Ännu om Aksionov

Vasilij Aksënov föddes år 1932 i Kazan' i den tatariska autonoma republiken i den federativa sovjetrepubliken Ryssland, där hans far förestod stadssovjeten medan modern undervisade i det lokala pedagogiska institutet, dvs lärarhögskolan, och bidrog med kulturjournalistik till tidningen Krasnaja Tatarija. År 1937, under den stora partiutrensningen, arresterades föräldrarna, hur lojala kommunister de än var, av säkerhetsorganen. Därefter uppfostrades lille Vasilij av släktingarna, och det var först som tonåring år 1948 han kunde återse sin moder, som han besökte på den ökända fångläger- och utvisningsorten Magadan i Sibirien. Modern, Evgenija Ginzburg, skrev sedan egna memoarer om sin Sibirienvistelse, Krutoj maršrut (sv. Resa till avgrunden), där hon också skildrade mötet med sonen. Unge Vasilij stannade med henne i Magadan, där han tog studenten. Därefter studerade han till läkare i Kazan' och Leningrad, måhända därför att läkaryrket föreföll säkrast och mest praktiskt för en son till politiska straffångar som under Stalintiden redan p g a släktskapet kunde räkna med egen lägervistelse.

År 1953 dog Stalin, vilket snabbt ledde till liberalisering inom kulturlivet. Ett tecken på förändring var den första ungdomliga subkultur som någonsin uppstått i Sovjetunionen, de så kallade stiljagi. Ordet hänger givetvis ihop med stil: en stiljaga var en stilälskare eller en stilsökare, som hänfördes av västerländsk musik och film och strävade efter en amerikanskt eller generiskt västerländskt influerad stil även i klädsel och frisyr. Som protest mot sovjetsystemet var stiljagikulturen knappast medvetet politisk, men i en stat vars ideologiska mission det var att överträffa USA kunde man knappast entusiasmera sig över amerikansk kultur utan att ådra sig oönskad uppmärksamhet. Stiljagikulturen lämnade djupa spår i Vasilij Aksënovs tankevärld, attityder och författarskap. Hans liberala världsåskådning och hans kärlek till jazz var produkter av stiljagitiderna, hans förståelse och intresse för senare tiders ungdomskulturer likaså.

Aksënov slutförde sina studier i Leningrad och började utöva läkaryrket, men under sin fritid ägnade han sig åt att skriva litteratur. År 1959 trycktes de första novellerna i tidskriften Junost' ("Ungdom"), vars chefredaktör, författaren Valentin Kataev, sägs ha godkänt Aksënovs texter för utgivning utan att läsa dem till slut, bara för att han blev förtjust i ett par träffande metaforer i dem. Några år senare kunde Aksënov även publicera Kollegi och Zvezdnyj bilet (sv. Stjärnbiljetten).

Under denna tidiga period, då Aksënov ännu var en officiellt accepterad sovjetisk författare, var han produktiv och gav ut bok efter bok som glupskt lästes av den unga generationen. När Chruščëv väl störtats av den konservativa falangen inom kommunistpartiet, började atmosfären i landet bli mindre tolerant mot avvikande kulturella företeelser, men ännu under några år kunde Aksënov skriva och ge ut böcker, inte minst fantasy och science fiction för unga läsare.

Sin karriär som oliktänkande författare inledde Aksënov med romanen Ožog ("Brännsåret"; ett fragment har utkommit i svensk översättning), som var både politiskt antisovjetisk och estetiskt oförenlig med sovjetisk kultur. Detta undgick inte säkerhetsorganens uppmärksamhet, men några hårdhänta repressalier blev det inte - författaren kunde fortfarande få politiskt ofarliga skrifter tryckta i sovjetiska tidskrifter. År 1979 tillspetsade sig hans konflikt med myndigheterna när han var med om att redigera den ocensurerade litteraturantologin Metropol'. Denna var inte tilltänkt som politisk provokation: den innehöll t ex inga bidrag från bannlysta författare, den kom ut bara i en handfull maskinskrivna genomslagskopior, men det avgörande var att antologin inte hade underkastats censuren.

Nästa år emigrerade Aksënov via Paris till Förenta staterna, där han välkomnades av Carl Proffer och hans fru Ellendea, två illustra slavister som även hjälpt diktaren Joseph Brodsky att etablera sig i Amerika. Proffers förlag Ardis Publications i Ann Arbor, Michigan, gav snart ut både Ožog och en annan roman av Aksënov - Ön Krim.

Ännu mer notiser om Aksionov från min litterära dagbok

Aksionovs internationella litterära genombrott, romanen "Ön Krim", utspelar sig på en alternativ tidslinje, där halvön Krim egentligen är en riktig ö, åtminstone i politisk bemärkelse. Efter ryska inbördeskriget har en vitgardistisk militärregim under "baronen" (general Vrangel) etablerat sig på ön och upprättat en sorts rysk motsvarighet till Taiwan. När militärdiktaturen gett vika för ett demokratiskt styrelseskick har Krim förvandlat sig till en kaotisk liten republik med flera hundra politiska partier. Staten ser sig alltjämt som en tillfällig bas för det vita Rysslands trupper, vars yttersta mål är att återerövra resten av moderlandet. Sålunda kallar sig parlamentet Provisoriska statsduman (Vremennaja gosudarstvennaja duma), statsbanken Banken för de väpnade styrkorna i Sydryssland (Bank vooruzjennych sil Juga Rossiji), och på internationella fora uppträder Krims representanter inte heller som krimbor, utan säger sig stå för "Ryssland - Krim". Den riktgivande samhällsgruppen i republiken, dvs de officerare och adelsmän som bosatt sig på ön efter ryska inbördeskriget och deras ättlingar, kallar sig vrevakuanty, en förkortning av vremennye evakuanty, de tillfälligt evakuerade.

På åttiotalet, då Sovjet ännu framstod som något orubbligt och det ryska föreföll oupplösligt sammanflätat med det sovjetiska, var det en rätt fascinerande imaginär verklighet som mötte läsaren på de första sidorna i Ön Krim. Simferopol' eller "Simfi", huvudstaden för detta alternativa Ryssland, liknar helst ett ryskt New York med sina skyskrapor och motorvägar. Språket i denna stad är ryska med både amerikanska och tsartida inslag: en konstapel i ordningspolisen heter sålunda gorodovoj med ett i sovjetisk och postsovjetisk ryska föråldrat ord, men tilltalas som oficer  - officerare, som i Förenta Staterna. Det antyds att engelskan redan brer ut sig som umgängesspråk på ryskans bekostnad.

Huvudpersonen i boken heter Andrej Lučnikov: han är en cynisk frånskild medelålders journalist och chefredaktör för Russkij Kur'er, "Ryska Kuriren", den ledande ryskspråkiga tidningen i republiken. Trots sitt slipade utseende och sin raljant respektlösa attityd känner Lučnikov en odefinierbar längtan efter sobornost', den ryska samhörigheten: han brukar göra det ortodoxa korstecknet på ett ställe där det en gång fanns en kyrka och där det nu bara står ett trafikljus; han besöker Sovjetunionen flitigt och umgås med oliktänkande konstnärer och författare. I sin tidning rapporterar han samvetsgrant och verklighetstroget om de kränkningar av mänskliga rättigheter som äger rum i Sovjetunionen, inklusive de trakasserier hans konstnärliga vänner får stå ut med; men samtidigt förkunnar han läran om Krim som en i allt väsentligt rysk stat, om Krims och Sovjetunionens gemensamma öde. Därför uppfattar de "mastodonter" (för att tala med Lučnikov själv) som alltjämt hyser agg mot ärkefienden honom som en sovjetisk agent, och hans brevlucka fylls med hotelser i skriftlig form. Men när allt kommer omkring är han dock en del av de inflytelserika i samhället, och som en framgångsrik medelålders man som för tillfället inte är gift anses han vara en potentiell äkta man för någon av de många döttrarna från vrevakuanty-kretsarna.

Andrejs far Arsenij Lučnikov är nämligen en av de mest respektingivande gamlingarna i vrevakuanty-världen. Han är både krigsveteran, affärsman och hästuppfödare. För de röda och Sovjetunionen har han inte mycket till övers, men samtidigt är han beredd att medge att en viss sovjetisk krigssång trots (eller kanske på grund av) sin vulgära hurtfriskhet ändå på något sätt tilltalar honom, inte minst för att den handlar om en skärmytsling mellan sovjetiska och krimryska trupper unge Arsenij på sin tid deltog i, låt vara på den motsatta sidan. Även Arsenij är ryss och även Sovjet är en rysk stat: i att predika om en ödets enhet mellan Krim och Kreml är Andrej Lučnikov sålunda innerst inne sin fars son.

Den nya kultur som håller på att uppstå på ön Krim förkroppsligas i Andrejs son Anton. Han ägnar sig åt den hedonism som också karaktäriserar samtida västerländsk ungdom, röker gärna cannabis, vältrar sig gärna i sängen med villiga flickor och uttrycker sig på ett slangspråk rikt på både engelska och krimtatariska influenser - i den av romanen skildrade verkligheten har krimtatarerna fått stanna kvar i sitt hemland och bidra till dess kultur, låt vara att Aksionov med en hänvisning till "den bedrövligaste tatariska folkensemble" låter förstå att han, eller kanske Andrej Lučnikov, inte finner bidraget särskilt imponerande. Antons generation kallas för jaki, och hans gelikar börjar redan visa tecken på att vilja axla ansvaret för öns framtid. Det finns en stark jaki-nationalistisk fraktion på Provisoriska statsduman som anser att Krim borde sluta uppträda som militärbas för vitgardister och i stället modigt förklara självständighet som separat nation.

En vanlig tolkning av Ön Krim är att se satirens udd riktad mot den idealistiska vänstern i västländerna på sjuttiotalet. I dag, med facit i hand efter Putins invasion av Krim, förefaller detta dock alltför förenklat. Det är sant att det Krim som författaren skildrar har drabbats av sin tids kommunistiska modeströmningar mer än det sunda förnuftet i en sådan position på kartan borde tillåta. Det verkar dock att den lilla republikens kaotiska inrikespolitik effektivt omöjliggör det för kommunisterna att ta över, ty som det anstår i Krim är även de illa splittrade med sina fem olika partier på duman. Det behövs sålunda en bred folkfront för återförening, och den kan bara uppstå genom att satsa på rysk nationalism och nationalistisk mystik, genom att tilltala de skuldkänslor som Lučnikovs gelikar upplever när de ser orättvisorna i Sovjet: i stället för att prisa sig lyckliga för att ha undgått den sovjetiska misären ser de sitt eget liv som betydelselöst och ytligt och sovjetmänniskornas som djupsinnigt och betydelsefullt. Innerst inne vill de bli delaktiga i misären.