Det ryska uttrycket Velikaja Otečestvennaja vojna brukar i västliga länder återges med ”stora fosterländska kriget”. Detta är inte helt fel, men det missar åtminstone en del av poängen. Adjektivet otečestvennyj betyder inte så mycket ”fosterländsk, patriotisk” som ”hemlands-, som har att göra med hemlandet”, inte minst i namnet på den renommerade artonhundratalstidskriften Otečestvennye zapiski, där de flesta av guldålderns stora författare tryckte sina alster: titeln bör helst återges som notiser eller anteckningar ”från hemlandet”, det rörde sig inte om några programmatiskt hurrapatriotiska skriverier. I ryska språket, som i slaviska språk överhuvudtaget, är det hur som helst relativt ovanligt med sammansatta ord: ett sådant motsvaras ofta av en kombination av substantiv och adjektivattribut, och översätter man från ryska till svenska är man ofta nödd att använda sammansättningar. Vi ska alltså hellre tala om ”Stora hemlandskriget”, ett krig som främst utkämpades på sovjetisk mark och som gick ut på att rädda det sovjetiska hemlandet.
Stora hemlandskriget är inte bara en rysk benämning på andra världskriget eller dess östfront utan också ett försök att avgränsa och isolera denna östfront och Sovjetunionens försvarskrig från resten av andra världskriget. Ur finländsk synvinkel innebär detta att vårt vinterkrig inte ägde rum i samma universum som det för ryssarna relevanta och viktiga kriget. I en rysk historiebok om tjugonde århundradet jag är förtrogen med – den av akademimedlemmen Leonid Milov redigerade Istorija Rossii XX – načala XXI veka från år 2006 – framställs till exempel både det finska vinterkriget och övertagandet av de baltiska länderna snarast som briljanta femdimensionella schackdrag med syftet att bättra på Sovjetunionens försvarspositioner före den oundgängliga (!) tyska invasionen.
Det är inte bara i Ryssland/Sovjet utan också i den engelsktalande världen man tenderar att främst utgå från en andra världskrigets normalsituation där Tyskland redan har invaderat Sovjetunionen och sovjetstaten sålunda är allierad med västmakterna. Att Sovjet i början av kriget hade gällande icke-angreppspakt med Nazityskland och gjorde gemensam sak med sin senare dödsfiende i att frånta östeuropeiska stater deras självständighet framstår som en onödig och irrelevant komplikation när man vant sig vid att endast betrakta kriget ur ”normalsituationens” synvinkel. Det är föga överraskande att det är denna normalsituation som också präglar den sovjetryska krigslitteraturen. Självklart skrev sovjetiska författare också om finska vinterkriget – Aleksandr Tvardovskij, senare den störste av de sovjetryska krigslyrikerna, lär ha författat en del dikter om hur sovjetarmén kantänka höll på att befria den finska arbetsklassen från det ”vitfinska” oket – men standardverken om sovjetisk litteraturhistoria förbigår sådana skrifter i tystnad.
Detta är inte bara en följd av att Stalin när allt kom omkring föredrog att sluta fred med Finland och av att Nazityskland trots icke-angreppspakten invaderade sovjetstaten, så att all propagandalitteratur om vinterkriget föråldrades politiskt – och som bekant var det farligt att ta vara på något politiskt föråldrat skriftligt material i Sovjetunionen. Det är också en följd av att Stora Fosterlandskriget besjöngs av så många skriftställare, såväl lyriker som prosaister, att litteraturen om andra sammandrabbningar helt enkelt drunknade i denna flod. I den sovjetiska krigslitteraturens huvudfåra förekommer det bara enstaka anspelningar på finska vinterkriget: det är mitt intryck att det är vanligare att omnämna det slag mellan sovjetiska och japanska trupper som i september 1939 utkämpades vid floden Chalchin-Gol, nära gränsen mellan det sovjetiskt kontrollerade Mongoliet och det japanska lydriket Manchukuo. Slaget var för övrigt en entydig seger för Sovjet och kröntes med ett varaktigt vapenstillestånd, som satte stopp på det lågintensitetskrig som under trettiotalet pågått i detta gränsområde. En sådan framgång var naturligtvis mera värd att ihågkommas än det finska vinterkriget, vars rättfärdigande betvivlades t o m av mången lojal sovjetisk kommunist och patriot. När motståndaren dessutom var Japan, gick slaget vid Chalchin-Gol lätt att inlemma i andra världskrigets större sammanhang.
Litteraturen om Stora fosterlandskriget utspelar sig i ett imaginärt universum, där Sovjetunionen inte var med om några krigshandlingar i Europa förrän Hitler begick – för att citera den sovjetiske utrikesministern, eller ”folkkommissarien för utrikes angelägenheter” som hans titel på den tiden officiellt lydde – Vjatjeslav Molotov, ”det största sveket i civiliserade länders historia”. Här i Finland vet vi mycket väl att det inte helt stämmer, och likaså antar jag att t ex våra grannar söder om Finska viken kunde ha åtskilligt att invända. Att de baltiska länderna före den tyska invasionen införlivades med sovjetstaten är ett faktum som inte helt kan ignoreras, men det är självklart att en typisk sovjetisk krigsförfattare inte går närmare in på hur det skedde: vanligen snuddar han bara vid saken t ex med en anspelning på att nya anställningar blev tillgängliga inom sovjetisk politisk förvaltning när nya områden övergick till sovjetisk ägo. Övergick – av sig själva?
Likaså hittar man i rysk krigslitteratur svårligen några anspelningar på de mord-, plundrings- och våldtäktsorgier som ägde rum när sovjetiska soldater ”befriade” Östeuropa och erövrade Tysklands östra delar. Författarna var naturligtvis inte blinda, och när censuren lättat har det kommit ut en hel del material om detta tema också på ryska: Aleksandr Solzjenitsyn har både i Gulag-arkipelagen och i sitt diktepos Prusskie noči (”Preussiska nätter”) skildrat grymheterna mot tyska civila ur sovjetsoldaters synvinkel och där också t o m uttryckt en viss förståelse för sagda soldaters framfart; hans fängelsekamrat Lev Kopelev, en utbildad germanist som producerade tyskspråkig propaganda åt sovjetarmén och dömdes till en Gulagvistelse för att han tyckt synd om tyskarna, har skrivit om temat i sin memoarbok I evigt förvar – denna bok har också ymnigt citerats av den rikssvenske författaren Niclas Sennerteg i boken Stalins hämnd, som handlar om sovjetisk brutalitet mot tyska civila. Vasilij Grossmans krigsdagböcker, utdrag ur vilka Antony Beevor återgett i sin bok Reporter i krig: dagboksanteckningar från andra världskriget visar att han var välunderrättad och medveten om de mindre heroiska aspekterna av Stora fosterlandskrigets verklighet.
Detta bör dock inte tolkas så, att sovjetisk krigslitteratur bara vore propaganda, t ex vad gäller Stalin. Det är snarare överraskande hur litet Stalin alls omnämns i sovjetiska krigsromaner: han framstår som ledaren, javisst, den som koordinerar kampen mot den tyske angriparen, men han är så långt borta att han egentligen inte vidkommer stridens dagliga slit och knog. Man kanske samlas kring radion för att lyssna till hans tal och försöker tolka hans tonfall: är han månne trött eller osäker, håller kriget på att gå rätt eller snett? Det är typiskt att en författare som Boris Polevoj, vars regimtrogna inställning absolut inte kan ifrågasättas, i sin roman Zoloto (”Guld”) ymnigt lovordar – inte ledaren, utan – det hjältemodiga sovjetiska folket.
Polevoj är en författare med ett skarpt öga för det heroiska: han må ha varit en partitrogen sovjetmänniska, men någon personkult av Stalin förekommer knappast i Zoloto. Visserligen påpekas det att en av romanens två hjältinnor, kolchosförestånderskan Motrja, en gång fått se Stalin i egen hög person när hon belönats för sina prestationer som djurvårdare, men i övrigt spelar ledaren ingen omedelbar roll i romanen – snarare finns han till därför att det behövs en ledare i ett land som ligger i krig, och därmed basta. Den hjälte som dyrkas i boken är det hjältemodiga sovjetiska folket, och hela romanen handlar om hur en fåfänglig och bortskämd ung kvinna, bankfröken Musia, så småningom kommer att se sig som en av detta folk.
Polevojs mera välkända bok Povest’ o nastojaščem čeloveke, ”Berättelsen om en riktig människa” (i finsk översättning utkommen under titeln Kertomus oikeasta miesten miehestä), skildrar stridsflygaren Aleksej Maresievs öde, givetvis i heroiska färger: den av tyskarna nedskjutne Maresiev (som i romanen heter Meresiev), allvarligt sårad i fötterna, tar sig med stor möda och smärta till säkerhet, som han i början finner hos bönder på rymmen från tyska ockupanter – precis som Musia i Zoloto. Det är betecknande att författaren i bägge romanerna ser just bönderna som representanter för det hjältemodiga folket och som räddare i nöden, trots att den här samhällsklassen före kriget nästan framstod som en fiende till arbetarklassen, men krigstiden var en tid av försoning på många andra sätt också – som bekant innebar den bl a en borgfred mellan Stalin och den ortodoxa kyrkan.
När Meresiev väl evakuerats till ett krigssjukhus, konstaterar läkarna att bägge fötterna måste amputeras för att patienten inte skulle dö av gangren. För den unge stridsflygaren är detta naturligtvis en väldig chock, men ändå återgår han till att flyga missioner och utmärker sig som hjälte. Hjältedomen kommer dock inte gratis, framhäver Polevoj: flygarässet måste både övervinna sig själv och övertyga de andra för att kunna återuppta sin militära karriär, vilket innebär väldiga ansträngningar, självförnekelse och beslutsamhet. Och i Polevojs värld beror dessa kvalitéer inte på hjältens individualitet – den egentlige hjälten är igen sovjetfolket: det är typiskt för hans romaner att en mycket omärklig, vanlig människa dör hjältedöden och sålunda upphöjs till en av de tacksamt vördade.
Boris Polevoj är en författarpseudonym: egentligen hette han Kampov med efternamn, och Polevoj är igen ett adjektiv som motsvarar förleden i ett sammansatt ord. Det är härlett från pole, som betyder fält, inklusive slagfält. Detta kan tolkas som ett försök att översätta hans egentliga efternamn – man kan tänka sig att Kampov står i någon sorts sammanhang med det latinska ordet för fält, campus – men det låter betydligt mera trovärdigt att han genom valet av detta namn, ”Fält-Boris”, ville framhäva sin identitet som krigskorrespondent och krigsskildrare.
Efter Sovjetunionens sönderfall blev naturligtvis också Polevoj och hans hjältemodige stridsflygare löjliggjorda: i den obarmhärtige satirikern Viktor Pelevins mest välkända roman Omon-Ra amputeras de unga kadetternas fötter rutinmässigt, eftersom fallet Maresiev bevisar att det bara är på detta sätt som verkliga hjältar kan uppstå. Det är sant att Polevojs romaner ur dagens synvinkel är propagandaskrifter och lätt igenkännliga som sådana. Men vad är propaganda?
Vi inbillar oss att ”propaganda” är någonting repetitivt och tråkigt, men det här är en felaktig föreställning. Lyckad och välskriven propaganda saknar inte litterära och konstnärliga värden, och den ligger tillräckligt nära den upplevda sanningen för att inte väcka några misstankar även hos den läsare som har erfarenheter av vad han läser om. Lyckad propaganda stryker läsarens fördomar och uppfattningar medhårs.
En representant för dylik lyckad propaganda var Konstantin Simonov, vars texter nog bör anses vara bland det bästa som den officiella sovjetiska krigslitteraturen har att erbjuda. Simonov, vars intressanta familjebakgrund nyligen inspirerat Orlando Figes’ bok De som viskade, hette egentligen Kirill, men led av ett talfel och började därför använda författarförnamnet Konstantin: det påstås att han skorrade r-et på ett särskilt sätt som fick hans verkliga förnamn att väcka olämpliga överklassassociationer. Hur det än må förhålla sig med det, var Simonov son till en tsaristisk officerare och styvson till en röd dito – namnbytet kan väl tolkas så, att han distanserade sig från de värderingar hans biologiska fader stod för och tog parti för sin styvfar. I alla fall var bägge fäderna militärpersoner, och sålunda är det inte helt ur luften gripet att säga att han var ödesbestämd att bli krigskorrespondent och krigsförfattare.
Litteratur i urval:
Simonov, Konstantin: Istorii tjaželaja voda. Kniga vospominanij. Prozaik, Moskva 2015
Simonov, Konstantin: Tretij ad’jutant. Rasskazy. Škol’naja biblioteka, ”Detskaja literatura”, Moskva 2018
Simonov, Konstantin: Živye i mertvye. Kniga tret’ja: Poslednee leto. Èksmo, Moskva 2013
