosfär, vilket i längden bäddar för försoning, t o m vänskap, mellan tidigare dödsfiender.

En sådan bekant var en viss Juhapetrikari Kaarlopenttimauno Markopaavalisakari Jyty-Jymiskäinen. I sina unga år hade han utmärkt sig som ledaren för det absolut värsta mobbningsgänget på min gamla hemort, gänget från Punkthusen, som de kallades. Punkthus i ordets egentliga betydelse fanns det massor av i vår stad, också jag bodde i ett sådant, men av något skäl var det bara ett visst halvdussin av dem som stod nästintill varandra som kommit att heta så i folkmunnen: sålunda var ordet för oss definitivt ett egennamn och bör därför skrivas med stor bokstav. De flesta killarna från Punkthusen slutade som nedknarkade yrkeskriminella, men Juhapetrikari lyckades frigöra sig från sin bakgrund och söka sig till högre utbildning, och när jag efter många år återsåg honom, hälsade han på mig med uppriktig vänlighet och ville veta hur mitt liv framskridit sedan vi båda vänt ryggen till hemstaden.

Juhapetrikari hade efter sina ungdomliga villfarelser snabbt studerat sig till statsvetare och jurist – tydligen var han en begåvad ung man som helt enkelt känt sig frustrerad i grundskolan – och nu var han redan statstjänsteman. Amerikanska tecknade serier om superhjältar hade alltid varit hans stora lidelse, och mycket riktigt arbetade han nu på inrikesministeriets superhjältebyrå. Byrån har för uppgift att rehabilitera och sysselsätta superhjältar som flyttat till Finland men haft svårt att finna sig tillrätta i vårt samhälle.

Juhapetrikari var särskilt stolt över hur han lyckats med Stålmannen. Denne hade

(Välihärmäepisoden i Österbotten)

Den första ort jag ville undersöka hette Välihärmä, och som namnet – Mellersta Härmä – gav vid handen låg den i finska Österbotten mellan Ylihärmä, Övre Härmä, och Alahärmä, Nedre Härmä. Naturligtvis hade Välihärmä för länge sedan upphört att existera som en administrativ enhet och försvunnit i kommunsammanslagningarna, men lokalbefolkningen var fortfarande medveten om hur gränserna för den forna socknen på sin tid hade förlöpt. Ja, som man kan vänta sig i Österbotten, var de stolta över hembygdens historia och berättade gärna om den för den nyfikne besökaren.

Som Ylihärmä och Alahärmä hade även Välihärmä på artonhundratalet blivit beryktat för sina knivjunkare – orosstiftare som slogs, härjade och begick stölder, inbrott, misshandel och mord. I Ylihärmä leddes dessa ligister av bröderna Rannanjärvi, i Alahärmä däremot var det Antti Isotalos namn som mest injagade skräck hos byborna. Naturligtvis hade Välihärmä sina egna maffiamän: det var sönerna till en gammal bråkstake, dråpare och tjuv som hette Veli-Matti (Bror-Matias) i förnamn, men som inte bara i sin frånvaro kallades Veri-Matti (Blod-Matias).

Det berättades att Blod-Matias en vacker sommarnatt, ännu ung och ogift, tillsammans med de lika oförbätterliga värstingar han på den tiden umgicks med grävt upp ett lik på Välihärmäs kyrkogård och smugglat det hem till sig för att sedan koka fett på liket – det var meningen att koket skulle göra männen okänsliga för smärta. Dåförtiden brukade illgärningsmän gärna dömas till att slita spö, och det var rätt ofta Blod-Matias gjorde sig förtjänt av straffet. Sålunda kom detta läkemedel ofta väl till pass under hans långa och lysande karriär som niding och skurk. En del av de välihärmäbor jag kom i samspråk med tyckte att det var just fettkoket som gjorde både honom och hans söner så fräcka, djärva och oförvägna i sin brottslighet.

Varken kosackerna eller länsmannen fick någonsin bukt med Blod-Matias och hans söner. Det är en utbredd uppfattning bland vår tids snälla och välvilliga medelklassidealister att de kriminella i princip är offer för omständigheterna och att de under ett annat samhällsskick kunde föra ett klanderfritt liv, medan hårdhänt disciplinering bara möts med ännu mera trots och tredska. Det här är såtillvida sant att det inte blev slut med den fruktade familjens fasaväckande framfart förrän grindarna på Amerikavägen öppnades och vikingarna från Välihärmä seglade i västerled.

Vad det blev av Blod-Matias söner bortom havet vet ingen exakt, men den som lever får se, den som forskar får veta och den som kan dra logiska slutsatser får också en syl i vädret. Välihärmäborna visade mig Blod-Matias gamla gård som numera är helt gräsbevuxen och ödelagd, och jag lade märke till att gården hade ett svenskklingande namn – på en liten träskylt vid porten stod det i sirliga, men väderbitna bokstäver ”Ramm-Bo”.

Det var gårdsnamnet som Blod-Matias söner antog som efternamn när de gav sig till Amerika, förklarade byborna för mig. Och tydligen hade deras efterkommande bortom havet hittat på ett samhällsnyttigt sätt att tillgodogöra sig den begåvning som gick i arv i släkten, så att deras namn oupplösligt förknippats med krigiska bragder och bravader. Synd bara att namnet därborta kommit att missuppfattas som italienskt.

Finska Österbotten är inte precis känt för vänsterradikalism, snarare tvärtom, men Välihärmä är en avvikelse: förr i världen levde det en bondesläkt på orten som hette Kommari och som var beryktad för sin dragning åt det röda hållet. Släkten härstammade från en skotsk sjöman som någon gång på sjutton- eller artonhundratalet gått i land i Österbotten. Han hette egentligen Cameron eller Camshron, ett ord som betyder ”kroknäsa” på skotsk gaeliska, men naturligt nog kunde de finsktalande österbottningarna bara uttala det som Kommari.

(Savolaxepisoden)

Jag har alltid haft ett tudelat förhållande till Savolax. Som det anstår en schimpans kan jag inte motstå en atavistisk känsla av samhörighet när jag t ex på gatan råkar se en människa med de för Savolax typiska utseendemarkörerna. Å andra sidan är jag givetvis medveten om den primitivitet som alltid utmärkt Savolax. Alla har vi hört uttrycket bakom Kuopio och vet vad det står för: otämjda och otämjbara skogsområden bosatta av vildar vars otroliga snuskighet bara kan tävla med deras förkärlek för brutalt våld.

När den moderna staten möter stammar som de savolaxiska brukar den besvara eld med eld och våld med våld, och den resenär som besöker Kuopio – en gång i tiden civilisationens sista utpost i Finlands vilda östern – välkomnas redan vid stadsporten av en grupp pålar med spetsade kranier på. Det är huvudena på de hövdingar vars stammar hade bott i vad som i dag är Kuopio stad och före Per Brahes tid var ödemark. Under sommaren hörs det ett spökaktigt ekande, surrande ljud ur dessa kranier när flugor förgäves söker efter något ätbart inne i dem, och ibland ser man några av dem – de som lossnat och som fornminnesmyndigheterna inte ännu kommit ihåg att fästa på nytt – röra sig i vinden, vilket gör ett särskilt kusligt intryck, särskilt om det blåser så starkt att det viner inne i skallarna.

Savolax är sålunda erövrad, dödsmärkt mark, där våldet och grymheten aldrig är långt borta. På Kuopios gator råder reserverad, hotfull stämning som i ett ockuperat land. Invånarna är tystlåtna av sig, allra minst vill de tala med besökare från andra landsdelar och länder: i bästa fall kan dessa räkna med misstänksamma blickar och i värsta – särskilt om de ser för sydländska ut – råka ut för ohämmat, oprovocerat våld. Ty sådant är folkets lynne härute, så lyder rasens kall, som de fåfänga försöken att civilisera det evigt vilda aldrig kunnat tysta.

Den medfödda savolaxiska blodtörsten har på våra dagar funnit sig nya uttryckssätt, som påminner om de sydeuropeiska konflikthärdarna Baskien och Korsika. På väggarna i Kuopio ser man ofta separatistiskt klotter, som efterlyser frihet och självständighet för Savolax. Bakom dessa skriverier kan man ana den fruktade terroristorganisationen SVA eller Savommuan vappaatusarmeeja, Savolaxiska befrielsearmén, vars bomber under de gångna årtiondena inte bara skakade den rebelliska provinsen själv utan injagade skräck också hos huvudstadsbor. Senare har det som bekant varit relativt tyst om SVA, men

Stora fosterlandskriget, version nummer fyra

 

Det ryska uttrycket Velikaja Otečestvennaja vojna brukar i västliga länder återges med ”stora fosterländska kriget”. Detta är inte helt fel, men det missar åtminstone en del av poängen. Adjektivet otečestvennyj betyder inte så mycket ”fosterländsk, patriotisk” som ”fosterlands-, som har att göra med fosterlandet”. I ryska språket, som i slaviska språk överhuvudtaget, är det relativt ovanligt med sammansatta ord: ett sådant motsvaras ofta av en kombination av substantiv och adjektivattribut. Vi ska alltså hellre tala om ”Stora Fosterlandskriget”, ett krig som främst utkämpades på sovjetisk mark och som gick ut på att rädda det sovjetiska fosterlandet.

Stora Fosterlandskriget är inte bara en rysk benämning på andra världskriget eller dess östfront utan också ett försök att avgränsa och isolera denna östfront och Sovjetunionens försvarskrig från resten av andra världskriget. Ur finländsk synvinkel innebär detta att vårt vinterkrig inte ägde rum i samma universum som det för ryssarna relevanta och viktiga kriget. I en rysk historiebok om tjugonde århundradet jag är förtrogen med – den av akademimedlemmen Leonid Milov redigerade Istorija Rossii XX – načala XXI veka från år 2006 – framställs till exempel både det finska vinterkriget och övertagandet av de baltiska länderna snarast som briljanta femdimensionella schackdrag med syftet att bättra på Sovjetunionens försvarspositioner före den oundgängliga tyska invasionen.

Det är inte bara i Ryssland/Sovjet utan också i den engelsktalande världen man tenderar att främst utgå från en andra världskrigets normalsituation där Tyskland redan har invaderat Sovjetunionen och sovjetstaten sålunda är allierad med västmakterna. Att Sovjet i början av kriget hade gällande icke-angreppspakt med Nazityskland och gjorde gemensam sak med sin senare dödsfiende i att frånta östeuropeiska stater deras självständighet framstår som en onödig och irrelevant komplikation när man vant sig vid att endast betrakta kriget ur ”normalsituationens” synvinkel. Det är föga överraskande att det är denna normalsituation som också präglar den sovjetryska krigslitteraturen. Självklart skrev sovjetiska författare också om finska vinterkriget – Aleksandr Tvardovskij, senare den störste av de sovjetryska krigslyrikerna, lär ha författat en del dikter om hur sovjetarmén kantänka höll på att befria den finska arbetsklassen från det ”vitfinska” oket – men standardverken om sovjetisk litteraturhistoria förbigår sådana skrifter i tystnad.

Detta är inte bara en följd av att Stalin när allt kom omkring föredrog att sluta fred med Finland och av att Nazityskland trots icke-angreppspakten invaderade sovjetstaten, så att all propagandalitteratur om vinterkriget föråldrades politiskt – och som bekant var det farligt att ta vara på något politiskt föråldrat skriftligt material i Sovjetunionen. Det är också en följd av att Stora Fosterlandskriget besjöngs av så många skriftställare, såväl lyriker som prosaister, att litteraturen om andra sammandrabbningar helt enkelt drunknade i denna flod. I den sovjetiska krigslitteraturens huvudfåra förekommer det bara enstaka anspelningar på finska vinterkriget: det är mitt intryck att det är vanligare att omnämna det slag mellan sovjetiska och japanska trupper som i september 1939 utkämpades vid floden Chalchin-Gol, nära gränsen mellan det sovjetiskt kontrollerade Mongoliet och det japanska lydriket Manchukuo. Slaget var för övrigt en entydig seger för Sovjet och kröntes med ett varaktigt vapenstillestånd, som satte stopp på det lågintensitetskrig som under trettiotalet pågått i detta gränsområde. En sådan framgång var naturligtvis mera värd att ihågkommas än det finska vinterkriget, vars rättfärdigande betvivlades t o m av mången lojal sovjetisk kommunist och patriot. När motståndaren dessutom var Japan, gick slaget vid Chalchin-Gol lätt att inlemma i andra världskrigets större sammanhang.

Litteraturen om Stora fosterlandskriget utspelar sig i ett imaginärt universum, där Sovjetunionen inte var med om några krigshandlingar i Europa förrän Hitler begick – för att citera den sovjetiske utrikesministern, eller ”folkkommissarien för utrikes angelägenheter” som hans titel på den tiden officiellt lydde – Vjatjeslav Molotov, ”det största sveket i civiliserade länders historia”. Här i Finland vet vi mycket väl att det inte helt stämmer, och likaså antar jag att t ex våra grannar söder om Finska viken kunde ha åtskilligt att invända. Att de baltiska länderna före den tyska invasionen införlivades med sovjetstaten är ett faktum som inte helt kan ignoreras, men det är självklart att en typisk sovjetisk krigsförfattare inte går närmare in på hur det skedde: vanligen snuddar han bara vid saken t ex med en anspelning på att nya anställningar blev tillgängliga inom politisk förvaltning när nya områden övergick till sovjetisk ägo. Övergick – av sig själva?

Likaså hittar man i rysk krigslitteratur svårligen några anspelningar på de mord-, plundrings- och våldtäktsorgier som ägde rum när sovjetiska soldater ”befriade” Östeuropa och erövrade Tysklands östra delar. Författarna var naturligtvis inte blinda, och när censuren lättat har det kommit ut en hel del material om detta tema också på ryska: Aleksandr Solzjenitsyn har både i Gulag-arkipelagen och i sitt diktepos Prusskie noči (”Preussiska nätter”) skildrat grymheterna mot tyska civila ur sovjetsoldaters synvinkel och där också t o m uttryckt en viss förståelse för sagda soldaters framfart; hans fängelsekamrat Lev Kopelev, en utbildad germanist som producerade tyskspråkig propaganda åt sovjetarmén och dömdes till en Gulagvistelse för att han tyckt synd om tyskarna, har skrivit om temat i sin memoarbok I evigt förvar – denna bok har också ymnigt citerats av Niclas Sennerteg i Stalins hämnd, som handlar om sovjetisk brutalitet mot tyska civila. Vasilij Grossmans krigsdagböcker, utdrag ur vilka Antony Beevor återgett i sin bok Reporter i krig: dagboksanteckningar från andra världskriget visar att han var välunderrättad och medveten om de mindre heroiska aspekterna av Stora fosterlandskrigets verklighet.

Detta bör dock inte tolkas så, att sovjetisk krigslitteratur bara vore propaganda, t ex vad gäller Stalin. Det är snarare överraskande hur litet Stalin alls omnämns i sovjetiska krigsromaner: han framstår som ledaren, javisst, den som koordinerar kampen mot den tyske angriparen, men han är så långt borta att han egentligen inte vidkommer stridens dagliga slit och knog. Man kanske samlas kring radion för att lyssna till hans tal och försöker tolka hans tonfall: är han månne trött eller osäker, håller kriget på att gå rätt eller snett? Det är typiskt att en författare som Boris Polevoj, vars regimtrogna inställning absolut inte kan ifrågasättas, i sin roman Zoloto (”Guld”) ymnigt lovordar – inte ledaren, utan – det hjältemodiga sovjetiska folket.

Det är givetvis skäl att komma ihåg att den allmänna uppfattningen om ”propaganda” inte är korrekt. Vi inbillar oss att ”propaganda” är någonting repetitivt och tråkigt, men det här är en felaktig föreställning. Lyckad och välskriven propaganda saknar inte litterära och konstnärliga värden, och den ligger tillräckligt nära den upplevda sanningen för att inte väcka några misstankar även hos den läsare som har erfarenheter av vad han läser om. Lyckad propaganda stryker läsarens fördomar och uppfattningar medhårs.

Den sovjetiska krigslitteraturen återspeglar i mycket den stämning som härskade [---]

Stora fosterlandskriget, version nummer tre

Det ryska uttrycket Velikaja Otečestvennaja vojna brukar i västliga länder återges med ”stora fosterländska kriget”. Detta är inte helt fel, men det missar åtminstone en del av poängen. Adjektivet otečestvennyj betyder inte så mycket ”fosterländsk, patriotisk” som ”fosterlands-, som har att göra med fosterlandet”. I ryska språket, som i slaviska språk överhuvudtaget, är det relativt ovanligt med sammansatta ord: ett sådant motsvaras ofta av en kombination av substantiv och adjektivattribut. Vi ska alltså hellre tala om ”Stora Fosterlandskriget”, ett krig som främst utkämpades på sovjetisk mark och som gick ut på att rädda det sovjetiska fosterlandet.

Stora Fosterlandskriget är inte bara en rysk benämning på andra världskriget eller dess östfront utan också ett försök att avgränsa och isolera denna östfront och Sovjetunionens försvarskrig från resten av andra världskriget. Ur finländsk synvinkel innebär detta att vårt vinterkrig inte ägde rum i samma universum som det för ryssarna relevanta och viktiga kriget. I en rysk historiebok om tjugonde århundradet jag är förtrogen med – den av akademimedlemmen Leonid Milov redigerade Istorija Rossii XX – načala XXI veka från år 2006 – framställs till exempel både det finska vinterkriget och övertagandet av de baltiska länderna snarast som briljanta femdimensionella schackdrag med syftet att bättra på Sovjetunionens försvarspositioner före den oundgängliga tyska invasionen.

Det är inte bara i Ryssland/Sovjet utan också i den engelsktalande världen man tenderar att främst utgå från en andra världskrigets normalsituation där Tyskland redan har invaderat Sovjetunionen och sovjetstaten sålunda är allierad med västmakterna. Att Sovjet i början av kriget hade gällande icke-angreppspakt med Nazityskland och gjorde gemensam sak med sin senare dödsfiende för att frånta östeuropeiska stater deras självständighet framstår som en onödig och irrelevant komplikation när man vant sig vid att endast betrakta kriget ur ”normalsituationens” synvinkel. Det är föga överraskande att det är denna normalsituation som också präglar den sovjetryska krigslitteraturen. Självklart skrev sovjetiska författare också om finska vinterkriget – Aleksandr Tvardovskij, senare den störste av de sovjetryska krigslyrikerna, lär ha författat en del dikter om hur sovjetarmén kantänka höll på att befria den finska arbetsklassen från det ”vitfinska” oket – men standardverken om sovjetisk litteraturhistoria förbigår sådana skrifter i tystnad.

Detta är inte bara en följd av att Stalin när allt kom omkring föredrog att sluta fred med Finland och av att Nazityskland trots icke-angreppspakten invaderade sovjetstaten, så att all propagandalitteratur om vinterkriget föråldrades politiskt – och som bekant var det farligt att ta vara på något politiskt föråldrat skriftligt material i Sovjetunionen. Det är också en följd av att Stora Fosterlandskriget besjöngs av så många skriftställare, såväl lyriker som prosaister, att litteraturen om andra sammandrabbningar helt enkelt drunknade i denna flod. I den sovjetiska krigslitteraturens huvudfåra förekommer det bara enstaka anspelningar på finska vinterkriget: det är mitt intryck att det är vanligare att omnämna det slag mellan sovjetiska och japanska trupper som i september 1939 utkämpades vid floden Chalchin-Gol, nära gränsen mellan det sovjetiskt kontrollerade Mongoliet och det japanska lydriket Manchukuo. Slaget var för övrigt en entydig seger för Sovjet och kröntes med ett varaktigt vapenstillestånd, som satte stopp på det lågintensitetskrig som under trettiotalet pågått i detta gränsområde. En sådan framgång var naturligtvis mera värd att ihågkommas än det finska vinterkriget, vars rättfärdigande betvivlades t o m av mången lojal sovjetisk kommunist och patriot.

Litteraturen om Stora fosterlandskriget utspelar sig i ett imaginärt universum, där Sovjetunionen inte var med om några krigshandlingar i Europa förrän Hitler begick – för att citera den sovjetiske utrikesministern, eller ”folkkommissarien för utrikes angelägenheter” – Vjatjeslav Molotov, ”det största sveket i civiliserade länders historia”. Här i Finland vet vi mycket väl att det inte helt stämmer, och likaså antar jag att t ex våra grannar söder om Finska viken kunde ha åtskilligt att invända. Att t ex de baltiska länderna före den tyska invasionen införlivades med sovjetstaten är ett faktum som inte helt kan ignoreras, men det är självklart att en typisk sovjetisk krigsförfattare inte går närmare in på hur det skedde: vanligen snuddar han bara vid saken t ex med en anspelning på att nya anställningar blev tillgängliga inom politisk förvaltning när nya områden övergick till sovjetisk ägo.

Likaså hittar man i rysk krigslitteratur svårligen några anspelningar på de mord-, plundrings- och våldtäktsorgier som ägde rum när sovjetiska soldater ”befriade” Östeuropa och erövrade Tysklands östra delar. Författarna var inte blinda, och när censuren lättat har det kommit ut en hel del material om detta tema också på ryska: Aleksandr Solzjenitsyn har både i Gulag-arkipelagen och i sitt diktepos Prusskie noči (”Preussiska nätter”) skildrat grymheterna mot tyska civila ur sovjetsoldaters synvinkel och där också t o m uttryckt en viss förståelse för sagda soldaters framfart; hans fängelsekamrat Lev Kopelev, en utbildad germanist som producerade tyskspråkig propaganda åt sovjetarmén och dömdes till en Gulagvistelse för att han tyckt synd om tyskarna, har skrivit om temat i sin memoarbok I evigt förvar – denna bok har också ymnigt citerats av Niclas Sennerteg i Stalins hämnd, som handlar om sovjetisk brutalitet mot tyska civila. Vasilij Grossmans krigsdagböcker, utdrag ur vilka Antony Beevor återgett i sin bok Reporter i krig: dagboksanteckningar från andra världskriget visar att han var välunderrättad och medveten om de mindre heroiska aspekterna av Stora fosterlandskrigets verklighet.